Saturday , April 13 2024

Made In Sheffield – The Birth Of Electronic Pop

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

[video, Sheffield Vision, betyg: 0]

Det finns många som funderat på hur vissa fenomen uppstår samtidigt på helt olika ställen, eller varför vissa fenomen endast uppstår på ett enda ställe trots likartade förutsättningar både här och där. Vetenskapsteori kallar man det när fokus ligger på flygmaskiner, mediciner eller elektricitet. Men företeelsen gäller givetvis på många andra områden, som exempelvis musik.

Ett av dessa tillfällen när musikutvecklingen tog ett jätteskutt framåt inträffade i brittiska Sheffield i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Band som Human League, Cabaret Voltaire, Heaven 17 och ABC tycktes uppstå från ingenstans, och allihop dök upp i just Sheffield.

Filmen “Made In Sheffield” försöker beskriva detta fenomen. Det är dokumentärfilm där många av de inblandande artisterna intervjuas och ger sin syn på vad som hände. Intervjuerna varvas med liveklipp, videoklipp och intervjuer med några av den tidens stora profiler inom rockjounalistik/massmedia.

För mig som faktiskt var med redan på den här tiden är filmen självklar i DVD hyllan. Den är lite av synthnördens dröm och man ler fånigt i glädje över att höra bland annat Ian Marsh, Martyn Ware, Chris Watson, Stephen Singleton och Philip Oakey diskutera förväntningar, framgångar och besvikelser. Just Human League går som en röd tråd genom hela filmen eftersom det blev det namnet som satt djupast spår i musikhistorien av Sheffield-banden.

Men, och det finns tyvärr ett men i sammanhanget, filmen känns inte fullständig. För mig är detta en teaser på dryga timmen. När filmen är slut vill jag ha mer. Jag vill ha tonvis av extramaterial, en del två och tillgång till specialsidor på nätet. Även om det finns en del extra på DVD´n såsom extra intervjumaterial (som är oerhört spännande) och lite bilder, så räcker det inte. Jag blir, trots allt nytt som jag sett och hört, stående med viss saknad och besvikelse efteråt. Om detta kan bero på min nördiga läggning vad gäller musiken som dök upp runt 25 år sedan, vet jag inte. Kanske är 50 minuter är fullt tillräckligt för en publik född på 80- eller 90-talet och som därmed saknar den starka känslomässiga koppling till perioden som jag har, det vet jag inte heller. Oavsett så är jag övertygad om att tittarens intresse med läthet kunnat bibehållas även om filmen varit dubbelt så lång, oavsett om man sett den med nostalgi eller nyfikenhet.

Mitt betyg blir därför en svag fyra.

Om Webbmaster

Kolla även

Son Of The Velvet Rat - Ghost Ranch

Son Of The Velvet Rat – Ghost Ranch

Son Of The Velvet Rat är tillbaka med en ny platta. Den här gången har …