Monday , October 26 2020

Arvika i mitt hjärta. – Årets bästa festival 2005.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Anders Christensson)

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men de senaste åren har jag känt en viss oro inför sommarens festivaler. Kan inte riktigt fokusera på vad det är egentligen, men jag tänker bl.a på bilen. Kommer den hålla hela vägen? Och tältet. Kommer jag verkligen orka med fyra nätter i tält en gång till? Packningen, ölen, planeringen. Jobbigt. Men med åren har jag ändå lärt mig en del. Jag behöver faktiskt inte särskilt mycket kläder, och jag vet ju hur mycket öl jag brukar klara av. Jag är trots allt tjugoåtta år. (Det ser bättre ut med bokstäver…) Ändå är det lika underbart varje år, när man är på plats, har slagit upp sitt lilla hus och öppnat den första ölen. Då vill jag stanna för alltid. Så även i år…

Jag tror det var mitt tionde år på festivalen, jag har för mig att jag var arton första gången jag var här. När jag blir femtio kommer jag in gratis, och jag ser fram emot åren som kommer ta mig dit. Arvika är, som arrangörerna själva säger, enormt mycket kärlek. Är det riktigt varmt brukar man kunna ta på känslan. Ett trevligt inslag i år var den mysiga camping-scenen, där jag och mina vänner bl.a dansade till Göteborgs finaste skaband Dapony bros. Det var en perfekt Onsdagskväll, med värme och sol och mycket öl. (Den första kvällen är farlig.)

Även torsdagen var varm och solig. Nio tusen besökare festade och umgicks på campingen, där man i år t.o.m kunde sitta mellan tälten. Det är kanske just det som är negativt med festivalen, oavsett om det är femton tusen eller nio tusen som i år, så är camping-ytan alltid densamma. Och trots förbudet om partytält så var det fullt av dem i år, t.o.m vi hade ett… Det var i och för sig en himla tur, för både fredagen och lördagen stod regnet som, ja, spön i backen. Det regnade både katter och hundar. Dock gjorde det oss inte särskilt mycket, vi hade det oerhört trevligt under tältet. Så trevligt att vi missade de flesta konserter vi hade tänkt se. Men vi hörde DAF ända från festivalområdet, och det lät bra. Der Mussolini två gånger. Bara.

Festivalområdet ja. Vi var faktiskt där på den första konserten som inledde festivalen, vilket var Slagsmålsklubben. Det kändes att folk var sugna på konserter, för Andromeda var alldeles proppat. Och visst, det var fantastiskt. Instrumental-synth med grymma melodier på hög volym, kan det bli bättre? Jag frågade min syster Frida, och det visade sig minsann att det kunde bli ännu bättre.

Inte för att jag vet vilken dag i ordningen det var, men att se New Order, det har jag drömt om länge. Jag var lite orolig faktiskt, hade nyss tittat på en live-dvd med fyra trötta farbröder som manglade sönder sina fina låtar på typiskt rock-manér. Men jag hoppades ändå, in i det sista. Och det blev den bästa konserten på hela festivalen, en hit-kavalkad utan dess like… Trots Peter Hook´s basspelande (jag tycker det är pinsamt när han liksom tar över scenen, gungar med basen och har den nere på knäna), så skötte sig alla exemplariskt. Men å andra sidan, vad vore New Order utan Peter Hook´s bas? Han är faktiskt, i min värld, en legend. Liksom Bernard, (han frös antagligen, hade ju jacka på sig) som mest stod still och sjöng alldeles underbart. Jag är glad att han inte dansade. Ni har sett det va?
En del kritiker tyckte att New Order hade en tråkig och vanlig dag på jobbet. Jag tror de pratade om sig själva. De var trötta och gamla. (Äldre än jag alltså, mycket!) Jag tycker lite synd om er som inte fick uppleva New Order på Arvika. Det blir antagligen inte bättre i år.

Det är så skönt med synthare. Tänk att det i en värmländsk skog, på en liten folkets park står en massa band som aldrig slagit igenom för den stora massan. Elegant Machinery. Vnv Nation. Fråga din granne och de har aldrig hört talas om dem. Men här står de på den största scenen, med tusentals beundrare som verkligen bryr sig. Båda banden gjorde riktigt bra konserter, men är man tjugoåtta år så har man sett dem förut några gånger. Inte så spännande alltså.

Spännande däremot var INGENTING, vars skiva jag röstade fram som förra årets tredje bästa. De spelade på lilla Lyran, och jag måste säga att det var, minst sagt, magiskt. De gjorde en ganska kort konsert, men det kanske ändå är den som jag bär närmast mitt hjärta nu när jag tänker tillbaks på festivalen. En underbar och något snabbare version än på skivan av covern “Alla har glömt” är vad jag somnar till varje natt. Jag önskade att den aldrig skulle ta slut.

På lyran såg vi fler bra konserter. Både Necro Facility och 8khz Mono imponerade. Plus till Necro för de fina tavlorna på scen!
Dessutom kom Göteborgs stoltheter THE KID och gjorde ännu en övertygande spelning. Finns det någon rättvisa över huvud taget så borde detta band ligga på trackslistan nästa år! Spelningen slutade som vanligt i kaos, cd´n hackade och sista låten kunde inte slutföras. Men är det inte just så det ska vara? Everything good ends up in chaos! Jag älskar er The kid!

De sista två konserterna jag kommer ihåg, och som antagligen är värda att nämnas, är The Tough Alliance och Strip Music.
TTA spatserade in på scen och var sådär underbart nonchalanta som bara de kan vara, hade en egen flagga som det stod Embassy på, och fick publiken att skrika just Embassy, Embassy. Erik och Henning kramades, åt lite äpple och dansade. Ibland sjöng de med i låtarna också, och då såg det jättefint ut. Jag hörde faktiskt upprörda röster bakom mig, om att bandet var ett hån mot publiken, om att de inte borde stå på en scen o.s.v. Det är väl för sorgligt. Konserten var såklart helt lysande. Ni som inte upptäckt TTA, köp skivan! Årets svenska grupp, utan tvekan!
Strip music, med min idol Henric De La Cour i spetsen spelade flera nya låtar i sann Cure-anda. Själsligt vackert, jag hoppas verkligen det kommer en ny skiva snart. Det är så här jag önskade att Yvonne skulle låta efter “Getting out, Getting anywhere”.

Årets Arvikafestival var som vanligt årets upplevelse. Inte bara musikaliskt, utan hela paketet om ni förstår. Särskilt våra grannar, som i år kom från Ödeshög och hade stulit en mycket fin flagga ifrån deras centrum. Emilia och jag vaknade en natt av upprörda röster från grannarna:

-Var är pengarna? Det är bara 300 kvar?
-Ja men du tog ju dem när du skulle köpa munkar igår!
-Men jag köpte väl för fan inte munkar för 200 spänn eller?
-Då är det väl någon som tagit 200!
-Ja, så tjuven tog 500-lappen, handlade och kom tillbaka med 300? Snäll tjuv.
-Jag vet inte.

Bra samtal. Bra festival. Bra band. Vi ses nästa år.
Arvika I LOVE YOU.

Om Webbmaster

Kolla även

Den där killen – samhällskritik i ett elektroniskt popformat

Klurig elektronisk pop på skånska. Genomtänkta samhällskritiska texter och blinkningar till både Nitzer Ebb, Talk …