(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Firebox Records, betyg: 0]
Med en ep och en singel i backspegeln har finska Velvetcut kommit fram till det stora testet och jag ska inte påstå att de har misslyckats med uppdraget. Det låter ju inte illa på något vis, killarna kan lira och sången är helt okay, men den här atmosfäriska rockmusiken känns trots sina kraftiga gitarrer inte hårdare eller tuffare än ett nutida popband. Den biten hade kanske spelat mindre roll om bandet hade stor personlighet eller minnesvärda låtar, men jag hittar ingenting av detta. Det mesta går segt eller i halvtempo och visst finns här melodier, men de fäster inte. Det är lite märkligt att lyssna på ett debutalbum som aldrig tänder till, som trots tio låtar ytterst sällan engagerar och jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad man ska förvänta sig att få ut av Velvetcut. Musiken maler på, det riffas tämligen tomt, mjuka melodier och arrangemang glider sakta fram som en spegelblank vattenyta och jag tappar koncentrationen vid flera tillfällen. Detta inträffar vid varje lyssning, så jag tvivlar på att Thirteen skulle kunna vara ett av dessa album som sakta men säkert växer sig in i medvetandet heller. Musiken bara finns där, den låter aldrig dålig, men vem behöver en platta som inte förmedlar vare sig känslor eller intressanta tankegångar? Nej, jag tror att Velvetcut måste tänka om ifall de vill hålla sig kvar på banan och bli ett band att räkna med framöver.