Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Playground, betyg: 0]
Det bästa med musik är att man som fans numera alltid får en andra chans att njuta av sina favoritartister. De kommer alltid tillbaka i en eller annan form: de gör comeback, de startar solokarriärer eller de bildar nya band.
Mina barndomsidoler KISS och Gyllene Tider, som jag missade när det begav sig, återuppstod båda 1996. Några år senare var det dags för ungdomsikonerna Lustans Lakejer. Och på senare tid har hjältar som Robert Jelinek i Creeps, Thåström och Jakob Hellman (även om man lika gärna kunde varit utan just den återkomsten) kommit tillbaka på olika sätt.
Tears for Fears återkomst bryr jag mig dock inte nämnvärt om. De har aldrig betytt något för mig utan bara varit ett sånt där band som fladdrat förbi utan att göra något större väsen av sig. Och när jag hör “Everybody loves a happy ending” känns det som att bandet kommer att fortsätta fladdra. Åtminstone för egen del, men det finns nog andra personer där ute som är lyckliga över återkomsten.
Musiken är givetvis hantverksmässigt gedigen, men bandets mix av mjuk Simon & Garfunkel-pop och halvproggig rock av ELO-snitt känns i mitt tycke synnerligen ointressant.
Bandet nämner självt Paul Mc Cartney som skivans största inspirationskälla, vilket kan anas i flera låtar. Gruppen får beröm för den roliga formuleringen “Jag tycker McCartney är den nya Lennon”, men det är också de enda lovord jag tänker bjuda på.
