Tarwater – elektroniska filosofer från djupaste Östberlin

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Vad får man om man blandar lika delar Kraftwerk, Tricky, Friedrich Nietzsche och östtyskt asfaltvemod i en bägare? Jo, en begåvad, men sorgligt underskattad electronicaduo vid namn Tarwater. I samband med gruppens femte fullängdare vill Zero ta tillfället i akt att introducera fenomenet för den svenska publiken.

Det är en kall och snöig vårdag i Berlin. Jag befinner mig i ett slitet kvarter i den alternativa konstnärsstadsdelen Prenzlauer Berg. Efter en stunds förvirrat letade finner jag mitt mål: Bernd Jestrams studio, “Bleibeil”. Bernd, som är den ena halvan av Tarwater, öppnar dörren och släpper in mig i värmen. Jag blir genast imponerad av den rymliga och väldisponerade lokalen. I en hörna står ett gäng analoga synthmonster och trängs tillsammans med mixerbord och datorer. På en hylla står ett par hundra cd-skivor och jag känner genast igen ett par WARP-titlar, såsom Aphex Twin och Plaid. Jag slår mig ner i soffan och har precis börjat drömma om en kopp rykande hett kaffe när Bernds telefon ringer. Jag förstår snart att min efterlängtade styrketår är i farozonen. Bernds telefonkommentarer antyder nämligen att vi måste ut i snörasket igen.
– Det har blivit ett litet missförstånd, ursäktar han. Min bandkollega, Ronald Lippok, har tydligen lovat att vi ska träffa en annan journalist på en pub här i närheten. Det är mycket på gång i samband med nya skivan, förstår du. Men om du hänger med så kan vi snacka längs vägen. Och vi har all tid i världen när vi är klara med den intervjun …

Då jag har eftermiddagen fri tycker jag att förslaget låter okej. Den enda nackdelen är att det inte känns speciellt lockande att bege sig ut i snöovädret igen. Nåväl, Bernd och jag snör kängorna och vandrar ut i kylan. Redan ett par hundra meter från studion stannar min ledsagare. Vi står utanför en östberlinsk pub av tämligen genuin modell, ett sådant ställe där hockeyfrillorna och jeansjackorna är för många för att kunna räknas. Ett sådant ställe man aldrig hittar om man inte har en guide som bor i kvarteret.
– Jag tror att Ronald sitter här och dricker öl, säger Bernd. Vi hämtar upp honom …

Mycket riktigt sitter Ronald i den dunkla källarlokalen och läppjar på en maltdryck. När han ser oss sveper han återstoden och gör sig beredd att lämna haket. Jag känner en viss besvikelse. Dels för att min efterlängtade kopp kaffe fortfarande tycks ligga en bit in i framtiden, dels för att jag gärna hade velat undersöka den lilla puben mer ingående. Nåväl, vi är snart tillbaka på de grå gatorna och jäktar fram genom Prenzlauer Berg. Under promenaden diskuteras allt mellan himmel och jord och jag konstaterar att Tarwater är två kluriga män. Fast jag blir en smula förvånad när Bernd börjar debattera filosofi, och än mer förvirrad när Ronald börjar prata om sin moster. Allt talar för en högst ovanlig och underlig eftermiddag, och jag undrar vilka bisarra förehavanden som ligger framför oss. Men strax före vi nått vår destination summerar killarna ihop resonemangen och förklarar poängerna. Det visar sig att Ronalds moster känner Edgar Froese i Tangerine Dream. Och själv känner han Stereo Total och har gått i samma grundskoleklass som två medlemmar från Rammstein.
– Det finns ett intressant nätverk mellan olika artister i Berlin, menar han. Här finns en massa korsbefruktningar och vi har ganska bra koll på kollegorna.

Bernd hittar, i sin tur, en finurlig koppling mellan idéhistorien och populärmusiken:
– “Ein Leben ohne Musik ist ein Irrtum” (Ett liv utan musik är ett misstag), deklarerar han och blir genom påpekandet min första intervjuperson som citerar Nietzsche på originalspråk.

Filosofi i all ära, men jag är lika stelfrusen som en fiskpinne hos din lokala ICA-handlare och fruktar att jag inte kan hantera en diskussion om Schopenhauer och samtidigt överleva. “Hur vore det att gå in på den där puben så ni kan göra er första intervju”, huttrar jag.
– En utmärkt idé, svarar Ronald. Du kanske är sugen på en kopp kaffe? Fast ni svenskar gillar väl sådant här väder? Du vill nog hellre ha en kall öl?

Jag motstår impulsen att genom ultravåld decimera Tarwaters medlemsantal till hälften och skakar istället belevat på huvudet. Filosofi ska med filosofi bemötas: “Nej, jag tror Montesquieus klimatlära har sina brister. Även nordbor kan uppskatta värme”, snörvlar jag.
– Ah, intressant, nickar Ronald. Vi pratar mer om det senare …

Jag får min efterlängtade kopp kaffe och börjar åter känna mig som en människa, i stället för blott en sorglig, urban version av den hisklige snömannen. Okej, ni som har orkat läsa ända hit har antagligen många funderingar om Tarwater. Vad är de egentligen för några, de där östtyska filosoferna? Och hur kan deras musik tänkas låta? Jo, Tarwater är från Berlin, har funnits sedan mitten av 90-talet och gör musik i gränslandet mellan trip-hop, electronica och pop. Om referenser ska nämnas, så ligger Tricky, Kraftwerk, Mouse on Mars, Massive Attack och sentida Depeche Mode nära till hands. Vid sidan av Tarwater musicerar Ronald även i bandet To Rococo Rot tillsammans med sin bror Robert. Bernd är, i sin tur, en välkänd producent på Berlins electroscen. 1998 släppte Tarwater den kritikerhyllade skivan Silur, ett alster som lämpligen beskrivs som en orgie i elektronisk minimalism och tyskt vemod. De är nu högaktuella med sin femte fullängdare, The Needle Was Travelling.
– Vår nya platta är ganska popinfluerad, berättar Bernd när det blivit min tur att intervjua. Men samtidigt har vi kvar kraut- och electronicainfluenserna från förr.

Vilka musikaliska inspirationskällor har ni?
– Elektropop som Kraftwerk och Human League ligger oss varmt om hjärtat, börjar Bernd. Men naturligtvis har abstrakt och minimalistisk techno påverkat vårt sound mycket. De flesta WARP-artisterna är geniala. Vi har faktiskt samarbetat med Plaid.
– Men vi får inte glömma viktiga Berlinartister som Einstürzende Neubauten eller Nina Hagen, avbryter Ronald. Deras kreativa sätt att närma sig musiken är mycket eftersträvansvärt.

När jag nämner att jag träffat Nina Hagen sätter killarna nästan sina drycker i luftstrupen.
– Jag har bott i Berlin i hela mitt liv, men har inte träffat Nina än, beklagar sig Ronald. Man borde kanske bli journalist istället? Det skulle vara grymt roligt att ta en öl med henne och diskutera filosofi och religion.

Ja, ämnet filosofi går som en röd tråd genom vår eftermiddagsfika. Bernd och Ronald tycks vara mycket glada i komplexa och genomtänkta resonemang. Inte desto mindre betraktar de sin musik som spontan och direkt.
– Slumpens påverkan på vårt låtskrivande är ganska stor, menar Bernd. “Oredan i musiken” (“Die Unordnung von Musik”, löd hans förbaskat svåröversatta originaluttryck) är ett väldigt fascinerande ämne. Ibland händer det ju att man spelar fel, men själva “felet” visar sig passa perfekt i kontexten. Det tankeväckande är att man aldrig hade kommit fram till samma lösning på ett rationellt sätt. Det gäller att vara lyhörd för misstagen och vända dem till sin fördel.
– Även om vi gör en form av popmusik, så har vi våra rötter på den experimentella och radikala scenen, fortsätter Ronald. Man får inte bli för intellektuell. Kraftwerk är helt makalöst bra, men ibland fastnar de lite i sig själva. Vi försöker akta oss för det. Vår musik handlar om känslor och intensitet, fast liksom på ett “svalt Berlinvis”.

Ni har era trogna fans i Tyskland. Hur ser det egentligen ut i resten av världen?
– Jo, vi säljer en del i England och USA, faktiskt. I England fick vi göra en radioshow tillsammans med John Peel, vilket naturligtvis var hemskt smickrande. Mannen var inget mindre än en legend. Daniel Miller på Mute gillar vidare vår musik och ingår i vårt nätverk. Vi har dessutom många fans i Frankrike.

Det där kalla landet uppe i norr då? Alltså landet där välsvarvade blondiner rider på isbjörnar och vräker i sig köttbullar till tonerna av ABBA-plattor. Har ni funderat på att besöka mitt märkliga hemland, “Schweden”?
– Åh, det skulle vi hemskt gärna vilja göra, men ingen klubb har visat intresse än, säger Bernd med genuin smärta i rösten.

Jag skäms å mina landsmäns vägnar och uppmanar med detta alla svenska klubbägare att undersöka fenomenet Tarwater. Trevlig musik och två synnerligen sympatiska män. Risken att de skulle vandalisera ett hotellrum torde vara mindre än sannolikheten att Robinson-Robban blir finansminister det kommande årtiondet. Risken att de kommer att diskutera filosofi är, emellertid, överhängande. Fast har någon, med handen på hjärtat, egentligen farit illa av lite Heidegger på kvällskvisten?

Fotnot: Tarwaters nya platta, The Needle Was Travelling, recenseras i kommande Zero. Gruppen medverkar dessutom i en Berlinartikel i samma nummer.