Sunday , November 27 2022

Tangerine Dream – Jeanne d'Arc

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, TDI/Border, betyg: 0]

Tangerine Dreams betydelse för den elektroniska musiken får aldrig underskattas eller glömmas bort. Tillsammans med Kraftwerk och Jean Michel Jarre har de lagt grunden för allt från synthpop till electro, electronica och techno. Ja, redan i slutet av 60-talet (när medlemmarna i Depeche Mode fortfarande lekte med byggklossar hemma i Basildon) började Edgar Froese och hans mannar experimentera med syntetiska klanger.

Under årens lopp har Tangerine Dream släppt en handfull mästerverk – exempelvis Stratosfear, Force Majeure, Rubycon och Phaedra. Deras svävande, dramatiska och filmiska ambientsynth har vidare kunnat höras i ett flertal framgångsrika filmer.

På det nya albumet, Jeanne d’Arc (vilket torde vara ungefär det femtionde (50!) i ordningen) presenterar sig Tangerine Dream som kvintett. Vid sidan av kärnmedlemmen Edgar Froese och hans son Jerome ingår nu även två fagra kvinnor och en bohemisk man i sättningen. De senare tre bidrar med analoga instrument (exempelvis saxofon, flöjt och bongotrummor) och leder musiken i en lätt organisk riktning. Annars är det mesta sig likt i Tangerine Dreams värld. Soundet är melankoliskt, stimulerande, kraftfullt och flummigt på en och samma gång. Synthmattorna bildar harmoniska stämningar och det är svårt att ogilla konceptet.

När jag intervjuade Edgar Froese häromåret frågade jag om hans syn på New Age-musiken (den där svävande flumsörjan som spelas i bakgrunden på många varuhus, ni vet). Han tog då starkt avstånd från genren och hävdade att Tangerine Dream “inte hade någon som helst koppling till eländet” (istället sa han, lite skämtsamt, att det var Jean Michel Jarre som låg bakom smörjan). Trots denna avbön ger Jeanne d’Arc klara New Age-vibbar mellan varven. När saxofonerna stillsamt smälter ihop med synthharmonierna framkallas bilder av simmande delfiner och färgglada stenar i mitt huvud. Flum, flum … och det enda som saknas är att Tomas DiLeva plötsligt knackar på och bjuder på hemmagjord linssoppa.

Låter jag kritisk? Nej, nej! Så ska ni inte tolka det. DiLeva är en skön snubbe och linssoppa är en nyttig delikatess. Jeanne d’Arc är inte någon dålig skiva och betyg tre betyder något i stil med “helt okej” eller “ganska bra”. Möjligtvis är Jeanne d’Arc dock en lite onödig och överflödig platta. Tangerine Dream har ju redan släppt 40 andra alster som låter ungefär likadant. Och av dessa är åtminstone 20 lika bra eller bättre. Men om du – av någon märklig anledning – aldrig stiftat bekantskap med denna kultiverade grupp kan ett inköp till och med vara på sin plats …

Om Webbmaster

Kolla även

Krake – “Smuts”

Krake från Luleå – som består av Fredrik Sjögren (gitarr och sång), Fred Sundström Kanon …