Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / The Fall – New Facts Emerge

The Fall – New Facts Emerge

Betyg - 7

7

Märkliga The Fall rockar oväntat tungt på 32:a albumet och texterna är som väntat obegripliga.

User Rating: No Ratings Yet !
The Fall: New Facts Emerge
Skivbolag: Cherry Red Records.

Mark E Smiths The Fall släpper sitt 32:a album, New Facts Emerge, på Cherry Red Records i formaten cd, digitalt samt dubbel tiotumsvinyl. Zero har lyssnat och försökte förstå vad det är som gör The Fall så speciella.

The Fall är en märklig institution inom brittisk indie. Anförda av kufen, minidiktatorn och excentrikern Mark E Smith har en armé av ständigt utbytbara studiomusiker massfabricerat kantig new wave på oräkneliga skivor sedan 1970-talet. Ett skämt på Twitter nyligen gick ut på att det är statistiskt oundvikligt att någon individ ganska snart kommer att ha ingått i Trumps administration och spelat keyboards för The Fall.

Mark E Smith själv framstår ungefär som den där lätt amfetaminspeedade, slitna typen som hänger vid spelautomaterna på puben i väntan på någon normal stackare att tjata ihjäl med sina hemmafilosofiska, skevt ”logiska” föreläsningar om världen och livet.

Konstigt nog har jag inte hört så mycket av gruppens musik genom åren. Jag minns från NME-artiklar på 90-talet, där Smith lade ut texten över några pints, att bandets extremt höga produktionstakt i kombination med Smiths bisarra personlighet fick mig att dra öronen åt mig redan i förväg. Och när jag till exempel läste att Smith låg i fejd med Pavement om vem som hade ”skrivit” vissa trum-”riff”, kändes det inte som att melodier och snygga ackordbyten i Suede-stil stod högst på Mark E:s agenda. (Suede parodierade, eller om man så vill ”hyllade”, för övrigt The Fall på b-sidan ”Implement Yeah”, men det är en annan historia.)

Nu släpps The Falls 32:a studioalbum, New Facts Emerge, på Cherry Red, och det är dags att kliva in i Mark E Smiths värld. Det finns inget att be för längre. Jag tar ett djupt andetag och ger mig in. Låttitlarna är som väntat kryptiska. Eller vad sägs om ”Brillo De Facto”, ” O! ZZTRRK Man” och ”Gibbus Gibson”?

Det trettio sekunder långa introt ”Segue” låter som att någon fyllesjunger in i en kassettbandspelare vid köksbordet medan han ackompanjerar sig själv i otakt på smörkniv och tekopp. Detta är nästan värre än vad jag hade väntat mig. Nästan. Men bara för att förvirra lyssnaren slår Smith på ”Fol De Rol” om till ett tungt, funkigt metalriff som jag kommer på mig själv med att digga direkt. Vad Smith morrar om i texten har jag inte den blekaste susning om, men det ska man ju inte ha på riktiga growlmetalplattor heller, så fair enough.

På ”Victoria Train Station Massacre” fortsätter Smith att slira aggressivt. Han låter som en oregerlig sjukhuspatient som ryar okontrollerat tills syster blir tvungen att ge honom ett stolpiller så att det äntligen blir tyst på avdelningen. Att han förhåller sig lika avspänt till det här med att sjunga i en viss tonart som exempelvis Shaun Ryder, behöver jag knappast påpeka.

Titelspåret tar vid. Mer metal. Bandet är en förvånande väloljad maskin med tanke på den höga medlemsomsättningen. Tidvis får The Fall Black Sabbath att låta som heliumboffande smurfar uppspelade på 45 varv. Det mal långsamt och blytungt. Och så fort jag tror att jag börjar fatta lite vad The Fall handlar om, växlar de till Morrissey-rockabilly på ”Second House Now” och ”Gibbus Gibson”.

Så har jag nu, elva spår och många falska toner senare, begripit vad The Fall och Mark E Smith går ut på? Nä, det kan jag knappast påstå. Men när The Fall får upp ångan rockar de som ett urspårat gjutjärnslokomotiv på väg nerför… Ja, vad nu den brantaste backen i krokarna kring Manchester kan tänkas heta.

Jag har förstått att det finns personer som följer The Fall slaviskt, nästan som i en religiös sekt. Eller kanske snarare en nördig ”trainspotter”-klubb. Så frälst blir jag förhoppningsvis aldrig, men New Facts Emerge kommer jag definitivt att återkomma till.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes