Wednesday , November 25 2020

Ellen Allien & Apparat – – fast i Berlin

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gästskribent )

Efter en del tidigare samarbete med remixer och produktion av varandras material kommer nu Ellen Allien och Apparat med “Orchestra of Bubbles” som är deras första gemensamma album. Det känns stundtals som en blandning av vad de brukar åstadkomma var för sig, men för det mesta som någonting helt nytt. Melodiös My Bloody Valentine-techno samsas med dubstep-beats, trancebasgångar och skamlöst lättlyssnad elektronisk pop.

Få städer är så förknippade med en enda musikstil som Berlin med techno. Och få av stadens elektroniska artister är i sin tur så intensivt förknippade med den som Ellen Allien. Hon är en av Berlins mest hyperaktiva profiler och i hennes musik är lojaliteten mot hemstaden väl synlig. Debutalbumet Stadtkind och uppföljaren Berlinette är rena hyllningar till Berlin som inspirationskälla och klubbmetropol. Förutom att vara artist är hon dessutom DJ, modeskapare och boss för BPitch Control; en etikett som legat i första ledet för den utveckling som lett till att vänner av pop, techno och electro har kunnat mötas och skaka hand på dansgolvet.

1999, samma år som Ellen Allien grundade BPitch, dök ett annat gränsöverskrivande bolag upp på Berlins elektroniska scen. Sascha Ring, nyinflyttad från den östtyska landsbygden, startade Shitkatapult tillsammans med före detta punkaren T. Raumschmiere och de började släppa allt från minimal techno till electropunk under parollen “special music for special people”. På bolaget ger Sascha Ring också ut den vackra, organiska electronika han gör under sitt alias Apparat, när han inte skriver på en rockopera tillsammans med den italienska 80-talspopdinosuarien Gianna Nanini.

Jag träffar Ellen Allien och Sascha Ring en torsdagsförmiddag på en restaurang som ligger mittemellan de bådas lägenheter i Mitte; östra Berlins hippa och gentrefierade centrum. Den tyska disciplinen och punktligheten är en myt, eller åtminstone märks den väldigt sällan i Berlin. Sascha Ring kommer en halvtimme för sent, och Ellen Allien dyker upp ytterligare en kvart därefter, nyvaken och klädd i svenska jeans med dödskallelogga. Ellen och Sascha beställer, precis som de tyska electropop-nihilisterna i “The Big Lebowski”, en tallrik pannkakor som de delar på under intervjun.

Ellen, dina tidigare album har varit ganska konceptuella, men så verkar det inte vara den här gången. Stämmer det?

ELLEN: Vi hade någon lös idé om att göra ett dansalbum, men så blev det inte riktigt.

SASCHA: Samma sak hände oss när vi satt i studion som när jag började tröttna på dansmusik för några år sedan. Man har dansmusikmaterial från början och så lägger man på en massa melodier och ändrar beatsen och plötsligt blir det någonting helt annat.

Stadtkind och till viss del Berlinette handlade mycket om Berlin, men i det du har gjort sedan dess har staden varit mer i bakgrunden. Har Berlin förändrats och tappat sin roll som inspirationskälla sedan du gjorde dina första två album?

ELLEN: Förut var kände jag mig ofta tveksam till om det var rätt att ha ett skivbolag, vara DJ och gå hem från klubben på måndag morgon när vanliga människor går till jobbet. Stadtkind var en hyllning till mig själv och mitt sätt att säga tacka Berlin för att staden visat mig det sättet att leva.

Berlin har förändrats till det bättre eftersom alltfler artister flyttar hit. Det går att se fler intressanta konstutställningar än någonsin. Men det har blivit mer av en turiststad och det är mer pengar inblandat än för några år sedan. Just nu känns det som jag bor i Berlin för att mitt bolag är baserat här. Om jag skulle lägga ner det flyttar jag direkt. Jag gillar människorna här men jag står inte ut med vintrarna och jag saknar natur, hav och berg.

SASCHA: För mig skulle en ny miljö inspirera mig mer än Berlin och alla saker som händer i en storstad. Det är för mycket. Jag tror att det skulle vara inspirerande att bo på landet, även om det kanske vore tråkigt i längden. Det bästa vore nog att ha en bostad i Berlin och en på landet som man kan fly till ibland. Det är likadant för mig och Ellen; våra bolag behöver oss. Vi är fast i Berlin!

ELLEN: Men allt jag gjort i mitt förflutna har med Berlin att göra. Jag är född här och min själ tillhör Berlin.

SASCHA: Det är mycket ovanligt att träffa på människor här som faktiskt är födda i Berlin.

ELLEN: Jag är en väldigt positiv och aktiv person och det har jag Berlin att tacka för. Efter att muren föll lärde jag mig att det går att förändra allt från en minut till en annan, Om du ser på hu BPitch fungerar så är vi väldigt typiska för Berlin. Det är inte alls hierarkiskt och vi har den typiska Berlin-vibben, vi är avslappnade människor som har roligt.

Det ni producerar var för sig skiljer sig väldigt mycket från vartannat. Vad har ni gemensamt som musiker?

ELLEN: Vi är båda gamla raveare, även om Sascha försöker lägga sitt förflutna bakom sig. Både Sascha och jag gör väldigt emotionell och melodiös musik.

SASCHA: Ellen och jag är inne på en massa olika slags musik, inte bara elektroniska grejer, och det är nog därför Orchestra of Bubbles blev väldigt varierad. Men framförallt är det nog melodierna. Det var väl därför det blev en så tranceig skiva.

ELLEN: Vi är båda trance-fans i grunden.

Men jag läste i en intervju med dig att du hatar trance?

ELLEN: Jag hatar verkligen “Paul van Dyk- trance”. Djup och intellektuell trance gillar jag, men inte korkad glowstick-musik.

Var tanken med Orchestra of Bubbles att göra någonting mer lättillgängligt än det ni gjort tidigare?

ELLEN: Absolut inte! Hade jag varit ute efter att göra något som tilltalar många hade det låtit helt annorlunda.

Jag tänker mest på “Way Out” Det är en helt fantastisk poplåt.

ELLEN: Aha, Way Out.

SASCHA: Alla säger olika saker om den. För oss är den väldigt poppig, men en kille från distributionsbolaget klagade på att det inte finns någon radiolåt på skivan och jag tänkte herre gud, Way out är så mycket en radiolåt som vi någonsin kan göra. Jag måste förresten ofta hejda mig för att inte göra alltför poppig och melodiös musik. Jag skulle lätt kunna göra en massa ostig trance annars. Jag var länge rädd för att göra poppig musik och undvek det helt, men det har släppt lite med åldern.

ELLEN: Sedan är väl det du uppfattar som poppigt inte särskilt lättillgängligt egentligen …

I Sverige diskuteras det en del om korsbefruktningen mellan pop och elektronisk dansmusik och att indiepubliken blivit alltmer intresserad av techno. Hur ser ni på den utvecklingen?

ELLEN: Bra musik kommer alltid att vinna i längden. Alla dras till sist till den musik som får dem att må bra. Det var samma för mig när jag upptäckte techno. Jag var väldigt inne på hiphop när jag var yngre, men tröttnade på machoattityden. På technoklubbarna kunde jag dansa i sex timmar utan att någon tafsade på mig en enda gång.

När det gäller blandningen av pop och elektronisk musik så är väl det inget nytt, det förekom ju redan då Kraftwerk låg på topplistorna på sjuttiotalet. Folk är bara ännu mer öppna nu. Jag växte upp med popmusik, som David Bowie och Cat Stevens, och har påverkats väldigt mycket av det. Och popartister går ju i sin tur på klubbar och dansar till en DJ.

SASCHA: Det handlar bara om att släppa loss sina pop-fantasier. Som jag sa tidigare, förut kunde jag tänka: “Ånej det här låter inte elektroniskt längre, det går inte”, men med tiden har jag blivit öppnare.

Har ni upptäckt någon ny musik på senare som influerat Orchestra of Bubbles?

SASCHA: Jag lyssnar mest på episk och melodisk gitarrmusik just nu, som God Speed you Black Emperor, Sigur Ros och Arcade Fire. Jag skulle gärna göra något liknande själv, någonting orkestralt med en massa olika instrument. När jag jobbade med Orchestra of Bubbles inspirerades jag mer av mitt förflutna, tiden då jag verkligen var intresserad av dansmusik. Det går inte direkt att höra på skivan vad jag lyssnar på nu.

ELLEN: Jag är, som många andra i Berlin, väldigt inne på grime nu och det tycker jag märks på Orchestra of Bubbles. Det har mest blivit grime när jag köpt skivor den senaste tiden, och jag gillar att höra det när jag går ut. Jag tycker om kraften i basen och beatsen och de små melodierna som ibland dyker upp mitt i allt det hårda. När jag spelar skivor i England eller Skottland brukar jag mixa grime med techno och då flippar folk ut totalt.

Sascha, kan du berätta om ditt samarbete med Gianna Nannini?

SASCHA: Hon mailade mig faktiskt i förrgår och berättade att hennes album ligger etta på den italienska albumlistan. Det är coolt eftersom jag var med och jobbade lite på den skivan. Min första toppliste-etta! Jag träffade henne för länge sedan i Milano när jag gjorde musik till en modevisning. Hon var den enda där som var intresserad av musik och inte bara av fina skor. Hon ville att vi skulle göra musik tillsammans och jag trodde hon var full eller något. Men några dagar senare ringde hon mig faktiskt. Hon höll på med en rockopera och ville att den skulle bli lite mer elektronisk. Den är fortfarande inte färdig, men det är ett kul projekt. Hon är väldigt cool och hon får mig att se fram mot att åldras som artist. Hoppas jag kommer vara lika öppen för nya saker som hon.

Hur viktiga är ni båda egentligen som personer för den elektroniska scenen i Berlin?

SASCHA: Oj, för att kunna svara på den frågan måste man ha en väldigt balanserad självbild. Vem är egentligen viktig? Jag är glad att någon överhuvudtaget lyssnar på det jag gör. Det är inte alltid kul att hålla på med musik, när det inte går bra kan det vara riktigt deprimerande.

ELLEN: Jag tycker att jag har visat att det går att ta sig fram som kvinna i en väldigt mansdominerad värld. När det gäller BPitch Control kan jag säga att vi var ett av de första bolagen i Berlin. Jag skapade det för att det inte fanns så mycket mer än Tresor, Sender och MFS. Nu ser jag att många bolag inspirerats av vårt sätt att arbeta med fester, flyers och t-shirts. För mig är det väldigt viktigt att lämna ett avtryck och det är därför jag fortsätter med BPitch. Vi släpper fantastisk musik och alla våra artister kan leva på det de gör. Världen är full av oviktiga saker och det finns kanske folk som tycker att vi är det också …

SASCHA: Helt säkert.

ELLEN: … men jag tycker att vi är viktiga! Det är fantastiskt att se vad vi har uppnått.

Text: Jonas Cullberg

Om Webbmaster

Kolla även

Spandau Ballet – fyller 40 och släpper jubileumsskivor

Många stora band fyller 40 i år. Ett av dessa är Spandau Ballet, som i …