Nightwish – Once

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Nuclear Blast (Sound Pollution), betyg: 0]

Aldrig tidigare har väl Nightwish lyckats att variera sig så mycket och ändå få ihop en platta som känns så helgjuten som “Once”. Således är betyget fyra bara en hårsmån ifrån att bli en femma. Skivans enda svaghet är nämligen den avslutande “Higher Than Hope” som inte riktigt når upp till toppen . Resterande tio spår är oantastliga.
På “Once” bjuder gruppen på symfonisk bombastisk metal av finaste sort. Det är cinematiskt, oerhört vackert, hårt som fan på sina ställen och extremt snyggt framfört. Nightwish undviker att bli smöriga, faller inte in i pompös överdosering och har inte heller gjort det lätt för sig och slängt in en massa utfyllnadsmaterial. Istället har varje låt sin kraft, charm och skönhet. Samtidigt rockar det grymt bra i låtar som “Wish I Had An Angel” där Tarja Turunen delar det vokala med basisten Marco Hietala, indianlåten “Creek Mary´s Blood” och “Dead Gardens” för att nämna några.
Att ta in en symfoniorkester är ingenting nytt i hårdrockkretsar. Redan Deep Purple prövade på detta under tidigt 70-tal, men frågan är om inte “Once” är ett av de mer lyckade samarbetena någonsin. London Session Orchestra gör att det hårda blir ännu hårdare och framförallt mer kraftfullt och det vackra blir ännu vackrare. Förhoppningsvis kommer bandet framöver att fortsätta i denna, mer progressiva riktning för här känns det verkligen att de hör hemma och att de kan utvecklas maximalt. Det är på alla sätt en sann njutning att lyssna igenom ett så magnifikt mästerverk som “Once” och jag tvekar fortfarande på ifall jag har varit för snål med betyget i slutänden.