Sunday , November 27 2022

Under Eden – The savage circle

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jens Leinonen)

[album, Black lotus records, betyg: 0]

Ordet “replokal” används ofta som beskrivande term för ljudbilden på ett album. Sällan i positiv mening. Däremot är det inte ofta det faktiskt låter precis som i en replokal. Det har Under eden tagit fasta på och gjort sitt yttersta för att skapa en så realistisk replikation som möjligt på debutalbumet “the savage circle” och ta mig tusan om de inte lyckats alldeles förträffligt.
Jag riktigt känner doften av perspirerande amerikaner, utspilld öl, hopplös ambition, blivande recensenter och supernaivt musicerande. Hade inte skivan varit relativt fri från brus så hade jag kunnat svära på att inspelningsmediet bestod av en fyra-kanals portabandare. Gitarrljudet framstår som själva definitionen på “burkigt” och trummorna låter så mycket pizzakartong att jag tar förgivet att det är just det som sitter på pukorna. Det är verkligen så makalöst dåligt.

Musikerna kämpar sig igenom en kompott av skandinavisk dödsmetall och amerikansk metal. Särskilt dödsbitarna påminner inte så lite om alla de gräsliga spelningar som utspelades under det tidiga 90-talet på sveriges västkust (vid sidan om alla de bra under samma era). Mollharmoniska gnuggriff i kvadrat och så styltiga taktbyten att det låter som om trummisen trillar av stolen mellan varje parti. Reverbdränkta gitarrsolon som är så totaluselt komponerade och framförda att jag för mitt liv inte kan förstå varför de kom med på skivan överhuvudtaget? Vokalisten, Eric Thon(g?), gör sitt bästa för att täcka upp hela registret av “onda” sångstilar och kastar sig således emellan högpitchade vrål och lågfrekvent gurglande, men det räcker naturligtvis inte. Grabbarna vet att för det där verkliga genombrottet så måste sångaren visa lite känslor också. Gärna i refrängerna och gärna så kommersiellt som det bara går. Vad grabbarna däremot missade i ekvationen var att sångaren helst måste kunna framföra skiten också. Svaret blir alltså de mest genomsura refränger mina öron utsatts för sedan gud vet när? Tänk er att stammisalkisarna på den lokala pizzerian helt plötsligt får för sig att skråla med i en Hammerfall refräng så kommer ni hyfsat nära vad Under eden presterar.

Dålig musik har man ju hört både en och två gånger förr så det chockerar inte särskilt. Däremot har jag svårt att släppa ljudbilden. Praxis brukar vara att man spelar upp sin nyinspelade skiva för polarna så att de kan kommentera ljudbild, låtordning etc. Det är lätt att bli döv för sitt eget material efter ett tag och då kan det vara bra att få en utomståendes åsikt för eventuella ändringar. Om yankeeboysen gjort detta så finns två alternativ till orsaken varför “the savage circle” låter så oerhört dåligt som den gör: antingen så är polarna precis lika döva, smaklösa och efterblivna som musikerna själva verkar vara eller så är polarna så grymt elaka att de helt enkelt låter bli att säga något och nu skrattar högt för sig själva. Vilket som känns troligt.
Det faktum, vad gäller den här skivan, som utmärker sig som extraordinärt otroligt är att Black lotus records faktiskt pressat, givit ut och promotar hela härligheten. När skall mänskligheten upphöra att förvåna?

Om Webbmaster

Kolla även

Krake – “Smuts”

Krake från Luleå – som består av Fredrik Sjögren (gitarr och sång), Fred Sundström Kanon …