Wednesday , August 17 2022

SAMA 2003 – En subjektiv ögonvittnesskildring

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

Årets upplaga av SAMA, den 6:e i ordningen, erbjöd en hel del nyheter.

För andra gången i evenemangets historia har namnet ändrats. S:et står numera för Scandinavian istället för Swedish. Detta innebar att inte enbart svenska artister hyllas, utan artister från hela Skandinavien kan bli föremål för nomineringar till prisutdelningen. Huruvida detta kom att påverka antalet besökare från grannländerna vet jag inte. Istället lät det som att den största språkgruppen i vanlig ordning var den skånska, vilket kanske inte är så konstigt eftersom skånskan varit det officiella synthspråket sedan tidigt 90-tal.

Årets andra stora nyhet, eller förändring, var lokalen för evenemanget. Eftersom halvsjaskiga kårhuset är inte längre stod till förfogande hade man sökt sig till Vågen vid Järntorget. Eftersom själva Vågen inte består av mer än en enda stor lokal (med samma charm som vilken Danmarks- eller Finlandsfärja som helst), hade man fått söka sig vidare i huskomplexet. Därmed hamnade ytterligare en scen i Folkets Hus teater/film/hörsal, och den tredje scenen återfanns inne i Restaurang Trappan. Eftersom dessa lokaler var spridda över ett ganska stort område gavs många möjligheter till motion om man skulle ta sig från en scen till en annan. På sina ställen blev dom logistiska problemen uppenbara när hundratals människor springer omkring och letar musik, öl eller toaletter. I korridorerna, och i synnerhet trappan upp från Vågen, erbjöd många tillfällen att bli inklämd i en folkmassa och tvingas följa med i en annan riktning än den man själv tänkt sig.

Jag funderade lite på om personalen var beredda på vad som skulle drabba dem när SAMA invaderade alla dessa ytor. På Kåren har alltid alla möjliga kulturer passerat genom klubbar, konserter och evenemang och personalen är luttrad. Men här? Vid mer än ett tillfälle såg jag bartendrarnas ögonbryn skjuta i höjden när olika fantasifulla kreationer närmade sig bardisken för att beställa. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över varför dom sålde julöl och popcorn till besökarna. Inget ont i något av det, men det kändes lite desperat; “Ölen är snart slut! Se efter om det finns några gamla backar kvar från i vintras!”

Men nu var det ju musiken folk vallfärdade för att få se och höra. Och som på alla festivaler hinner man se vissa band och missa andra. Min musikaliska upplevelse började med Colony 5 som röjde på rejält och fick publiken att komma loss, trots att klockan bara var halv sju på kvällen.

Efter denna rivstart uppstod en lucka som undertecknad utnyttjade till näringsintag, som kom att ta lite längre tid än beräknat. Men jag hann tillbaka för att se gruppen Client, ett namn som förknippas med skyhöga förväntningar från alla håll. Golvet framför scen var proppfullt med fotografer som alla ville ha dom första bilderna på den hemlighetsfulla duo som nu står under Andy Fletchers beskydd. Med lite mer scenvana kan dessa tjejer bli riktigt stora, och spelar dom sina kort rätt kan dom säkert bli så stora som Ladytron misslyckades med. Finslipningen, och ytterligare ett par låtar, så skall det nog fixa sig.

Efter Client gällde det att slå sig till en plats framför stora scen där VNV Nation höll hov. För det liknade lika mycket en religiöst väckelsemöte som en spelning. Salen kokade och Ronan hade publiken runt sitt lillfinger. Äskade han tystnad blev det knäpptyst, ville han ha stilla händer i luften var det bara dom som däckat under borden som inte hörsammade uppmaningen, och frågan är om inte till och med dom snarkade i takt.

Ett par vassa, tvättäkta body-rökare med Spetsnaz hanns med därefter, samt några tjusiga popdängor med sent tillkomna Michigan. Därefter var det Le Grand Finale och åter var golvet fullt framför stora scenen. Det sjätte SAMA evenemanget avslutades i år av Covenant, som sedvanligt bjöd på rejält pumpande och dansanta pärlor från förr och nu. Att även gamlingar som Wasteland och Stalker sitter som gjutna i dagsaktuell kostym lyfter fram bandets förmåga att knåpa ihop musik med starka melodier.

Och sedan, var det över. Igen. Och det är åter dags att sätta sig och börja räkna ner till nästa år. Och när jag går hem funderar jag på vad Ronan Harris sa, nämligen att när man kommer till Sverige och möter synthpubliken så får man känslan av det här är folk som helt hoppat över 90-talet. Och det kanske var det som personalen hade hört, men missförstått, och istället räknat av 10 år på alla besökares åldrar. I så fall förstår jag varför dom sålde popcorn. Men julölen…?

Om Webbmaster

Kolla även

Jan Olsen - Spirit Chant

Jan Olsen – Spirit Chant

Danske singersongwritern Jan Olsen inleder Spirit Chant med själva titelspåret och det är den låt …