Furuviksfestivalens tjugotredje år – -cool countryfestival

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Det största namn Furuviks Countryfestival någonsin har presenterat spelade i år: Marty Stuart and his Superlatives. Trots det så blev festivalens tjugotredje år på raken framförallt damernas år. Jill King, Elisabeth Cook, Jett Williams och Jolie Edwards stod för variation, kvalitet, show och massor av god musik.

Furuviksfestivalen har i hela tjugotre år försett Sverige med countrymusik av alla slag. Under tre dygn varje sommar har stora, mindre stora och fullständigt okända artister, såväl inhemska som utländska, såväl traditionella som icke-traditionella countryartister uppträtt i Gävle. Ingen har dock varit lika stor som Marty Stuart hittills. Och det märktes. Busslaster med publik och fans från hela Europa tog sig till Furuvik denna sommar och campingen utanför Furuviksparken var smockfull. Men vi tar det från början:
Först ut på stora scenen var Elisabeth Cook som uppträdde tillsammans med maken Tim Carroll. Cook uppträdde i en blommig klänning och när ljudet tagit sig, en bit in i första låten, bjöds det på riktig, traditionell country a´ la Loretta Lynn och Dolly Parton. Dessa artister är också Cooks förebilder och det hörs. När maken framförde några rocklåtar dansade Cook barfota till musiken, men med tre plattor i bagaget behövde hon ingen hjälp. Med låtar som “This side of the moon”, “Mama, you wanted to be a singer too” och hyllningslåten “Dolly” står hon mer än väl på egna ben. Det skulle förvåna mig mycket om Elisabeth Cook inte kommer att tillhöra USA´s största countryartister inom några år. Hon har rösten, utseendet och låtskrivartalangen.

Countrypuritanerna flydde
Sedan blev det Hank Williams dotter som gjorde entré, tillsammans med Don Helms, steelgitarrist och den enda, idag levande, musikern från Hank Williams gamla kompband. Jett lever nästan uteslutande på sin megakände far. Showen består mestadels av hans låtar och mellansnacket handlar om honom och hans liv. Jett Williams är ingen dålig sångerska eller artist, men frågan är om hon skulle haft en solokarriär ifall hon hetat något annat i efternamn? Hennes show var bra och intressant ett tag, men i längden blev hyllningarna till farsan lite väl enformiga. Några höjdpunkter: “Jambalaya”, “Fraulein” och “I´m so lonesome I could cry”.
Helt andra tongångar blev det när Jolie Edwards gjorde entré. Edwards är en ung, snygg brud i tajta kläder och om Jett Williams stod för det traditionella så stod Edwards för rena rama motsatsen.
Redan första låten var en hård rocklåt med distade gitarrer som fick countrypuritanerna att fly all världens väg. Edwards är nog den hårdaste och rockigaste countryartist som stått på Furuviks scen, tätt följd av Danni Leigh, och hennes scenshow påminner mer om en rockartists än en countrydito. Faktum är att Edwards härjade så hårt att hennes bälte brast. Bältet kastades ut till publiken och lite senare i showen var hon själv där, springandes över bänkraderna, sjungandes Elvislåten “Suspicious minds”, omringad av oroliga vakter. Jolie Edwards är tveklöst årets energiknippe och minst traditionella countryartist. Hon lyckades avverka såväl Jerry Lee Lewis “Great balls of fire” i nästan punkversion, samt en motownlåt med tillhörande wah-wahgitarr, vilket inte tillhör standardcountryartistens låtval precis.

Jill King, årets bästa röst
Lördagen inleddes med lugnare tongångar av sångaren och violonisten Bobby Flores och hans steelgitarrist Randy Reinhard. Flores kommer från San Antonio i Texas och har jobbat tillsammans med Ray Price och Johnny Bush bland andra. Hans stil är traditionell och han är en mycket duktig sångare med bra röst, men dessvärre blev hans låtmaterial lite väl enahanda en bit in i showen. Det brann aldrig till ordentligt, utan stod mest och stampade i ungefär samma tempo och till slut tröttnade jag. För de som chockats av Jolie Edwards kvällen före var nog Flores däremot en av årets höjdpunkter. Personligen hade jag föredragit ett mer varierat låtmaterial, rent tempomässigt.
Denna önskan infriades i och med att Jill King tog över. King har en enda, men väldigt bra platta i bagaget, kallad Jillbilly och trots att plattan är suverän så var hon ännu bättre live. King hade, i mitt tycke, årets bästa röst. En lätt raspig och variationsrik, mycket stark kvinnlig stämma som klarar såväl mjuka, lugna låtar som rockiga och röjiga. Hennes version av “Me and Bobby McGee”, skriven av Kris Kristofferson, ligger inte långt efter Janis Joplins, hennes Blue Flame Band gjorde utmärkt ifrån sig och jag rös av välbehag när hon inledde med svängiga “One Mississippi”. Även rockiga “Jealous bone”, balladen “Not knowing anymore” och Harlan Howards “98.6 degrees” hörde till festivalens höjdpunkter.

Damernas festival
Avslutningsvis kom så mannen folk hade rest så långt för att se. Marty Stuart, välklädd i svart kavaj och läderbrallor, kompad av sina Superlatives bjöd på både honky tonk, hillbilly, ett makalöst mandolinsolo och ett set Hank Williams-låtar tillsammans med Don Helms, som fick agera gästartist. Annat som bör nämnas är den furiösa versionen av “Rock island line”, den innerliga “Homesick” och Johnny Cashs svängiga hyllning till sin gitarrist Luther Perkins som heter “Luther played the boogie woogie” och som Marty, tillsammans med sin gitarrist Kenny Vaughn, gjorde en fullkomligt fantastisk version av. Vaughn, som mer ser ut som ett mellanting av ett 60-tals mods och Wilco Johnson än en countrygitarrist, fick även göra ett solonummer som sparkade stjärt rejält.
Genomgående var Marty Stuarts gig oerhört bra, proffsigt och underhållande. Stuart var på gott humör, skämtade och tycktes ha riktigt kul på scenen, men i det stora hela var detta ändå damernas festival. Elisabeth Cook, Jill King och Jolie Edwards blev, tillsammans med Marty Stuart, den absolut största behållningen av festivalen 2004.