Friday , August 19 2022

Hultsfred 2003 – Rapport från slagfältet vid Hulingen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

Det var ett fasligt tjat om banden.
Och det är likadant varje år. Vilka ställer in, vilka kommer istället, när och var spelar dom. Det där är ju faktiskt rätt ointressant.
Kent Norberg från Sator uttryckte det bäst:
— Vem fan bryr sig om banden? Hultsfred är Hultsfred oavsett vem som spelar.

Kent har förstås helt rätt. Lika rätt som när han lade ner Sator och startade Speed of Sound Enterprise istället. Och lika rätt som det kommer kännas med den där uppföljaren som aldrig verkar bli färdig.
Har man 140 artister på sju scener ska inte ett par avhopp hindra någon från att åka dit. Frågan är om det behövs några band alls? När allting kommer omkring är det ju faktiskt inte för artisterna man åker till Hultsfred. Det är för festen, stämningen, folket, frihetskänslan, traditionen och inte minst för det där underbara ruset som ligger i att svina, skita ner sig och strunta i allt för några dar.
Okej okej, musiken har väl trots allt sin plats också. Även om man sällan ser de där riktigt, riktigt bra konserterna under festivaler. Och det är under festivaler man helt plötsligt får för sig att strunta i att gå och se det där bandet som var den stora anledningen att man åkte dit, bara för att det är roligare att sitta med kompisarna och dricka öl på campingen.
Det hindrar inte att det genom Hultsfredsfestivalens historia har bjudits på en mängd fantastiska spelningar, och så självklart även detta år.
I år sades det att Sahara skulle vara tillbaka. Sahara var ett stort vitt tält som låg på den grusplan där det numera är stor campingentré. Namnet kom sig av att det dammade så förskräckligt när publiken stod och hoppade i gruset.
Det var i Sahara många av de bästa konserterna hölls. Tältet var stort nog för att rymma en publik stor nog att piska upp en intensiv stämning, men samtidigt intimt nog för att skapa en samhörighet.
Och nog fanns det en ny tältscen på plats, men den låg inte på grusplanen och den hette inte Sahara. Den hette Atlantis och låg direkt till höger när man kommer in på scenområdet från campingen.
Det amerikanska bandet Flogging Molly var en av grupperna som lirade på Atlantis under torsdagen. Jänkarna spelar irländsk folkmusik i ett furiöst tempo, ungefär som ett ursinnigt Pogues. Och nog svänger det bra, men gruppen skulle ha behövt en Shane McGowan vid mikrofonen för att riktigt övertyga.
På samma scen, men inför fler folk spelade även de gamla punklegendarerna Stebers på lördagen. Det var proppat vid de två entréerna med folk som ville in för att se sin tonårstids husgudar återförenas. Gräset utanför tältet var fullt med folk som låg och lyssnade på klassiker som “Betongbarn” och “39 steg”. Strebers verkade laddade och gjorde en bra konsert.
Själv gick jag i slutet av konserten för att kolla in The Radio Dept. i Teaterladan. Jag körde in huvudet några sekunder och sprang sedan skrikande därifrån. Bandet stämde inte överens med det som musiken på skiva hade lovat mig. Vad jag hörde av framträdandet lät bra, men jag kunde inte förmå mig att titta eftersom de stela pinnarna uppe på scenen inte passade in på de bilder jag hade skapat mig i huvudet.
I Teaterladan körde även det danska bandet Junior Senior, men tiden (13.30 på fredagen) kändes lite märklig. Gruppens vilda partyrock hade passat bättre sent på natten när man är laddad, inte tidigt på dagen när man inte riktigt hunnit vakna till än.

Men allra mest svängde kanske Florence Valentin inne i Rookietältet på lördagskvällen. Som vanligt, höll jag på att skriva. För faktum är ju att det varhelst som Haningebandet drar fram trissas upp en fantastisk stämning. Jag har sett Florence Valentin en fem, sex gånger nu och varje gång står man där lika yr och lycklig. Eller också var det bara en kraftig överdosering på rödtjut, jag vet inte. Eller både och. Sånt där är svårt att avgöra när man är på rockfestival vid Hulingens strand.
Samtidigt, fast på Pampas, lirade även Stefan Sundström. Efter att ha öppnat med några lugna visor med gitarr som enda komp, kommer så småningom Hellacopters in och river loss i “Nån har slagit upp ett hål”. Jag tror aldrig Sundström har svängt som den där morgonen i Hultsfred.
Men allra mest svängde kanske Florence Valentin inne i Rookietältet på lördagskvällen. Som vanligt, höll jag på att skriva. För faktum är ju att det varhelst som Haningebandet drar fram trissas upp en fantastisk stämning. Jag har sett Florence Valentin en fem, sex gånger nu och varje gång står man där lika yr och lycklig. Eller också var det bara en kraftig överdosering på rödtjut, jag vet inte. Eller både och. Sånt där är svårt att avgöra när man är på rockfestival vid Hulingens strand.

Om Webbmaster

Kolla även

Ras Bolding – elektropop och hologramshow på H.C. Andersen Festivals

Gillar du elektronisk pop, litteraturhistoria, sagor, datorgrafik och fantasifulla framföranden? Okej, då bör du verkligen …