Tuesday , August 9 2022

Martin L. Gore – Counterfeit2

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Duvander)

[album, Mute / Playground, betyg: -]

Jag erkänner villigt att min upphetsning över en uppföljare till Counterfeit var måttlig. Jag har aldrig varit ett fan av låtarna med Depeche Mode där herr Gore tar över mikrofonen, det brukar bli släpigt och sakralt och hemskt. Det är väl inte utan att åtminstone de två första av dessa epitet kan utdelas även över Counterfeit2 och dess blandning av låtar i spektrat sorgeserenad till närmast elektro-psalmliknande alster. Men det finns en massa positivt att säga om plattan, mycket beroende på producent-duon Andrew Phillpott och Paul Freegard, som jag antar att vi har mycket att tacka för alla de ruskigt sköna arrangemangen och skivans allmänna ljudbild. Det är nämligen tillbakalutat på ett skönt sätt och inte sådär aggressivt gnälligt som jag upplever Martin Gore ibland. Här går man mer eller mindre från klarhet till klarhet, med underbara “Stardust” och en suveränt gungande version av Blind Willie Johnsons “In my time of dying” inleder plattan otroligt starkt. När sedan Commodore 64-versionen av country-blueslåten “I cast a lonesome shadow” ljuder genom högtalarna så har jag redan omvärderat denne levande legend totalt. I ärlighetens namn blir det stundtals lite segare än den här beskrivningen antyder, men fräschören håller i sig plattan igenom, med ett speciellt plus i kanten för Nick Cave-eposet “Loverman”. Counterfeit2 är något att slänga i stereon när man läser en god bok, eller bara vill njuta av någon timmes fantastisk musikproduktion.

Om Webbmaster

Kolla även

Vex – “Saboteur”

”Fräck bas”, ”danspunk”, ”starka melodier”, ”upplyftande refränger” och ”elektroniskt och energiskt”. Så beskriver Tobias Kastberg, …