Thursday , October 29 2020

Roskilde 2005 – Bakom våra solglasögon

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)

Fläkten har gått in i väggen efter veckor av intensivt snurrande hemma i lägenheten och jag har dragit mig för att gå in i min minimala gryta till datarum och avsluta den här artikeln i flera dagar nu. Men det är bäst att damma av festivaljournalen medan den är någorlunda färsk. Vädret är alltid en upplevelsemeter och ett högaktuellt samtalämne på, inför och efter festivaler och om förra årets gyttjebad var snudd på outhärdligt så var Roskilde 2005 en osannolik solskenshistoria som bringade fram det bästa ur helhetsupplevelsen. Årets line- up såg något tunn ut redan på pappret och vore det inte för The Hidden Cameras fantastiska konsert på lördag kväll hade nog fler än jag åkt hem något besviken på bristen av spektakulära framträdanden. De räddade min festival, åtminstone musikaliskt. Här kommer ett axplock av de största, de slätstrukna och de fantastiska stunderna.

Första stora namn ut på Roskildes största scen, den orangea, är Velvet Revolver. Någon håller upp en skylt med orden “Where Is Axl”? och den drar ner lika stort jubel varje gång den visas på de enorma videoskärmarna. Med sitt kritikerhyllade debutalbum “Contraband” i ryggen levererar spillrorna ur Guns N’ Roses precis vad som kan väntas av dem. Slash, Duff, Scott Weiland och de andra har alla levt och andats Rock N’ Roll så länge vi minns och det börjar synas men de här gubbarna har koll på vad de gör och hur rawkenrållen ska liras. De verkar ha kul och det har vi också men frågan dröjer kvar; var i helvete är Axl? “Chinese Democracy” någon? Hallå?

Bandet som pryder omslaget på Zero’s senaste nummer gick ut på samma scen senare på torsdag kväll och gjorde knappast någon av sina trogna fans besvikna trots både falsksång och ljudtrassel. Det är väl knappast någon som kallar det gamla Eskilstunabandets musik för indie längre men när man ser dem på scen i kväll känns “När Det Blåser På Månen” och 1995 ljusår bort. Det är stort, det är arenaindie på högsta nivå, de är Sveriges svar på Coldplay men trots många fantastiska låtar och paradnummer så känns det som att Kent och deras ständigt växande egon börjar stå oss upp i halsen. Jocke Berg är en duktig låtskrivare men hans texter består fortfarande av mycket pretentiös smörja och när han avslutar konserten med orden “Vi ses om två år eller något” tackar vi för det.

Liksom på Hultsfred inledde Snoop Dogg med den omtalade erotiska kortfilmen. Snoop har alltid haft en tveksam kvinnosyn, herregud, karln regisserar ju hårdporr för tusan. Så om ni inte klarar av att Snoop gör parodi på sig själv, om ni inte förstår att det är ironi när Snoop flyger genom vardagsrummet och avfyrar ett vapen mot ett par FBI agenter så hade ni ändå hamnat på fel konsert från första början. G- Funk klassiker som “Murder Was The Case” och “Gin N’ Juice” fick i gång publiken rejält och jag såg inte en endaste en som stod och gnällde över att ha sett ett par bröst på en teveskärm. Men så är vi i Danmark också.

Ozzy Osbourne och Black Sabbath tillfredställer säkert tusentals fans genom att bara visa sig i sin ursprungliga sättning. Det är inte samma vrak till Ozzy som vi sett i den smått sorgliga såpan The Osbournes som står på scen i kväll. Nej, den Ozzy som står för underhållningen i dag är på ett strålande humör och mellan klassiker som “War Pigs” och “Iron Man” springer han fram och tillbaka över scenen och skriker “We love youuuu” femtielva gånger precis som för trettio år sedan. Det är en fröjd att se hela bandet tillsammans igen. Att se Ozzys kemiskt blekta tänder lysa upp den sena Roskildekvällen medan Tony Iommi riffar stelt vid hans sida är… magiskt och något som alla borde få uppleva. Men hur tidlös deras stilbildande hårdrock än är kan jag inte hjälpa att bli uttråkad. Arenakonserter fungerar bra ibland men ack så tråkiga de blir i längden.

Medan de brända ryggarna blir allt rödare och ölbackarna blir allt glesare för att fyllas på igen vaknar vi upp till ännu till ännu en dag i ett bastuvarmt tält. Likt de flesta morgnar kilar vi in till stan för att fylla på allt från magar till mat- och dryckesförråd.

Mike Patton, den musikaliska visionären och galenpannan från Kalifornien framträdde flera gånger under årets festival i olika konstellationer och det är alltid en upplevelse att se honom i aktion. Tillsammans med beatbox- mästaren Rahzel från The Roots utforskar han stämbandens alla funktioner. Tillsammans med norska Kaada bygger han filmiska ljudlandskap och med sitt hårt rockande allstar- band Fantomas sliter han hela Arena- tältet i bitar.

Snart finns det inget område som Patton inte har trampat in på, ätit upp och spytt upp igen. Han har ett gudabegåvat röstregister och han räds inte att använda sig av hela, gärna i samma låt om han får. Han har gjort det till sin livsuppgift att försöka öppna gemene mans traditionella musikuppfattning några centimeter och han kommer aldrig att vika sig en tum. Fantomas konsert är naturligtvis bisarr. En berg- och dalbana där medlemmarna turas om att slumpvis trycka gaspedalen i botten och dra i nödbromsen och varför inte båda på samma gång. Inget för Smokie- fantasten med andra ord.

Så vad ska man säga om The Hidden Camera’s enorma spelning i Pavilliontältet på lördag kväll. Om vi samlar hela upplevelsen i ett ord får det bli EUFORI. Publikkontakten är total när bandet oupphörligen kastade tonsatta lyckopiller hämtade från deras album “The Smell Of Our Own” och Missisauga Goddamn” över oss. Joel Gibb och hans följe får tältet att koka den ljumma sommarkvällen, vi förlåter till och med den ofantligt töntiga dansleken utan att blinka. De sprider ren och pur kärlek och vi hade gärna dansat ett par timmar till, till samma låtar. Crazy legs yo!

Sammanfattnigvis så visst kunde programmet varit bättre men vädret bjöd ändå på en fantastisk festival och de flesta åkte säkert hem nöjda och solbrända. Man kan inte sluta förvånas över hur folk slåss med knytnävarna, viftar med kniv och i värsta fall skjuter på varandra här hemma en vanlig krogkväll med några hundra gäster medan 90 000 berusade personer på Roskilde kan vara bästa vänner i 4 dagar utan att något liknande inträffar. Ett stort tack till mina camphundar, Smirnoff Pear, Hackysacken och The Hidden Cameras för att ni gjorde Roskilde 2005 till en grym upplevelse.

Om Webbmaster

Kolla även

Di Leva – firar sin födelsedag med en elektronisk singel!

Idag fyller Sveriges främsta rymdblomma, Thomas Di Leva, år och firar sin födelsedag med att …