Gaz Coombes – soloalbum med elektronik och loopar

På fredag spelar före detta Supergrass-sångaren Gaz Coombes på Bar Brooklyn i Stockholm inför släppet av nya soloalbumet The World’s Strongest Man. Zeros Fredrik Emdén talade med Gaz om mansrollen, krautrock och förstås Supergrass.

Gaz Coombes blev en av brittisk popmusiks förgrundsfigurer nästan i samma ögonblick som hans band Supergrass släppte sin första singel, ”Caught by the Fuzz”, hösten 1994. Hans buskiga polisonger prydde omslagen till Melody Maker och NME och snart gick världen och gnolade på låtar som ”Alright” och ”Going Out”.

När bandet splittrades 2010, efter sex album, gav sig Gaz Coombes ut på en solovandring, där han ogärna tittar i backspegeln.

Till helgen gör han ett stopp i Stockholm, där han spelar på Bar Brooklyn. Två veckor senare släpps hans tredje soloalbum, The World’s Strongest Man.

 

 

På en opålitlig telefonledning (samtalet bryts flera gångar) från Belgien berättar han om hur det är att vara på turné med en skiva som ingen ännu hört.

– Jag har repat med mitt band sedan januari. Men nu gör jag en mindre turné med lite avskalade spelningar, där jag är ensam på scenen och jobbar mycket med loopar och samplingar. Jag spelar några av de nya låtarna. När jag pratar med människor efter spelningarna så verkar de tycka om dem.

Vi som har hört skivan vet att det är en väldigt vacker skiva, som är lågmäld och storslagen på samma gång. Hur var det att spela in den?

– Thanks, man! Det var kaotiskt i början, det var en ström av slumpvisa idéer som jag satte samman. Jag tycker om att jobba på det sättet, jag spelar in medan jag skriver låtarna. Det finns något magiskt med de där första tagningarna, med de riktigt tidiga idéerna, då du inte riktigt vet vart de ska ta vägen. Låtarna är också ett slags osorterade snapshots över vad som har hänt i mitt huvud under de senaste 18 månaderna. Textmässigt handlar skivan om allt från personliga tankar och idéer till mer sociala observationer. Jag använder mig av låtskrivande för att processa det som händer omkring mig. För mig är det lättare än att prata.

Har du alltid jobbat på det sättet?

– Jag har ju bara gjort tre skivor på egen hand, så det är kanske är för tidigt att säga. Men jag gjorde likadant på förra skivan, Matador, jag gillar att experimentera mig fram på det sättet.

Ett av ämnena på skivan är mansrollen. Tycker du att det är svårt att vara man i dessa Boris Johnson- och Donald Trump-tider?

– Det där är ju ytterligare ett exempel på något som har hänt under de senaste månaderna. Det är sorgligt att dessa rika, gamla vita gubbar med antika idéer ska få så mycket makt. Jag förstår det verkligen inte. Men jag använder mig inte av en tung, politisk ton när jag skriver, det finns andra som gör det mycket bättre.

Du har din studio hemma i vardagsrummet i Oxford. Är hela skivan inspelad där?

– Jag börjar där, sedan fortsätter jag hos Ian Davenport, som jag samarbetar med, som också har en studio i Oxford.

På dina soloskivor spelar du de flesta instrument själv. Du är ju mest känd som en gitarrkille, hur bekant är du med de elektroniska instrumenten?

– Jag är en nörd. Jag älskar små konstiga lådor som låter. Jag kan sitta och stöka runt med dem hela dagen. Och så plötsligt hör jag ett ljud och så tänker jag ”fuck, där är det” och så kan  det ljudet bli en katalysator för en låt, eller rent av en hel skiva. Jag har en liten blå sak med en mikrofon på som jag går runt i huset och spelar in loopar med. Den kan göra vad som helst till en loop, sedan sätter jag mig vid trummorna och spelar ett beat till det. Jag jammar med mig själv. Det är så jag skriver.

Du saknar inte att ha ett band att jamma med?

– Nej, inte just nu. Jag har hittat mitt arbetssätt, min process. Det kanske kommer att komma en tid då jag vill vara i ett rum med andra och spela, men just nu trivs jag väldigt bra med det här sättet att arbeta på.

 

 

Låten ”Deep Pockets” låter som en hyllning till krautrocken. Krautrocken är ju något som alltid har funnits där som inspiration, även med Supergrass. När gör du ett helt krautrockalbum?

– Jag har lyssnat på kraut hur länge som helst. Jag tror att det hänger ihop med hur jag spelar trummor, jag gillar den stilen, den passar mig. Jag gillar hur tysk rock lät i mitten av 1970-talet, hur den var strukturerad. Men jag är nog lika inspirerad av band som Gang of Four och ESG.

Det kändes som att du ganska snabbt hittade din identitet som soloartist. Det du gjorde på din första soloskiva, som kom bara ett och ett halvt år efter splittringen, kändes ganska långt ifrån det som du gjorde med Supergrass. Hur gjorde du?

– Det var tvunget att bli annorlunda. Jag vill ta mig vidare, jag vill låta det jag gör skapa mig. Det är sådan jag är, jag vill testa nya saker.

 

 

Ni som under 1990-talet klumpades ihop under rubriken ”britpop” har hanterat ert förflutna på olika sätt. Vissa har skrivit böcker om det, andra återförenats och spelat hitsen. Vad har du gjort för att försonas med ditt 1990-tal?

– Åh, jag har inte gjort det än! Var och en gör på sitt sätt, det finns inget rätt eller fel, jag har inga synpunkter på det. Jag har inte haft tid eller energi att gräva i det förflutna, jag har för många idéer som jag vill få uttryck för.

Så hur stor är sannolikheten att vi får höra Release the Drones (Supergrass mytomspunna sista skiva som aldrig gavs ut)?

– Det blev ju aldrig något helt album, det är bara några inspelningar vi gjorde. Men vi får se, det kommer nog att hända saker runt Supergrass inom de kommande åren, kanske några återutgivningar av skivorna. Vi får se.

Spelar du några Supergrass-låtar när du är ute på turné? Kan vi vänta oss några sådana i Stockholm?

– Det beror på vilket humör publiken är på.

Om publiken förtjänar det, menar du?

– Haha. Lite så. Vi får se.

 

 

The World’s Strongest Man släpps den 4 maj på Caroline / Universal.