4LYN – Take it as a Compliment

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)

[album, Edel/Playground, betyg: 0]

“Take it as a Compliment” inleds med låten “Train” och en plågsamt irriterande röst berättar för oss att det är något som inte känns helt ok i dryga 90 sekunder.

“This doesn’t feel nice”
“This doesn’t feel good”

Och nej, det gör det inte. När vokalisten Ron Klauss, eller “Braz” som han kallar sig släpper sina inre demoner fria i bakgrunden i alla helvetes ångestvrål så känns han aldrig farligare eller mer plågad än Avril Lavigne. Kan inte sätta fingret på varför men känslan av att han egentligen är en ganska snäll och glad kille hänger kvar.

Det känns som att bandet kommer rykande färska ur en mall. En stor ondskefull maskin framtagen av de större skivbolagen för att underlätta sitt A&R arbete. Basisten som går under smeknamnet “Deee” är dock en skön kontrast till sina manglande kamrater. De domedagsbleka bandkollegorna skulle aldrig komma på tanken att gå utanför dörren utan att vara uppklädd i sin bästa festival-emo kostym med tvättbjörnssmink, svartfärgat hår och allt vad det nu innebär. Men med sitt prydliga sportkommentatorskägg verkar trinde “Deee” trivas bäst i sina beiga chinos och i sin truckerkeps.

4LYN blandar musikstilar friskt och verkar ha svårt att bestämma sig vilken fot de vill vila sin tyngd på, om de vill vara Good Charlotte eller Korn. Pop, grunge och dinosauriehipp nu-metal vävs ambitiöst samman och slutresultatet landar någonstans i det tyngre diket bredvid världspesten Good Charlotte. Nu låter beskrivningen med all sannolikhet värre än hur det egentligen låter för det finns glimtar av hopp. I “Drama Queen” släpper de alla sina inövade mönster och låter musiken flöda gungande på ett avslappnat sätt. Det är då de låter som bäst, när de bara maxar sina förstärkare och vräker på som i “Knukkohead” och just “Drama Queen”.

När Ron Klauss börjar smygrappa i “Chikken Song” och inleder det hela med “Yeah, Ya” känns det ungefär lika naturligt som när Madonna gör det i “American Life” om nu någon lider straffet av att komma ihåg hur det lät. Det gör jag.