Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gästskribent )
[album, Rosegarden / Hotstuff distribution, betyg: 0]
John Alexander är sångare och låtskrivare i den vilande synthduon The Northern Territories, nu levererar han sin solodebut lagom till adventstidens kura skymningskvällar i stearinljusens sken. Både för den som gillat NT, och för nytillkomna lyssnare, kommer denna skiva att bjuda njutning i form av ett utsökt soundtrack för ensamma nattvandringar under gnistrande stjärnklara kvällar vintern 2005.
Musikaliskt har soloplattan mer akustisk känsla, och är enklare i instrumenteringen än NT-plattorna. För den där speciella poetiska viben har man lagt till änglakörer, orgeltoner och ett par snygga stråkar. Här återfinns ändå en del spaceljud och syntetiska melodislingor som slingrar sig runt gitarrerna och minner om John Alexanders förflutna som synthpopare. Allra mest låter det dock som vemodig indierock influerad av Radiohead och Smashing Pumpkins vackraste stunder. John Alexanders röst förenar Thom Yorkes känslighet och Bonos styrka och värme i en helt egen stämma.
Första singeln “A World You’ll Never Reach” är ett av skivans starkaste spår. En kristallklar melodi som hänger kvar i sinnet länge efteråt, som en ljuv dröm man inte vill släppa vid uppvaknandet. Vore alla sångerna så här omsorgsfullt utsirade skulle John Alexanders solodebut kunnat matcha Jeff Buckleys tidlösa debut “Grace” från -94, och likt Buckley skulle John Alexander fortsätta vinna nya fantaster år efter år. Här återfinns fler lysande låtar, däribland “Highway Winterstar” som glimmar likt den första snön i novembermörkret. “Subnation” är mer uptempo och får mig att tänka på Andreas Johnsons hit “Glorius”, och finge man önska så skulle denna låt bli nästa singel från albumet. Åh, så vackert!
Resten av skivan är mer filmisk, och bygger upp stämningar och ljudlandskap som förvisso är sköna att vistas i, men som inte ger de där fullkomliga lyckorusningarna under huden. Ändå får jag känslan av att vi kan förvänta oss stordåd av denne man. John Alexanders sånger för tysta själar slår an en helt egen supersträng i mitt universum, och den får nog ligga på repeat tills vårfloden kommer.
Recenserad av: Susanna Arolin
