Senaste nytt
Hem / Artiklar / Carlos Perón – Yello, rösti och boxen Noise Reduction System
Noise Reduction System: Formative European Electronica 1974-1984
Carlos Perón och Boris Blank i Tranceonic-studion efter inspelningen av "IT Splash" och "Glue Head" 1979. Foto © Eisenberg Édition Musicale.

Carlos Perón – Yello, rösti och boxen Noise Reduction System

Noise Reduction System: Formative European Electronica 1974-1984.
Noise Reduction System: Formative European Electronica 1974-1984.

Whisky, rösti, flanger, phaser och sponsring från en porrkung? Gamle Yello-medlemmen Carlos Perón minns tiden kring 1980 med anledning av boxen Noise Reduction System, som samlar europeiska elektronikpionjärer från åren 1974 till 1984.

Åren 1974 till 1984 rådde febril aktivitet i hemmastudior över hela Europa. Under påverkan av punkens gör-det-själv-attityd och tack vare tekniska framsteg inom elektroniken, kunde artister som Yello, Klaus Schulze, Vangelis, Cluster, DAF, Front 242 och många flera lägga grunderna till modern syntpop, techno, electronica och ambient.

Nu samlar engelska Cherry Red Records 62 spår från den perioden i 4CD-boxen Noise Reduction System i bokformat med utförligt bakgrundsmaterial om de olika artisterna. Läs mer om projektet och ta del av den fullständiga låtlistan här.

En av pionjärerna på Noise Reduction System är Carlos Perón, som medverkar både som soloartist samt som medlem i tidiga Yello. Carlos tog sig tid att svara på några frågor från Zero nedan och grävde fram en handfull fotografier från tiden kring 1980 ur sin privata samling. Och som den stjärna han är, talar han ibland om sig själv i tredje person.

 

Noise Reduction System: Formative European Electronica 1974-1984.
Carlos Perón och Felix Haug 1980. Foto: Heidi Weibel. © Eisenberg Édition Musicale.

 

Carlos, du medverkar på Noise Reduction System med två låtar. Den första är ”Glue Head”, från Yellos första maxi. Vad kan du berätta om det spåret? Hur minns du inspelningarna och hur väl håller ”Glue Head” idag? Skulle du ändra på något i den om du kunde och i så fall vad?

– Du talar om maxin med ”I.T. Splash” på A-sidan och ”Glue Head” på B-sidan. Den var på något vis födelsen av bandet Yello med sättningen Boris Blank på elektronik, Dieter Meier som sångare och Carlos Perón på elektroniska effekter med min gamle skolkamrat Chico Hablas på gitarr och den välkände trummisen Felix Haug som gäster. Detta var i slutet av 1978. Genom porrkungen Eddie Zulu Stöckli hade vi blivit sponsrade att gå in i Sunrise-studion i Kirchberg där Etienne Conod var chef. Vi jobbade där några dagar och för Boris och mig var det första gången i en riktig studio. Jag tog med alla mina syntar och effektprylar från min egen studio. Dieter var så nervös att han behövde en flaska Four Roses-whisky, som jag fick gå ut och köpa, innan han kunde sjunga. Etienne var ljudtekniker och medproducent. På kvällarna gick vi till restaurang Rössli runt hörnet för att äta middag med något gott vin. Specialiteten var Zürcher Geschnetzeltes med rösti. Dag två var det min tur att köra alla mina bandeffekter inklusive flanger, phaser och allmän magkänsla. Efter tre dagar var tiden ute. Då hade vi två spår på en mastertejp som vi skickade till Periphery Perfume Records och maxin kom ut 1979. På den här tiden hade jag ingen aning om mastering, så i efterhand känns ljudet ganska ihopklämt. Idag skulle jag kunna göra det mycket bättre. Men du frågar om att ändra på saker. Jag skulle faktiskt inte göra det ens om jag kunde, för plattan blev grovt tillyxad och spontan och vi var jätteglada att ha en färdig produkt. Neue Deutsche Welle-gruppen Grauzone från Bern, som hade hiten ”Eisbär”, spelade förresten in i Sunrise-studion samtidigt som vi och jag träffade Martin och Stephan Eicher.

Det andra spåret är ”Impersonator” från ditt soloalbum med samma titel.

Impersonator-albumet är idag fullt restaurerat och remastrat och en ”all time classic”. Jag började spela in Impersonator redan 1976 i Tranceonic-studion och avslutade den 1980 i Yellos 8-kanalsstudio. Det var en mycket komplicerad process på grund av den begränsade teknologin. Boris gjorde huvudmixen och jag kände för första gången vad det innebär att vara producent. Med den tejpen gick jag till Hairi Vogels Cuts ’n’ Copies-studio för den slutgiltiga mastern. 1984 lämnade jag Yello efter framgången med soundtracket till Die Schwarze Spinne och köpte en fullt utrustad 16-kanalsstudio. Men jag var fortfarande i Zürich och hade kontakt med grabbarna. 1985 övergav jag Zürich för Masters-studion i Saint Gall, som var det allra sista skriket med Solid State Logic-mixerbord, tre 24-kanalsbandspelare och mycket mera.

 

Noise Reduction System: Formative European Electronica 1974-1984.
Carlos Perón och Chico Hablas. Foto: D. Vazau. © Eisenberg Édition Musicale.

 

Den här boxen samlar material från åren 1974 till 1984 över hela Europa. Vilka artister kände du till och lyssnade på då, och hade du en känsla av att tillhöra en sammanhållen rörelse av likasinnade eller upplevde du dig som helt ensam om det du gjorde?

– Vid den tiden kände jag till och lyssnade på The Normal, Suicide, Residents, Chrome, Herbie Hancock, Sun Ra, Mort Garson, Pat Gleeson, Klaus Schulze, Tangerine Dream, Jean-Michel Jarre och många flera. Jag stod lite vid sidan av inom undergroundscenen i Zürich. De flesta spelade punk på gitarr, så jag som var elektronikkille var inte så respekterad. Men med tiden ändrades det. Heinrich Wüstenhagen som var gitarrist i Nasal Boys kom till mig i studion en dag och sade att han också ville börja göra elektronisk musik. Han köpte alla de grå Roland-prylarna som alltid lät lite… plastique.

Vilka artister inspirerade dig ursprungligen att börja göra musik, och kan du höra influenser från dig själv och Yello i sådant som kommit efter er?

– Mina inspirationskällor var väldigt mycket Suicide, och förstås Vangelis. Jag lyssnade på frijazz och fusion som Art Ensemble of Chicago, The Tony Williams Lifetime, Miles Davis, Sun Ra, John Coltrane, Cecil Taylor och många andra. I studion försökte jag låta som Suicide. På 60-talet hörde jag Karl-Heinz Stockhausen på Verkehrshaus i Lucerne. Han framförde Kommunion & Intensität. Som grabb blev jag väldigt imponerad. Jag började samla på elektronisk musik. En dag fick jag känslan att det inte räckte att lyssna på LP-skivor längre, så jag började köpa synthesizers och göra egen musik. Folk som hörde mina mixar förstod först inte att det var jag själv som gjort dem. Till slut grundade jag 1976 Tranceonic-studion med Boris i min lägenhet med alla maskiner jag samlat ihop, och började skriva historia. Jag har förstått att Trevor Horn var influerad av Yello när han jobbade med Frankie Goes to Hollywood och The Art of Noise. Jag har nog påverkat EBM- och New Beat-scenen en del också. En bra mix blir allt viktigare. För: en dålig mix är som en tallrik översaltad spaghetti!

 

 

Vilka projekt har du i pipelinen just nu?

– Nyligen släppte jag en maxi under projektnamnet Olley, Yello baklänges, med en cover av Joachim Witts ”Die Flut”. AA-sidan till den är ”King of the Dark (feat Steven James)”, benhård rap-metal som är mörkare än Rammstein. Samtidigt har jag ett helt galet poetryslam-projekt som heter Tuk med den kanadensiske sångaren Jaymz Bee. Under tiden jobbar jag på Opéra d’O, ett erotiskt scenprojekt, samt den elektroniska operan Saladin. På mina labels har jag artister som Martyn Bailey från Brighton och kanadensiska Grand Illusion. Dessutom gör jag reklamjobb och mastering runt om i världen. Så arbetet tar aldrig slut och jag är fortfarande på jakt efter det bästa ljudet någonsin.

 

Boxen Noise Reduction System: Formative European Electronica 1974-1984 finns ute nu på Cherry Red Records. 

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes

Kolla även

Siminne Jones - 2016

Simonne Jones ger oss vetenskaplig elektronisk pop

Simonne Jones är född i Los Angeles men numer bosatt i Berlin. Hennes moster är …