Within Temptation – – Magiskt på Arena, Stockholm.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Vacker, symfonisk gothmetall fyller Arenan i låt efter låt. Av Robert Ryttman. Foto: Mauro Rongione.

Det är måndag och publiken väntar tålmodigt framför skynket. Tre tonårstjejer är lite folkölsfulla och ett par äldre killar har tankat en del. Alla andra verkar ovanligt lugna. Pink Floyd ljuder genom skynket. Volymen ökar, introt till nya plattan dånar och på scenen, mitt emellan två gigantiska stenänglar, står plötsligt Within Temptation.

Ljudbilden och volymen är väl anpassad för Arenans yta. Applåderna åskar och Within Temptations backdrop består av rörlig film. Det är allt ifrån islandskap, regnskogar och universum till vattenfall och svallande havsvågor som hjälper till att visualisera bandets låtar. Ett par eldar brinner på scenen och ovanför, på varsitt podium, sitter trummisen till vänster och keyboardisten står med sin svarta tuppkam till höger.
Iförd klänning och silverglittrande ögonskugga dansar Sharon den Adel. Hon rör armarna som vore de kobror eller hon, en indisk gudinna. Jag kommer att tänka på Kate Bush långt innan bandet framför sin hårdrockstappning av hennes “Running up that hill”.
Sharon den Adel och bandet verkar först förvånade inför det översvallande mottagandet. Publiken sjunger och klappar med, många kan låtarna och fansens glädje smittar av sig till bandet. Gitarristen Ruud Jolie underhåller medan Robert Westerholt tar det lugnare och ägnar sig åt sin sexsträngade.
Den vackra, symfoniska gothmetallen fyller Arenan i låt efter låt och “Jillian (I´d give my heart)” blir ännu mäktigare än på skiva. En annan höjdpunkt under kvällen är givetvis singelhiten “Stand my ground”. Även starka spår från cd´n The Silent Force som “Aquarius”, “Angels” och “Pale” förmedlar frid och romantisk dramatik. Också låtar från Mother Earth som den mäktiga “The promise” och titelspåret förgyller kvällen väsentligt.
Vad man möjligtvis kan önska sig av ett band som Within Temptation vore att de improviserade mer. En konsert är som att höra utvalda skivspår fast på högre volym och detta faktum gör giget lite ospännande. Det är nackdelen med förprogrammeringarna som de flesta större grupper använder sig av idag. Dessa lämnar inget utrymme för vilda infall och Sharons rörelseschema är ungefär detsamma hela tiden, så efter en stund kan man det hela.
Trots denna kritik tröttnade jag aldrig på Within Temptation. Bandet klappades in två gånger och lirade sex extranummer. Sammanlagd speltid: en timme och fyrtio minuter. För min del hade de gärna fått hålla på ännu längre. Det krävs låtar för att känna så. Starka låtar. Att Sharon den Adel sjunger fantastiskt gör inte saken sämre och när även maken Robert Westerholt kom igång i extranumren blev det full fart på scenen.
Allt som allt blev det en mycket trevlig tillställning som förmedlade en atmosfär av skönhet, värme och harmoni. Precis vad en frusen själ kan behöva en mörk kväll i februari.