Senaste nytt
Hem / Recensioner / Various Artists: C88

Various Artists: C88

Betyg - 6

6

En hyllning till den allra vänaste gitarrpop vi alla ändå innerst inne älskar när ingen ser oss.

User Rating: No Ratings Yet !

C881988 var en brytningstid inom den brittiska popscenen. Den mycket inhemska C86-vågen höll på att ebba ut samtidigt som den hade gett upphov till en ny generation band. Några förvaltade arvet och andra var på väg någon helt annan stans. C88 är ett försök att visa var den brittiska gitarrpopen stod och var på väg mitt under den nya brinnande modernitet som stavades acid house och ecstasy. För när Nicky Holloway, Danny Rampling och Paul Oakenfold hade fullt upp med att för alltid förändra musiken så var gitarr, bas och trummor fortfarande omåttligt populära.

När musiktidningen NME 1986 gav ut kassetten C86 var det början till det som bara några år senare fullkomligt skulle explodera som Indie och under 90-talet bli känt som Britpop. Men där, runt mitten och slutet av 80-talet, var allt fortfarande i sin linda, vilket betydde egenbekostade skivinspelningar, flexidisc-utgivningar och små oberoende skivbolag. Vissa av skivbolagen skulle med tiden, precis som några av banden, få enorma framgångar, men allt måste börja någonstans och det är där denna samling tar sin början.

Att det är just Cherry Red Records som ger ut samlingen är ingen tillfällighet. Tillsammans med Rough Trade Records har Cherry Red på många sätt utgjort det oberoende Englands ryggrad sedan sent 70-tal. Cherry Red Records har sin historia i punken och under 80-talets mitt flyttades gör-det-själv-andan till den popmusik de framgångsrikt har spårat tillbaka till sina rötter i de mycket ambitiösa samlingarna C86, C87 och nu C88.

Att gå igenom bandnamnen på C88 är att slås av två saker, väldigt många har namn som börjar på “The” och att de flesta av banden aldrig klev utanför den egna scenen. Men de som gjorde det, som The Stone Roses, The Shamen, The House of Love och Inspiral Carpets var band som på ett eller annat sätt gick vidare i sin musikaliska utveckling. Ett undantag är The Vaselines, som likt många andra band på C88 var en kortlivad historia men som fick uppleva en retroaktiv hype när Nirvana i början av 90-talet spelade in covers av deras låtar.

Hela poängen med den här typen av pop är att det är snällt. Det finns lika mycket farlighet i The Groovy Little Numbers småputtrande saxofonpop som i ett kafferep och det är helt i sin ordning. Det mesiga som en subversiv handling under ett årtionde av Thatcherism och satsa-på-dig-själv-anda, lex Morrisseys påskliljor. Visst, det skramlar här och där, King of the Slums post-punkigt gnisslande The Pennine Splitter går inte av för hackor men i grund och botten är C88 en hyllning till den allra vänaste gitarrpop vi alla ändå innerst inne älskar när ingen ser oss.

Snällast av alla var nog Sarah Records. Som chefsideologer för C86-generationen gav de ut den mesta av sin musik på 7-tumssinglar prydligt numrerade från 001 till 100 och lade klädsamt ner 1995 efter knappt ett decennium i popens tjänst. På C88 representeras Sarah Records av The Orchids, Another Sunny Day, The Sea Urchins och The Poppyheads. Alla av dem under av hövlighet och ordnade melodier. Just The Poppyheads får, likt många andra band på den här samlingen, sin låt på CD för första gången. För är det något samlingar som den här gör så är det att leta i arkiven åt oss andra. Musik som har varit bortglömd får plötsligt liv och riktar nytt ljus mot musikhistorien.

C88 är en massiv samling. En box om tre CD med sammanlagt 71 låtar av lika många band. Att lyssna på alla låtar som de egna, från varandra helt fristående singlar de en gång var, är i stort sett omöjligt. Satt i ett sammanhang som detta är det meningen att vi ska tänka på musiken som del av något större och när vi gör det låter det verkligen gammalt. Inte dåligt, men på många sätt hopplöst omsprunget. Och det är så klart precis som det ska vara, because the kids know where it’s at. Det är helt enkelt inte längre här det händer och det har det inte gjort på snart 30 år. När musik tilldelas boxar så vet vi att den är förd till arkivet. Inget fel med det, allt har sin tid och dansgolven måste ständigt förändras. Allt som en gång var subversivt och på liv och död borde också få en tryggad ålderdom och vad kan vara bättre än att få åldras med sina gamla vänner?

Så hur ska något som C88 bedömas? Går det ens att sätta en siffra från 1 till 10 och hoppas på att det blir rättvist? Nej, självklart inte. För där viljan och genomförandet är värd stående ovationer är musiken i sig rätt tråkig. För att tala i siffror, samlingen är värd en 8:a för sin pophistoriska kalenderbitarambition men sett till musiken i sig inte mer än en 4:a. Så det får bli en tråkigt genomsnittlig 6:a. Men kom ihåg att betyget ljuger och att bakom det gömmer det sig något alla med popintresse borde lyssna på.

Kommentarer

Kommentarer

Om Zac Fors