(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Frans Jahnstedt)
[konsert, Riksteatern, betyg: -]
Det är fullsatt i den lilla lokalen när Marcus träder in barfota och klädd i kavaj, nu är det bara han och en rockig 60-talsmikrofon. Det blir inte många dikter, istället berättar han anektoter från sin ungdomstid med författardrömmar. Det hela har förvandlats till stand up comedy, för vi skrattar oavbrutet när han tar ut revanschen på alla dem som stått i vägen för hans drömmar. Det handlar helt enkelt bara om hans liv med en roande självironi, men ändå inte för vi kan nog alla känna igen oss i tron på allt man ville göra och bli, men som samhället och vuxenvärlden gjorde allt för att bryta ner bit för bit. Men Marcus gav inte upp och därför står han här nu och visar att han är en stor berättare genom att komma ihåg alla de där, tillsynes obetydliga, sköna små detaljerna som fångar ens intresse. Dessutom lyfter hans spontanitet hela showen gång på gång och visar att det här är ingen regisserad teaterpjäs. Det slår mig att Marcus kunde bli något stort i vilken underhållningsbransch som helst, desto bättre då att han valt den här och desto bättre då att det kommer fler som han. Så det är därför han avslutar med att tala om varför den här festen var för oss. Och så applåderar vi, länge, och Marcus bugar och dansar till tonerna av The Cures “In between days”.