Sweden Rock Festival – Hetare än helvetet!

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

För tredje året i rad sålde Sweden Rock Festival i Norje, Blekinge ut. Solen sken oavbrutet, publiken svettades på campingplatserna och nere på festivalområdet. Musiken var som alltid av varierad klass och storbildsskärmen på Festival-stage var ett nytt och mycket efterlängtat inslag.

Först ut på Rockstage torsdag förmiddag var engelska doom- och stonerbandet Cathedral. Jag såg bandet i höstas på en mindre klubbscen i Stockholm där de i den intima atmosfären kom mer till sin rätta, men Lee Dorrian iklädd svarta kläder och krucifix runt halsen, bjöd den inte alltför stora publiken en stunds riktigt trevlig underhållning. Ett mörkt band som Cathedral känns naturligtvis lite missplacerade i hettande solsken en förmiddag, men gruppens tunga groove är svår att inte älska och med låtar som inledande “Vampire sun”, en fläskigt svängig version av “Soul sacrifice” och “Autumn twilight” lär ingen ha kunnat klaga på materialet. Som extranummer fick vi “Witchfinder general” och med den feta smockan ringandes i öronen var det dags att fylla på vattenflaskan och traska över till nästa scen.

Den tyska metaldrottningen som sedan tiden med Warlock på 80-talet blivit soloartist och givit sig på allt ifrån synthar till symfoniorkestrar, kommer inspringande med sin blonda hårman fladdrandes i vinden. Det är nitar och läder som gäller och jag kommer på mig själv med att undra hur svettigt det inte måste bli under den där tajta uniformen. Men Doros ansikte på den efterlängtade storbildsskärmen är varken blött, rött eller ansträngt av hettan, vilket skiljer henne markant ifrån merparten av publiken.
Allting sitter utmärkt denna dag: ljudet är perfekt, Doro sjunger bra och engagerat, bandet är tajt och låtvalet består både av förväntade hits och en del oväntade nummer. Fröken Peschs publik är större än Cathedrals och showen känns ännu bättre än när Doro gästade Sweden Rock Festival 2002. Visst blir det lite för mycket allsång tillsammans med publiken, men spelglädjen och nöjet att höra “I rule the ruins” som tänder publiken, en cover på Judas Priests “Breaking the law” och inte mindre än fem Warlock-låtar förlåter allt inställsamt publikfrieri.

Som en motpol till de föregående, hårdare gigen, lägger jag mig i det torra gräset, beredd att “flumma till det” med engelska Porcupine Tree. Steven Wilson är knappast någon showman. Han och bandet låter musiken tala för sig själv och först efter tjugo minuter kommer första mellansnacket med publiken. Det slår mig att Porcupine Tree lika gärna kan upplevas via skiva som live med tanke på att det – förutom de musikaliska, mycket praktfulla målningarna – inte händer någonting visuellt.
Bandet står rakt upp och ner och lirar, men lirar gör de å andra sidan alldeles förträffligt. Ljudet är återigen perfekt på Festival Stage och det känns både befriande och njutningsfullt att bara slappna av till Porcupine Trees pink floydska, drömska tongångar som fungerar likt en liten oas i den här festivalens annars rätt hårda och brutala utbud av metal och hårdrock. Låtvalet ifrån inledande “Open car” till avslutande “Trains” är väl genomtänkt och det är med ett förnöjsamt leende jag tar mig vidare till tältscenen för att se ett av festivalens mest klassiska kultband.

Engelska Leaf Hound gjorde en enda platta på 70-talet innan de splittrades. Det är den omtalade och obskyra Growers Of Mushrooms jag syftar på. Efter alla dessa år har bandet återigen uppstått, nu med originalsångaren Peter French bakom miken och med nya hungriga musikanter som backar upp hans starka, ibland något hesa röst. Det första som slår mig är att French fortfarande ser så fräsch ut och att han lyckats behålla sin ungdoms röstkapacitet. Han tycks vara vid väldigt god vigör. Ingen ölmage och flint där, inte.
På gitarr återfinns Luke Rayner, en kille som ser ut som en ung Peter Frampton och vars wah-wah ljudande gitarrlir imponerar rejält. När Rayners förstärkare konstrar går French fram och klipper till den och vips, så återkommer ljudet. Det här bandet behöver uppenbarligen inga ljudtekniker. Några nya, mycket lovande låtar ifrån en kommande uppföljare till Growers framförs, men mestadels får vi energiska, laddade och välspelade klassiker i form av “Freelance fiend”, “Sad road to the sea” inklusive bas- och trumsolon, samt naturligtvis plattans titelspår och en låt tillägnad Vincent Crane från underskattade Atomic Rooster.
Leaf Hound som nyligen lirade på Kaktusfestivalen gör extremt bra ifrån sig och det känns nästan lite sorgligt att gruppen, som ska visa sig göra ett av Sweden Rocks bästa gig denna festival, har hamnat på tältscenen där alltför få får möjlighet att se dem. Nästa gång hoppas jag att de uppgraderas till Sweden Stage istället, där detta band skulle sitta som en smäck.

Eftersom Leaf Hound krockar lite med Jeff Healey Band missar jag en del av början till den sistnämndes spelning, men det visar sig strax att det inte gör så mycket. Healey själv sitter på en stol och lirar med gitarren i knät. Den blinde sångaren gör en helt okay version av Neil Youngs “Like a hurricane” och Creams “White room” fungerar, men vad han ska på Jerry Lee Lewis “A whole lotta shaking going on” att göra fattar jag inte. Konserten blir i stort sett till en cover-kavalkad av andras låtar och valen är inte direkt spännande, inte heller versionerna som framförs. Healey blandar hej vilt och lirar såväl blues, country, AC/DC´s “Highway to hell” och en Beatles-låt. Healey är en duktig instrumentalist och bandet är proffsigt, men sammantaget känns det ändå väldigt ojämt och trist. Synd på sådan kapacitet.

Från Jeff Healey till dödsmetallens Grave är steget långt musikaliskt. Inte lika långt kvalitetsmässigt ska det däremot visa sig. Grave har haft oturen att hamna på Zeppelin Stage (tidigare kallad Spendrups Stage) där ljudet i stort sett alltid är undermåligt. Denna torsdagskväll är inget undantag. Om det beror på den saggiga ljudbilden där medhörningen väser högt, gitarrsolona knappt hörs över huvud taget och resterande ljud är åt helvete för lågt, eller om publikintresset bara är svagt vet jag inte, men publiken verkar stendöd och sångaren Ola Lindgren kämpar som besatt för att få (pub)liken att vakna, men inte hjälper det.
I bästa fall höjs några ölglas mot scenen, men något drag infinner sig aldrig. Grave bjuder på såväl nytt som gammalt material och gör verkligen sitt bästa för att få fart på tillställningen, men det här blir aldrig deras kväll. “And here I die” och “Rise” framstår som bäst, men till slut ger jag upp och går till Rock Stage igen.

Där kliver en taggad George Thorogood upp på scenen och bjuder genast på “Rock party” samt Bo Diddleys “Who do you love”. Gitarristen och sångaren är uppbackad av Jim Suhler på gitarr, Bill Blough på bas, Buddy Leach på sax och Jeff Simon på trummor. Gänget har ett enda mål: att få publiken att parta järnet. Och det gör vi.
Thorogoods ofta repetitiva bluesrock svänger som fan rent ut sagt och låtar som ultracoola “The fixer”, “Night time” och “Bad to the bone” öppnar alla stängda spjäll. Som extranummer kommer Dr. Feelgoods “That´s it, I quit”, “Madison blues” och “Rockin´ my life away”. Det verkar inte som att Thorogood vill lämna scenen… någonsin, och mannen ångar av spelglädje medan mörkret lägger sig över Norje.
Thorogood svänger omkring på scenen, lirar gitarr bakom nacken, juckar med underlivet och garvar, medan publiken dansar, dricker och har det riktigt trevligt tillsammans. Under hela giget känner jag mig bara lätt uttråkad vid ett tillfälle och det är när en alltför lång och händelsefattig “Get a haircut” aldrig tar slut, men annars är detta det rockparty jag önskat att Jeff Healey och Grave också hade kunnat åstadkomma.

Torsdag kväll blir natt och headlinerbandet äntrar Festival Stage. Det är med tveksamhet i blick jag inväntar de gamla hjältarna Deep Purple. Tveksamhet därför att jag är medveten om Ian Gillans röstproblem och tveksamhet eftersom jag blev väldigt besviken på deras senaste album Rapture Of The Deep. Däremot har jag, i motsats till en del andra, inga problem med att Don Airey har övertagit Jon Lords plats bakom orgeln och att Steve Morse ersatt Ritchie Blackmore sedan länge tillbaks. Jag har heller inget problem med den setlist som bandet bränner av denna natt.
Låtar som “Hush” i en utmärkt version, “Strange kind of woman” med en svettig Gillan i sångduell med Steve Morse gitarr, en fin version av “When a blind man cries”, “Fireball” och “Lazy” sitter alla finfint. Däremot märks Gillans problem desto tydligare när det blir dags för “Space trucking” och “Highway star”. Jag kan inte undvika att tycka lite synd om honom, där han barfota och med stora fläckar under armarna verkligen kämpar för att göra sitt bästa av de gamla klassikerna. I en och en halv timme bombaderar bandet oss med fantastiska kompositioner och säga vad man vill om Ian Gillan, men mannen är värd all respekt för att han verkligen pressar röstresurserna till det yttersta. Gruppens spelglädje misstar man sig inte heller på.
När “Smoke on the water” och extranumren ebbat ut kommer slutet av den film som inlett showen tillbaka på monitorn och publiken börjar släpa sig iväg i mörkret.
Fundersamt undrar jag hur länge till Deep Purple kommer att existera som grupp. Ian Gillans röst lär inte bli bättre framöver och det är ansträngande låtar han tvingas framföra. Någonstans i hjärtat känns det som att detta är ett band på fallrepet och att deras framtid är oviss. Åtminstone i nuvarande sättning.

Fredag morgon, solen hettar återigen ifrån en klarblå himmel och med en flaska vatten och en
räkmacka i handen står jag nedanför Rock Stage då Arch Enemy inleder förmiddagen. Bandet
som tvingades ställa in giget förra året tycks revanchsugna och Angela Gossow med krigsmålning omkring ögonen drar igång “Nemesis” efter det inledande introt.
Angela growlar som en besatt byggnadsarbetare, gitarristerna Michael Amott och Fredrik Åkesson ömsom tuggar riff och ömsom lägger ut snygga melodier och det hela låter mycket bra. Ibland under spelningen tappar den sladdlösa miken ljudet, vilket är lite irriterande, men det kan vi leva med. Frågan är däremot om Angelas stämband kommer att överleva i så många år till, med tanke på att hon kraxar riktigt illa då hon snackar mellan låtarna.
Hur som haver levererar Arch Enemy schyssta versioner av “Dead eyes see no future”, energiska “Burning angel” med snygga gitarrmelodier och “Bury me an angel”. Jag uppskattar också “We will rise” och blir lite besviken när gruppen inte hinner med några extranummer. Liksom i fallet Cathedral känns Arch Enemy malplacerade i fullt solsken så här tidigt på dagen, men de gjorde det bästa av situationen och den oväntat stora publiken tycktes lika nöjd som undertecknad.

Ifrån melodisk döds vid Rock Stage till dundrande 80-tals heavy metal på Sweden Stage bar benen och Metal Churchs predikning blev ett sant nöje att uppleva. Bandet tjafsade inte i onödan. Det var energi, fullt röj och djävulstecknet lite för ofta i luften kanske, men Ronny Munroes lyckliga leende fick mig att överse med den bristande showmässiga fantasin och digga loss. Man kan ju inte förvänta sig alltför mycket av en sångare i svarta gabardinbrallor, eller hur?
Låtmässigt levererades det i kyrkan och “Start the fire” med tung och fet ljudbild fick nitbeklädda handleder att slå i luften, “Leave them behind” likaså och den något lugnare “Watch the children pray” fungerade också, medan solen torterade mitt ansikte och svetten rann. “Mirror of lies” ifrån nya plattan bådade gott inför framtiden, med snygg melodisk refräng och “God´s of wrath” från bandets första platta satt fint, liksom hårda metalversionen av Deep Purples “Highway star” som avslutade giget. Showen var kanske inte den mest dräpande, men det fungerade musikaliskt och med energi och spelglädje kommer man långt, vilket Metal Church visade prov på.

Queensryche därefter kändes inte lika inspirerande. Visst är bandet skickligt och duktigt på det de gör, men det är något mekaniskt över dem live som gör att de känns tråkiga att se på och dessutom kändes årets show inte hälften så angelägen som förra gången de besökte festivalen. Och då ska jag ändå inte påstå att den gången lämnade några djupare avtryck i min själ.
Efter att ha sett mig mätt (vilket gick rätt fort) på Geoff Tate, Pamela Moore som var hans kvinnliga sångpartner och snubbarna i bandet, bestämde jag mig för att Queensryche fungerar bäst på skiva och tog matpaus istället. En god älgkebab slank ner tillsammans med dagens första öl och sedan var det bara att invänta kultband nummer två denna festival.

Lite orolig var jag att Cactus (som kallades “Amerikas svar på Led Zeppelin” då det begav sig första gången) – där alla medlemmar utom den nya sångaren Jimmy Kunes är original – inte skulle kunna leverera som på 70-talets glada dagar. Men den oron blåste bort redan i inledande versionen av Little Richards “Long tall Sally”. Nu som då, givetvis framförd i typisk Cactus-tappning. Kunes visade sig vara en något oväntad tillgång och scenmässigt påminde han mig om Rod Stewart. Dock inte röstmässigt. Kunes har en rätt rå, stark och rivig röst som passar Cactus musik väl och när han tillsammans med gitarristen Jim McCarty, superbasisten Tim Bogert och tillika supertrummisen Carmine Appice guidade oss igenom en svängig resa bestående av klassiker som “Let me swim”, “One way or another” och “Evil”, var det inte lätt att stå still.
Bandet gästades dessutom av The Lizards Randy Pratt på munspel, oklanderligt 70-talsklädd som alltid och denna gång i exceptionellt snygga, utsvängda jeans. Carmine Appice är en av få trummisar som kan genomföra ett kul solo och visserligen har jag sett det flera gånger förr, då han lirat i andra konstellationer, men ändå kändes trumorgien underhållande och Tim Bogerts bassolo var rena aggro-uppvisningen.
Förutom redan nämnda låtar blev jag smått knockad av “Bro. Bill”, “Big mama boogie” och en sanslöst ösig version av “Parchman farm”. Även de nya “Cactus music” och “Muscle and soul” kändes fungerande tillsammans med det gamla materialet och jag kan tänka mig att bandets nya platta V blir en riktigt trevlig och svängig käftsmäll.

Säkerligen med ett sånt där riktigt fånigt, lyckligt flin i ansiktet – ett sånt som man bara får när man har haft överjävligt bra sex, är i mitten av en gudomlig fylla eller har fått uppleva ett band som man aldrig tidigare trodde att man skulle få se leverera så helhjärtat som Cactus gjorde – var det dags att springa vidare till Festival Stage och uppleva legendariska black metal-grundarna Venom. Eller rättare sagt: legendariska Conrad “Cronos” Lant med nya medlemmar. Det lyckliga flinet skulle dock strax förvandlas till gapskratt.
På scenen stod höga staplar av Marshallstärkare, de flesta troligtvis tomma lådor, och det skulle snart visa sig att mina brådskande steg för att hinna i tid var bortkastade. Jag hann med både en och två öl innan de försenade musikanterna traskade upp på scenen. Dessutom kom första besvikelsen i och med att de två inledande låtarna “Witching hour” och “Die hard” framfördes med anskrämligt taskigt ljud. Faktum är att Venom var det enda bandet under hela festivalen på denna scen som jag såg som hade risig ljudbild över huvud taget. Som tur var tog sig soundet, men det gjorde inte fyrverkerierna som “exploderade” ifrån taket. Dessa lät snarare som småfisar än som Djävulens brakskitar och effekten blev direkt skrattretande.
Personligen har jag alltid sett Venom som ett band med glimten i ögat och det tycker jag att Cronos bevisade när han efter en lång inledning av brummande åska – mellan “Antichrist” och “The evil one” – skulle komma in och effektfullt ösa järnet på basen. Problemet var bara att basen inte lät någonting. Och Cronos fick ingen ordning på instrumentet, inte förrän en ljudtekniker kom inspringande och tryckte fast sladden. Cronos steg fram till mikrofonen:
– Technology, uh?
Och så var showen igång ånyo. Även övrigt mellansnack var mycket kul och visade att Cronos har humor, men trots att han kutade omkring på högtalarstapeln, trots flammande eldar ifrån golvet, rök och en basgitarr som krossades mot scengolvet, så avvek stora delar av publiken och en besviken Cronos lämnade scenen mitt under en risig version av min favoritlåt “In league with Satan”. Bandet återkom, körde en låt till, någon i publiken kastade något på Cronos och sedan var cirkusen över. Säga vad man vill om Venom, men jag har nog aldrig skrattat så mycket åt en hårdrocksshow. Tårarna nästan rann och den reaktionen var nog inte vad djävulsdyrkarna förväntade sig då de 1981 gav ut banbrytande albumet Welcome To Hell och smed sina planer att med Lucifers hjälp ta över världsherraväldet inom hårdrocken

Vad publiken förväntade sig av WASP denna kväll vet jag inte, men jag tror aldrig att jag har sett bandet genomföra en så naken och avskalad icke-show. Bortsett ifrån kläder och smink, en nerbantad Blackie Lawless med snyggare frissa än brukligt, så var showen helt befriad ifrån blod, gungande mc-styren och dödskallar. Åtminstone vad jag såg, ifrån min plats rätt långt bak i publikhavet. Låtmässigt förvånade de också, genom att inte spela “Animal, fuck like a beast”, men gamla godingar som “On your knees”, “Wild child” och “L.O.V.E. machine” fick sig varsin genomkörare och “I wanna be somebody”, “Blind in Texas” och “The real me” undveks inte heller.
Personligen fick jag inte den rätta känslan för WASP denna kväll. Delvis beroende på att festivalledningen inte bejakat publikens behov av en storbildsskärm även på Rock Stage, vilket gjorde att man inte såg så mycket, och delvis beroende på att WASPs ljudvolym var löjligt låg. Ifrån min något dystra plats i vimlet lät det dock som att bandet hade “ännu en dag på jobbet” och proffsiga som Blackie och company är, märkte åtminstone inte jag några större felsteg i utförandet av låtarna.

Natten mellan fredag och lördag blev hård. Och lång. Så lång att jag inte hamnade i sovsäcken förrän framåt niosnåret på morgonen då solen redan kommit upp. Men hårda nätter tillhör festivallivet och då partydjuren är många och trevliga är det lätt att dras med i de vildsinta utsvävningarna. Således var jag inte tillbaka på området förrän vid 15.00-tiden då sydstatarna Molly Hatchet anlände.
Efter “Bloody reunion” fick vi lite Rolling Stones via “It´s all over now” och stämningen steg. “Gator country”, “Son of the south” och “Fall of the peacemakers” gjorde sig fint i solskenet, medan en ynka sydstatsflagga vajade nedanför scenen och Phil McCormacks myndiga stämma ljöd i den obefintliga vinden.
Bortsett ifrån ett ointressant trumsolo gjorde Molly Hatchet riktigt bra ifrån sig. Jag förvånades över att så många låtar var så pass lugna, men njöt till fullo av Bobby Ingrams gitarrsolo som utmynnade i “Hall of the mountain king” och en instrumental sak som tillägnades en avliden kvinna som bandet känt. Låtvalet var över lag trevligt med en salig blandning av country, blues, boogie och hård rock, precis som ett sydstatsband ska variera sig.

Om Molly Hatchet kändes allvarliga i sin framtoning så var The Sensational Alex Harvey Band (givetvis utan Alex själv, då denne avled för åratal sedan) en desto mer humorfylld upplevelse. Bandets nye sångare “Mad” Max Maxwell visade sig vara en minst sagt teatralisk figur i uppseendeväckande kläder som matchade Zal Cleminsons clownsminkade nuna perfekt. Maxwell är måhända ingen stor sångare i teknisk bemärkelse, men killen vann stort på uttrycksfullhet, engelsk galenskap och sitt utåtriktade sätt. SAHB var uppenbarligen på festivalen för att ta för sig och ge av sig själva och det lyckades de verkligen med.
Publiken var inte lika stor som bandet förtjänade, men Maxwell menade att vi som stod där och diggade var de med “god smak”. Jag kan inte göra annat än att hålla med honom..
Låtmässigt fick vi gamla godingar som “Faith healer”, “Swamp snake” och “Next” i nya, hårdare versioner och “Gang bang” svängde utomordentligt medan “Last of the teeange idols” tillägnades Alex, vars närvaro hela tiden var påtaglig såväl i mellansnack som med ansiktsbild på bandets tröjor. “Delilah” satt fint, “Vambo” avslutade showen och “Framed” framförde Maxwell delvis gurglande med vatten och delvis med tejp över munnen.
SAHB var definitivt årets freaks och det var modigt av festivalledningen att våga ta in ett så fullständigt udda inslag på festivalen. Förhoppningsvis fortsätter den trenden nästa år.
Musikaliskt kan det påpekas att Zal levererade en del grymma gitarrsolon, att trumsolot var värdelöst, att McKenna-killarna som tidigare lirade i kultbandet Tear Gas var kul att se och att bandet – förutom sångaren – endast består av originalmedlemmar. Vill ni uppleva något extremt egenartat, musikaliskt högkvalitativt och samtidigt roligt, så kan jag varmt rekommendera en The Sensational Alex Harvey-show. Detta är så mycket mer än bara ett återbildat retroband ifrån glamrockens teatraliska 70-tal.

Ett annat gammalt glamrockband stod på Sweden Stage en kvart senare: The Sweet.
Sminket och platåpjucken är sedan länge lagda på hyllan och Andy Scott är ensam kvarvarande medlem ifrån storhetstiden, då både trummisen Mick Tucker och sångaren Brian Conolly är döda, men med nye sångaren och basisten Tony O´Hora i frontlinjen lät de bättre än på mycket, mycket länge. Jag har tappat räkningen för länge sedan över bandets svajiga historia där medlemmar kommit och gått, men med nuvarande sättning gjorde Andy och grabbarna kanske den bästa spelning jag har sett sedan giget på Gröna Lund 1976.
De inledde galant med “Hell raiser”, lödde på med “Burn on the flame” och framförde en alldeles ljuvlig version av “The sixteens” med lysande stämsång som krona på verket.
Andy Scott verkade därefter besviken över publikens frågande tystnad när han presenterade “Everything” ifrån senaste plattan och det visade sig att bara ett fåtal kände till skivan.
Tyvärr visade det sig att låten inte var någon höjdare heller. Ska Sweet återkomma på albumfronten måste de nog satsa på tuffare material än så.
Tuffare tongångar var dock inte vad vissa i publiken ville ha, skulle det visa sig. Folk började sjunga på bandets gamla tuggummilåtar från den riktigt tidiga eran och efter lite skämtsamt, föraktfullt snack om dessa ifrån Andy själv så drog bandet igenom en överdos av tidiga 70-tals hits som “Co-co”, “Funny funny”, “Poppa Joe”, “Wig wam bam” och “Little Willy”. Därefter blev det allvar med “Teenage rampage” och “AC/DC”, men då Ted Nugents presskonferens hägrade var jag tvungen att lämna en lysande spelning och rusa iväg till backstageområdet.

Ted Nugent är känd för att inte skräda orden. Iförd cowboyhatt och kamouflagefärgad skjorta slår han sig ner vid mikrofonen till pressfolkets applåder och på frågan om vem som är hans favoritgitarrist nämner han givetvis sig själv. Dessutom lägger han ut orden om varför han är bäst av alla och han berättar att han nyss stött på Michael Schenker (som också lirade på festivalen) backstage och Ted säger att han bett Michael att kolla in hans show, så att Michael får lära sig hur en elgitarr verkligen ska låta. Nya skrattsalvor ljuder ifrån åhörarna och Ted ser självgod och nöjd ut.
Helylleamerikanen förklarar vidare och med stolthet i rösten, att hans mor är svenska, född i Stockholm och han berättar att hans far dödade japaner och nazister under världskriget i vad han anser, en oerhört viktig frihetskamp.
Ofta blixtrar allvaret till i gitarristens ögon, men lika ofta ser man den spjuveraktiga glimten där och ännu oftare bryter han ut i varma skratt. Likaså gör pressens representanter, för Ted Nugent är en vältalig och mycket humoristisk 56-åring med välsmord käft som vet hur man ska använda språket för att få fram sina åsikter.
Nugent berättar om sin respekt för svarta, om hur de kom ifrån det finaste han kan tänka sig – den fulländade friheten där man jagar sin egen mat – till det värsta tänkbara – slaveri. Han tillägger att “om någon försöker förslava dig, döda dem!”, och han berättar om indianen Fred Bear som lärde honom jaga med pil och båge och om denne mans enorma inflytande på hans intressen och uppväxt. Han passar på att ge en känga åt Ku-klux-klan som han öppet föraktar och en annan verbal smäll utdelas samtidigt åt socialister, vars åsikter han inte heller ger mycket för.
På frågan om vad han skulle göra om han blir guvenör (vilket har varit på tal länge) så menar Nugent att han kommer dra in alla bidrag för de människor som inte vill arbeta eftersom de medvetet utnyttjar systemet, vilket enligt honom är ett led till att barn med leukemi och dylika svårigheter inte kan få de mediciner de behöver, då sådana framställs av produktiva människor. Efter den förklaringen säger han att de arbetsovilliga är blodsugare som kan skickas till Kanada och så bryter han ut i skratt igen. Hans slagord under kampanjen kommer vara “fuck you”, skämtar han och ytterligare en skrattsalva klargör att allting han säger inte är på blodigt allvar hela tiden.
Därefter visar Ted Nugent upp sin sheriff-bricka som legat i innerfickan, förklarar dess innebörd och hur den ger honom rätt att agera om en kritisk situation skulle uppstå. Han klargör samtidigt att om han blir guvenör så kommer de kriminella och de som framställer narkotika att få det väldigt tufft.
Någon ifrågasätter rockstjärnans tidigare uttalanden om invandrare som kommer till USA utan att kunna språket och Ted Nugent förklarar att turister är ytterst välkomna att spendera sina pengar i USA och han begär inte att de ska kunna flytande engelska. Det begär han inte heller av invandrare som kommer dit för att stanna, men han menar att det är deras plikt att lära sig språket när de väl är där och vill de inte göra det så kan de bosätta sig någon annanstans.
Vidare anser renlevnadsmannen Nugent att människor får göra vad de vill med sina egna kroppar, men om de dricker, röker och knarkar och får skador av detta så är det inte hans sak att betala för deras vård. Den biten får de klara själva då de åsamkat sig problemen självmant och gitarristen skiter i om dessa människor ligger på gatorna och ruttnar bort. Själv vidhåller han att han aldrig har varit full eller rökt.
Ted berättar senare att han nyligen har varit i Alaska där hans son Rocco sköt en björn och han förklarar att han tar hand om allt: köttet, pälsen och fettet, såsom han alltid har gjort sedan tidigt 70-tal. Ingenting får gå till spillo. Dessutom menar han att jakten ska vara så smärtfri för djuret som möjligt, att respekten för bytet är av yttersta vikt och själva kicken med jakten är att komma så nära att han kan se bytet i ögonen innan han skjuter den dödande pilen. Detta är den grundläggande anledningen till att han närmast uteslutande jagar med pil och båge, då andra skjutvapen är för osportsliga.
Ted Nugent säger att han inte har någonting emot vegetarianer, bara de inte lägger sig i hans jakt och matvanor och för honom “får Paul McCartney käka hur mycket gräs han vill” bara Ted får käka sitt kött. Däremot gillar han inte McCartneys arbete mot jakt och för djurens rättigheter. Men samtidigt berättar Ted att han var den ende på Monsters Of Rock som ifrån scenen gratulerade Paul McCartney på dennes 60-årsdag. Det är således ex-Beatlens åsikter han motsätter sig och inte mannen som person.
Vi får också veta att Uncle Ted ser sig själv som en “soul man”, att han nästan uteslutande lyssnar på och är uppvuxen med svart musik och han räknar upp ett flertal artister och grupper som har betytt allt för honom. James Brown tycks vara den stora idolen, samt artister ur Motown-stallet. The Motorcity Madman menar vidare att den svarta soulmusiken tydligt hörs i hans egen rockmusik och vi får veta att han i år spelar sin 6000:e konsert. Nyligen har han gjort 14 gigs på 15 dagar och en ny platta är på gång. En av låtarna ifrån den: “Still raisin´ hell”, kommer att framföras på kvällens Sweden Rock-konsert, lovar han och det löftet infrias strax därefter.

Det går nämligen ingen längre stund förrän Ted – tillsammans med Barry Sparks på bas och sång, samt Mick Brown på trummor – öppnar med en sjuhelvetes medryckande version av “Stormtroopin´”. Därefter bränner bandet av “Wango tango” så att ekorrsvansen Ted har sytt fast i häcken på brallorna får nytt liv och “Snakeskin cowboys” får publiken längst fram att sjunga med i texten, helt spontant. Teds gillande ansiktsuttryck blir ännu lyckligare när det visar sig att vi kan texterna till “Free for all” och “Wang dang sweet poontang” också.
Mellansnacket som många gånger brukar uppfattas som provokativt av gitarristens belackare och även av en del fans, känns relativt lamt denna kväll. Nugent säger att de ska köra en countrylåt och tillägger, illmarigt leende, att “det finns väl alltid några bögar där ute som gillar sådan skit” och så rockar han vidare, lika hårt som tidigare. Att få höra en countrylåt ifrån Ted Nugent, som varken gillar country eller heavy metal, enligt vad han sagt på presskonferensen, är naturligtvis en omöjlighet. Det andra han säger ifrån scenen är att han hyllar de amerikanska soldater som dödar terrorister, men mer provokativ än så blir inte gitarrhjälten den här gången.
Istället är det musiken som får tala och det gör den i “KLSTRPHKME” och “Rawdogs and warhogs” ifrån senaste, utmärkta plattan Craveman. Bortser ifrån en cover på Sam And Daves “Soul man” som framförs i en mycket lyckad version och nya låten “Still raisin´ hell” som bådar gott inför nya albumet och som sätter publiken i gungning rejält, får vi uteslutande höra klassiker: “Hey baby” som Barry Sparks sjunger, “”Dog eat dog”, “Motorcity madhouse” där “Baby, please don´t go” involveras, “Cat scratch fever” och “Stranglehold” blir till ett pärlband av magisk, rå, jordnära rock n roll med läckra gitarrsolon.
På scenen vajar den svenska och amerikanska flaggan på varsin sida av Mick Browns trumset och när bandet återkommer för det obligatoriska extranumret är det “The great white buffalo” som attackerar oss med full kraft. Mycket nöjd, om än inte fullt lika golvad som jag blev 2002 då Ted Nugent senast förärade Sweden Rock Festival ett besök, tar jag mig ur den jublande människomassan närmast scenen, nu med siktet inställt på en annan av dessa fantastiska rock n rollers och showmän med ursprunget i Detroit:

Nämligen sminkade skräckmästaren Alice Cooper.
Återigen är det beklagansvärt att festivalledningen inte fixat en storbildskärm till Rock Stage. Att höra, men inte se så mycket av Alice Coopers show, känns minst sagt drygt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att Alice kör exakt samma show här som han gjorde i höstas i Stockholm, så att jag inte går miste om något. Nu som då regnar det dollarsedlar och diamanthalsband över publiken, den gode Alice giljotineras, återuppstår likt Jesus – nåväl, kanske inte riktigt -, spöar Paris Hilton som spelas av Alices dotter och låtarna från nya plattan blir “Dirty diamonds” och “Woman of mass distraction”.
Klassikerna, som är hur många som helst vid det här laget, radas upp som ett av de utkastade diamanthalsbanden och inget fan kan bli besviken över vare sig show eller låtar. Såvida inte fanet, liksom jag, brukar gå varje gång Alice kommer till Sverige. Vid det här laget kan man nämligen The Coops grej och det börjar kännas på tiden att skräckmästaren byter ut såväl show som låtar totalt nu. Vi vill ha omväxling, Alice, omväxling, hör du det?

Sweden Rock Festival 2006 lider mot sitt slut. Detsamma tycks David Coverdales röst göra. Whitesnake är årets sista headliner och Coverdales bristande röstresurser visar sig tydligare än någonsin förut. Ian Gillan pressade sina såriga stämband till det yttersta, men Coverdale föredrar istället att fejka och undvika att sjunga så ofta han kommer åt. Det kanske är en sundare inställning hälsomässigt, men inte överdrivet kul att lyssna till. Således blir det utdragen allsång allt för ofta, långa trum- och gitarrsolon och en Coverdale som smeker underlivet, bröstar upp sig och sjunger de partier han fortfarande klarar av.
Låtvalet är inte direkt överraskande, men det blir fint gung i “Slow an´ easy”, mycket känsla i “Ain´t no love in the heart of the city” och en hel del kladdande på Coverdales pung av sångaren själv i “Ready an´ willing”.
Bortser man ifrån sången och de periodvis rätt trista solona av Doug Aldrich och Tommy Aldridge, så gör bandet bra ifrån sig, men jag har sett Whitesnake så mycket bättre tidigare och den här spelningen känns okay, men inte mycket mer. Liksom i fallet Purple är frågan hur länge David Coverdale kommer att kunna fortsätta. Man kan inte leva på scenpersonlighet och gamla låtar hur länge som helst.

Det är mörkt ute när vi packar ihop tälten, baxar in dem i bilen och drar iväg ut på vägarna igen. Sweden Rock-området verkar tämligen lugnt. Jag är mycket nöjd med årets festival och ska jag summera allt jag har sett så känns Ted Nugent, Cactus och Leaf Hound som årets tre största höjdpunkter. Och Sweden Rock Festival känns fortfarande som nordens bästa, viktigaste och mest intressanta hårdrocksfestival. En storbildsskärm till bara och allting blir perfekt nästa år.
För övrigt kan jag inte göra annat än att rekommendera festivalen till alla som uppskattar en blandning av gamla och nya band. Redan nu ser jag fram emot nästa års festival och det är med spänning man får bida sin tid till i december då de första grupperna inför 2007 kommer att presenteras. Förhoppningsvis blir det fler gamla godingar ifrån 70-talet, några spännande nya akter och framförallt fler kraut- och progband. Bra blir det i alla fall garanterat.

Text Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman