Friday , December 2 2022

Pig – Pigmata

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Metropolis Records, betyg: 0]

Det här är en hotfull, manisk och lätt motbjudande galt som kallar sina alster för saker som “Suck spit shit”, “Stage slut” och “Filth healer”. Samtidigt är det en läcker gris, en hård gris med ett synthetiskt sound och en sång som påminner om The The och Jesus And The Mary Chain. I en låt som vackra “Kundalini” poppar till och med Yello´s spöken upp och gör sig lite påminda, men stuket i den låten är inte alls dominerande för helheten. Nej, detta är tuffare rock, där synthar och gitarrer möts i den mörka grisstian, men där melodiösa refränger hela tiden har en plats och där övergalten Raymond Watts väser fram texterna, programmerar maskinparken och står för en av de tre gitarrerna. Övriga bandmedlemmar ägnar sig åt att lira bas, gitarrer, programmera, spela trummor och sjunga bakgrundssång. Dessutom gästas stian av några gäster som också ägnar sig åt synthar, sång och att lägga gitarrmattor.
Pigmata blir tyvärr lite småseg i längden. Tretton spår känns som ett par för många, men det är min enda invändning mot innehållet. Jag tilltalas av intensiteten, energin, det mörka och hotfulla, på ungefär samma vis som jag uppskattar skräckfilmer. Av någon anledning vandrar tankarna till Motorsågsmassakern när jag ger mig in i den här bondgården och kommer fram till byggnadens hjärta, där stian ligger och Pig har sina musikaliska orgier om nätterna.

Om Webbmaster

Kolla även

Omslag: Månskensbonden - Nånstans Längs En Bortglömd Breddgrad

Månskensbonden – Nånstans Längs En Bortglömd Breddgrad

Markus Bergfors är tillbaka i glesbygden med sitt andra album. Han har blivit äldre, storstaden …