Friday , January 22 2021

SAMA 2004 – Sjunde upplagan genomförd

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

Så har då ännu ett SAMA lagts till handlingarna. Ett SAMA som skiljer sig lite från föregående år. Det mest påtagliga var givetvis den nya lokalen. I år tilldrog sig evenemanget på Trädgår´n, och min personliga åsikt är att den lokalen funkade sämre än förra årets. Visst, det blev mycket spring i korridorer och trappor förra året och en och annan gick säkert vilse, men det var ändå inte alls så klaustrofobiskt som i år. Stora scen på Trädgår´n funkade bra, men dom andra två? I synnerhet skokartongen som kallades scen 3 var en fullständig katastrof. Den fick till och med scenen i källaren på Kåren att kännas som en balsal. Om det är Trädgår´n som gäller även nästa år måste man sätta sig ner och fundera på hur den scenen skall förbättras.

En annan stor skillnad mot föregående år var att årets SAMA låg på en fredag. Förmodligen var detta förklaringen till att det för första gången sedan 1998 fanns biljetter kvar. Om det nu är tänkt att SAMA skall vara en svensk, och till och med en skandinavisk angelägenhet, så kan man inte förlägga jippot på en fredag. Det begränsar kraftigt tillgängligheten för alla som inte är fanatiska entusiaster. Och att helt vända på ordning och lägga ett “After-SAMA” på lördagen istället för att ha det tvärtom som det brukar vara…nja, inte så bra. Jag anar att det ligger lite trassel bakom denna lösning, och hoppas att det ordnar till sig inför nästa års upplaga.

Nå, bortsett från dessa detaljer var det som vanligt god stämning, trevligt folk och en hel del musik att avnjuta. Själv stövlade jag in precis lagom för att se Backlash gå av scenen. Nesligt. Scenen som Mr Jones Machine spelade på hittade jag inte ens. Inte förrän lite senare i alla fall. Så kvällens första begivenhet för undertecknad blev Slagsmålsklubben, och de sex mustaschprydda herrarna bjöd på kvällens mest udda mellansnack varvat av knapptryckande och rattvridande. Och studsandet på scen smittade av sig till publiken som även den studsade med till tonerna som skulle kunna få vilken spelmusiker som helst avundsjuk.

Sedan hade jag tänkt se Sophie Rimheden, men det var bara at glömma. Det fanns inte en chans i världen att pressa sig in i det lilla utrymmet framför scenen. Istället blev det ett studiebesök hos hypnotiserande Interlace.

Nästa stora band att pricka av på spellistan var Alice In Videoland, den grupp jag helt klart sett live flest gånger senaste året. Och visst har gänget övat upp spelvanan under detta år och energiknippet Toril hade som vanligt publiken i sin hand. När jag efteråt pratar lite med Anders (trummor) och Johan (bas) håller dom med om att ett 40-tal spelningar sätter sina spår, men att det fortfarande är roligt att åka runt och spela. Och båda var mycket nöjda med kvällens spelning. Eftersom allihop ser ut att jobba så hårt på scen måste jag fråga vem som skriver låtarna. Och det visar sig att allihop skriver. Alla gör sin version av en låtidé, och sedan plockas det bästa från de olika förslagen och slutprodukten blir då en låt alla starkt känner för. Anders avslöjar också det brukar bli extra bra när Toril hör någon detalj eller något parti som får henne att fnittra och kräva att det spelas upp om och om igen. Då vet alla att dom har något extra på gång.

Ytterligare någon som var nöjd med Alice spelning var Torbjörn Nilsson som åkt ner från Stockholm. Detta var hans första SAMA, men knappast hans sista. Han var överväldigande nöjd över att ha hittat ett evenemang med så mycket bra musik. Huvudsakligen hade han kommit för att se Mesh, men var överlycklig över allt det andra också.

Efter Alice blev det synthpop med Univaque. Piggt och glatt, och trots att jag hörde lite mumlanden om alltför stora likheter med Elegant Machinery så var publiken med. Och vad spelar det för roll egentligen om man kan höra lite EM i musiken? Det finns väl knappast någon synthare som inte har någon skiva hemma i hyllan som inte låter som Depeche Mode utan att vara det?

Ett band vars musik ibland för tankarna till just Depeche Mode är Mesh, som var nästa stora attraktion. På golvet framför stora scen var det trångt när publiken andaktsfullt lät sig föras och förföras av Mesh´s melankoliska musik. Själv är jag ingen fanatiskt beundrare av Mesh, varvid jag tröttnade efter ett tag och istället yrade runt och pratade med folk.

Bland andra träffade jag Manuel. Han var förmodligen en av de mer långväga gästerna eftersom han rest till Göteborg och SAMA från Leipzig. Årets SAMA var Manuels andra, och han försäkrade att han skulle komma nästa år också.

Medan jag traskade runt kunde jag inte undgå Suicide Commando på andra scenen. Det röjde på rejält och ebm-entusiasterna såg ut att trivas. På tal om ebm, jag råkade på Danucci från Dupont. Han försäkrade att nya plattan är på gång, och avslöjade att det blir en skiva om kärlek. Men trots det blir det ändå en ösig ebm-platta, även om den kommer att skilja sig från förra skivan. Vi får väl se vad det innebär.

Årets debutanter på scen var Bodies Without Organs. Som egentligen består av gamla uvar, eller vad sägs om Marina Schiptjenko, Jean-Pierre Barda och Alexander Bard. Men om sanning skall fram så lyckades jag missa det mesta av deras framträdande eftersom jag just då gjorde slut på Zero-kamerans batterier.

Huvudattraktionen And One äntrade scenen efter det att Statemachine blivit utnämnda till årets artist och fått ta emot sitt andra pris för kvällen. And One visade att gammal är äldst och gjorde ett proffsigt och tight framträdande där en hel del gamla örhängen satt mäktigt rätt. Det blev en perfekt avslutning på en bra kväll. Och givetvis börjar man se fram mot nästa års SAMA, som förhoppningsvis fungerar bättre vad gäller veckodag och lokaler än årets upplaga.

Vi syns!

Om Webbmaster

Kolla även

Vacum - Flugor Och Rosor

Vacum – Flugor Och Rosor

Vacum fortsatte sin musikaliska upptäcktsfärd under det mörka 80-talet genom att släppa Flugor Och Rosor. …