Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
Hon har kultförklarade grupperna Mania D och Malaria på sitt samvete. Autonervous tillsammans med Jesse Evans gäller för närvarande. Hon är känd för sitt aggressiva humör och sitt saxofonspel.
– Jag gick fortfarande i skolan när vi bildade Malaria. På den tiden gillade jag krautrockband som Kraan och Can. Andra band som influerade oss var självklart Velvet Underground, La Düsseldorf, Brian Eno och John Cale. Jag lärde mig spela saxofon och kort därefter hoppade jag av skolan, skrattar Bettina Köster som aldrig ångrat att hon gav det tyska skolväsendet på båten.
Malaria var rätt populära både i och utanför Tyskland, när de bestämde sig för att splittras. Kraftwerk tillhörde fansen och kom för att se Malaria spela live vid några tillfällen, men det hjälpte inte. Tjejerna turnerade i Belgien, USA, Holland, England och Skandinavien.
– Vi lade ner Malaria 1983. Jag var bara nitton och vi gav omkring 200 konserter per år. På den tiden tjänade man inga pengar genom att ge ut skivor på independentbolagen så turnerandet var nödvändigt. Vi älskade att turnera till en viss punkt och det var svårt att hålla ihop ett band på fem tjejer. Tjejer kan vara tuffa och mot slutet var det inte roligt längre.
Tre gånger hann Malaria besöka Sverige. Vid ett av dessa tillfällen spelade de på Gärdesfestivalen i Stockholm och vår dåvarande kulturminister avskydde gruppen, vilket hon klargjorde i tidningen dagen efter. Bettina Köster skrattar åt minnet:
– Hon krossade våra hjärtan så vi kom aldrig tillbaka hit, men det var en mycket trevlig festival.
Mellan –92 och –94 återbildades Malaria tillfälligt. De spelade då in en maxisingel och ett album. Ytterligare en återförening är tveksam.
– Jag och Gudrun Gut har inte stått på god fot med varandra. Nyligen kom vi överens om att inte dra in advokater igen, så vi börjar bli vänner, men en återförening känns inte aktuell. Däremot funderar vi på att återutge backkatalogen på cd. Chicks On Speed gjorde en cover på en av våra låtar, men våra originalplattor finns inte längre tillgängliga, så vi tänkte ändra på det. Eventuellt ger vi också ut en dvd med videos och livelåtar, kanske i form av en dokumentär.
Dvd´n kan komma att innehålla bandets legendariska och enda spelning på Studio 54 i New York där en enorm Frankenstein kommer upp ur scengolvet.
– Det stod 2000 människor utanför discoteket som inte kom in. De stod nödvändigtvis inte där för vår skull, men det var en fantastisk kväll, berättar Bettina.
När Malaria lagt ner flyttade Bettina till New York och bildade ett band som hette In The Service tillsammans med Barbara Gogan (The Passions) och Sara Lee (Gang of Four). Konstellationen utmynnade aldrig i något album.
I mitten av 80-talet tyckte inte Bettina att musikscenen och affärsaspekten på musik kändes intressant längre så hon arbetade istället några år på Wall Street.
– Jag insåg att ville jag ha pengar och då var det bäst att hålla till där pengarna fanns. På så vis kunde jag bibehålla min kärlek till musiken. Jag gjorde lite filmmusik och sedan åkte jag till Burmas djungler och stannade i två år. I Burma gjorde jag en dokumentär om den politiska situationen där.
När Bettina återvänt till Tyskland kom Jesse Evans till Berlin från San Fransisco och de bägge kvinnorna arbetade med en samlingsplatta tillsammans. Jesse tog med sig Bettina på turné och plötsligt var musiken rolig på allvar igen.
Jesse Evans band Vanishing sprack då trummisen flyttade tillbaka till San Fransisco och Bettina och Jesse startade gruppen Autonervous i juni 2005. Autonervous håller för närvarande på att spela in ett album. När detta kommer ut blir det turné och därefter tänker Bettina spela in en soloplatta. Sex, sju låtar är redan skrivna och hon hoppas att plattan kommer ut till sommaren 2006.
Bettina Köster ser stora skillnader på Stockholm när hon jämför nu och då.
– På 80-talet verkade människorna mer deprimerade. Staten behandlade, säkert i all välmening, folket lite som barn. Stämningen tycks ha lyft och förändrats sen dess. Folket verkar inte klaga lika mycket längre. På den tiden talades det bara om välfärdens begränsningar som tycks ha blivit friare idag. Staden har även blivit större, det är mer ljus i city och en positivare stämning råder.
Positivt är det också på dagens tyska musikscen, enligt Bettina:
– Den börjar bli intressant igen. Dj- och techno-kulturen som dominerat alltför länge är på nedgång och riktiga band startar istället. Det flyttar en massa folk, inte minst från Sverige, till Berlin nu och det beror mycket på att Berlin är en stor stad där det är enkelt att arbeta och vara kreativ. Jag gillar de unga, tyska musikerna. De är ofta närmare besläktade med den musik vi gjorde i början av 80-talet än vad de i 35-årsåldern är. När Mania D startade tog vi mycket från Velvet Underground som existerade i slutet av 60-talet och nu tycks de yngre göra detsamma med musiken från tidigt 80-tal, anser Bettina.
