Gotländska Pascal erövrar fastlandet

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gabriella Fäldt)

Ett välpolerat svart skivomslag med gulddetaljer kan inte ha något annat än ett snyggt innehåll. Men gotländska rockbandet Pascals debutskiva handlar inte bara om skönsång.

Enligt bandets egen berättelse är Pascal i själva verket en rysk sjömans binnikemask vilken Isak hittade i en rysk spritflaska under en promenad. Oavsett sanningshalten i den historien har Gotländska Pascal blivit väl mottagna.
-Jag trodde absolut inte att det skulle bli så här stort, säger en fortfarande förvånad Manuela De Gouvia, Pascals basist och sångerska.
-Jag trodde ju inte ens att vi skulle få recensioner. I och för sig tycker jag ju att skivan är bra själv, men ändå…

Sedan skivsläppet i slutet av januari har Pascal sysselsatt sig med ett intensivt turnerande runtom i Sverige.
-Det är skitkul att spela live, det är liksom det som är hela grejen, säger Manuela.

Alltså är det bara i undantagsfall som Pascal tackar nej till spelningar. Och gäller det en krogspelning på Gotland släpper de allt de har, plockar med sig mickar, förstärkare och gitarrer och kastar sig på första bästa färja.
-Åtminstone om någon betalar vår resa, tillägger Manuela.
-Vi har väldigt mycket hemlängtan.
Ändå är det bara Isak som är tvättäkta gotlänning. Manuela flyttade dit i gymnasiet och Mimmi anlände som högskolestudent. Ingen av dem behärskar dialekten.
-Men vi skämtar alltid på gotländska, säger Manuela och får något drömmande i rösten. Samma mjuka tonläge som alla i bandet får när de talar om Gotland. Någon gång i framtiden ska de tre bosätta sig på den mytomspunna ön, men just nu bor de (främst av praktiska skäl) i Stockholm.
-Men, det är på Gotland vi hör hemma.

Sanningen är att det är den stora kärleken till Gotland som förenat de tre och som ligger till grund för musiken.
-En del säger att vi låter arga, och det kanske vi gör, men det har inget med Gotland att göra, poängterar Manuela.
-Det arga kommer från vår inte allt för enkla uppväxt. Det har inte alltid varit en dans på rosor. Så är det ju för alla, man har något tungt i bagaget.

Debutalbumet består av till hundra procent egenproducerat material, med ett undantag: Johnnie. Det är heller ingen låt som ska förknippas med svåra uppväxter och vrede. Tvärtom. Låten, som är en cover på Kal P.Dals skånskrockande klassiker, framkallar snarare ett litet lyckorus.
-Man blir så himla glad av den. Vi var på en efterfest för några år sedan och Isak spelade Kalle Pedal. Och vi tänkte att det här måste vi spela någon gång. Och så gjorde vi det med vår exgitarrist som dessutom heter Jonny och så lät det bara så jävla bra att vi var tvungna att spela in den.

Den första “stora” spelningen var på en rockklubb på Gotland. Det var minst trettio personer där och Pascal var storögda. Ögonen höll sedan på att sprängas när de klev ut på scenen på Berns några månader senare, som förband till Moneybrother, och möttes av en tio gånger så stor publik (minst).
-Det var så mycket folk. Vi blev chockade.

Nu gäller det för Pascal att vänja sig vid större publiksiffror inför sommarens festivaler. De är i dagsläget bokades för såväl Hultfredsfestivalen som Storsjöyran.
-Det är som en dröm, men jag vet inte än om jag gillar festivalspelningar. Det vet man ju själv, att man inte bara ser banden man gillar på festivaler, säger Manuela.

Pascal är alltså bandet som döpt sin skiva efter en binnikemask och som låter arga fast de är kära – i Gotland. Som spelade in sin första demo förra påsken och på mindre än ett år blivit galet populära även på fastlandet. De musikaliska influenserna kommer, enligt egen utsago, från Jesus & Mary Chain och Primal Scream, men musiken låter egentligen varken som det ena eller det andra. Blandningen kärlek och hat är däremot ett kännetecken för Pascal och kanske är det därför den ganska oborstade -men välskrivna- musiken har ett så väldesignat yttre. Eller, så är det helt enkelt bara för att Isak Sundström, Mimmi Skog och Manuela de Gouvia kände för det.