David Bowie – Reality

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Sven Eklöv)

[album, Sony, betyg: -]

Efter några inte så vidare bra plattor som fick mig att börja undra om inte det var dags för Bowie att lägga ner verksamheten innan han blev lika patetisk som Rolling Stones, släppte han förra året “Heathen” och visade att han fortfarande besitter förmågan att göra musik som ligger i en klass för sig själv.

Att den plattan inte var en engångsföreteelse stod klart för mig när jag tillsammans med min kollega Andreas var på Draken i Stockholm och såg den digitala sändningen av den konsert i London där han framförde alla spåren på denna skiva.

Musikaliskt är det en väldigt varierande platta, avslutande låten “Bring Me The Disco King” framförs i ett soft Jazztempo, andra spåret vilket är en cover på Jonathan Richmonds “Pablo Picasso” startar med mexikanska gitarrytmer, och i “She’ll Drive” smygar sig lite Blues in i början för att ta några exempel.

På plattan finns det ett riktigt ess som jag är väldigt säker på kommer att bli en framtida klassiker och det är balladen “The Loneliest Guy” som är något av det vackraste och mest känslofyllda jag hört på länge.

I sin helhet är detta inget mästerverk bortsett från balladen, men det är definitivt en platta som är klart mycket bättre än det mesta som görs i dag inom Rockmusik.