Monday , October 26 2020

Wave Gotik Treffen 2003

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Sven Eklöv)

Tyskarna är lyckligt lottade. När vi dystra nordbor får bita ihop och hålla till godo med ett fåtal festivaler varav de dugliga kan räknas på ena fotens fingrar tycks den germanska företagsamheten spotta ur sig feta arrangemang i stort sett veckovis varje sommar. Låt vara att den betraktelsen är en hyfsat grov överdrift, men det finns åtskilliga mål för den konsertsugne resenären som väljer att vistas på kontinenten. Skall man välja EN festival i hela sitt liv skall man välja Wave Gotik Treffen i Leipzig

Namnet till trots är det inte en renodlad Gothfestival, åtminstone inte med de tämligen renläriga svenska måtten som husera bland de svartklädda. En uppsjö av kända och okända band vars musikalitet spinner från den fjolligaste av Synthpop till den mest dödsgurglande Svartmetall, och däremellan hela spektrat av Goth, EBM, Gothic metal, Dark ambient, Industri och you name it. Lägg till en miljard klubbar och performance (och absinthbarer) och den dystopiska lyckan är total. Be
there or beware, som det heter.

Vi förpassade oss ut ur landet medelst en mycket värdig Volvo Amazon -66 som följdriktigt exploderade i punktering redan när vi kört Autobahn i en kvart. Poliskeskort, reparation, och en suspekt vilseåkning i en preussisk storskog full av lykantroper samt ett dödsföraktande race nattetid mot Berlin och sedermera söderut är några mindre viktiga detaljer i sammanhanget, varefter vår tämligen medtagna skara anlände till Leipzig, denna charmanta stad som ligger på hyfsat säkerhetsavstånd från Ingolstadt.

Som Zero tidigare kunnat rapportera tycks den tyska festivalpubliken inte uppskatta tältläger i samma utsträckning som nordbor, varför en majoritet tycks välja vandrarhem, hotell eller andra lämpliga faciliteter. Själva hade vi den oskattbara lyxen att husera i stor centralt belägen lägenhet tack vare infödda kamrater, men någonstans inuti den svenska festivalsjälen gnagde felaktigheten i att veta att man skulle vakna torrskodd varje morgon. Vi är ju upplärda att lera och temporära simbassänger hör till vardagen, men man får ta seden dit man kommer.

Låt oss ej fastna vid våra privata angelägenheter. Panorera kameran mot Leipzigs södra delar. Zooma in Agra Park. Klipp till närbild över Agrahalle. Någonstans finns en flaska Jägermeister med ditt namn på. Efter att ha botaniserat klubblivet ett par kvällar kunde de tjugotusen besökarna konstatera att festivalen öpnnats, och första kvällen serverades ett artistutbud av bland andra Cinema Strange, The Gathering, D.A.F, Psyche, Funhouse och Tiamat (samt högvis med annat). Eder utsända åtnjöt Der Mussolini i originalversion med originalsättning och man kunde med lätthet inse att mycket bättre kan det sällan bli. En Gabi Delgado i högform vrålade ur sig tidlösa hits, och man kan bara beklaga att Arvikapubliken i sista stund gick miste om denna sensation. Enastående föreställning.

Tro inte att du måste slipa upp din gamla skoltyska för att kunna få ut något av omgivningen. Du är långt ifrån ensam svensk på festivalen, och för framtida besökare kan det meddelas att den naturliga mötesplatsen för oss landsmän är i den så kallade Svenskparken utanför Agrahalle. Lördagen innebar sålunda en fet tête-a-tête i den bayerska ölens namn, och glädjen var stor bland de församlade. Dagens program lovade till exempel Inkubus Sukkubus, Wayne Hussey, Blutengel, Dive, Klinik, Vomito Negro, Assemblage 23, VNV Nation och Laibach, bara en sådan sak.

För den som inte har koll på hur WGT är upplagt bör det nämnas att scenerna är utspridda över hela staden, och förvisso är området runt Agra det som mest kan liknas vid ett klassiskt festivalområde. Vill man se allt (vilket man kan glömma) gäller det att vara beredd på att flänga runt som ett torrt skinn eftersom avståndet ditt nästa favoritband mycket väl kan innebära tjugo minuter på spårvagn.

Klipp kameran mot Parkbühne, denna snudd på kriminellt pittoreska park mitt i smeten. Vi avnjöt en mycket fin Wayne Hussey-spelning, som framförde en drös Missionlåtar inuti en enorm klassisk träkåk, helt rätt i sammanhanget. Nästa akt på scenen var Blutengel, varvid sällskapet splittrades på grund av olika prioriteringar. Större saker hägrade i Agra. Att påstå att Laibach inte var det bland bästa som stått på en europeisk scen de senaste fem åren torde vara årets underdrift. Fullkomligt sjukt bra, för att uttrycka sig milt.

Ingen skall tro att söndag innebär att något är slut. Icke detta, vi räknar halvtid. Dagens begivenheter hette, för att nämna några, Faith and the Muse, Black Tape For a Blue Girl, Arcana, Ordo Rosarius Equilibrio, The Eternal Afflict, Colony 5, Welle:Erdball, Mesh, E-Craft, Boytronic, Deine Lakaien och… ja, ni fattar. Försök hinna med allt. För att göra en lång och hård söndag kort poängterar vi att Deine Lakaien och Faith and the Muse gjorde resan värd varenda euro.

Det blev måndag i resten av världen, och så även här. Lätt sliten kunde man i det extremt lyxiga programmet läsa att den som gillar Tanzwut, Saltatio Mortis, The Fair Sex, Invincible Spirit och liknande artister kunde se fram emot en bra sista kväll. Och visst blev det så. Mycket säckpipor blev det också. Och Jäger.

Och ja, om ovanstående artistutbud inte känns särskilt stort för eventuella skitkräsna läsare kan det nämnas att det bara var en bråkdel av utbudet som behandlats ovan, och lägg då till högvis med filmvisningar, performanceuppträdande, en medeltidsmarknad, klubbar i drivor och till och med högläsningsstunder ur lämpliga böcker (H.P. Lovecraft. Vad annars?)

Den som lyckas ha tråkigt en sekund på WGT är antingen död, lobotomerad eller bara paniskt negativt inställd till ovanstående typer av musik och trevliga, vackra människor. Men det lär finnas arrangemang för sådant klientel också. Det får ni dock läsa om på annat håll.

Skrivet av Johan Fridh

Om Webbmaster

Kolla även

Den där killen – samhällskritik i ett elektroniskt popformat

Klurig elektronisk pop på skånska. Genomtänkta samhällskritiska texter och blinkningar till både Nitzer Ebb, Talk …