Senaste nytt
Hem / Recensioner / Konsert / Ett sista farväl av Kent – Zero ger er en superrecension från turnén
Foto: SVT
Foto: SVT

Ett sista farväl av Kent – Zero ger er en superrecension från turnén

Igår sändes första delen i dokumentären ”Vi är inte längre där (sista året med Kent)” där Per Sinding-Larsen följt bandet det sista året. Idag sänds del 2 kl: 21:50 i SVT 1. Vi på Zero vill också avsluta med att ge alla riktiga fans en ordentlig recension från den sista turnén. Vi gav därför vår sporadiska reporter Henrik Wittgren i uppdrag att skriva om turnén. Han kom tillbaka med följande recension.

Henrik Wittgren har varit ett stort fan av Kent och följt bandet sedan hans första konsert på Arvikafestivalen 1996. Totalt lyckades han besöka 44 spelningar med bandet och har även varit noga med att samla på deras skivor och udda utgåvor genom åren. På sista turnén tog Henrik chansen att se dem så mycket han kunde och såg dem nio gånger. Efter ett antal resor de senaste månaderna är han nu tillbaka på hemmaplan i Göteborg. Intrycken har börjat sjunka in och man kan konstatera att slutet är kommet. Henrik har valt att inleda ”tiden efter Kent” med att recensera turnén genom att dissekera låtlistan in i minsta detalj och reflektera över tiden mellan september och december som avslutade Kentsagan.

Vem som helst kan konstatera är att Kent har en enorm låtskatt, och innan turnén fanns det mycket att välja mellan. Dock var det väldigt svårt att veta vad som var realistiska förväntningar och inte. Soundet har utvecklats och Kent har haft vissa problem med att kombinera den tidiga skräniga ljudbilden med de nya mer elektroniska låtarna. Jag tycker dock att Kent har lyckats bra överlag, och de har alltid varit noga med produktionen för deras turnéer. Liksom många andra stora band man gillar har problemet varit att steka en del uttjatade låtar. Givetvis var jag rädd att sista turnén skulle bli en upprepning, men samtidigt ville jag även ha en sammanfattning av åren som gått. Jag förstod också att det inte var realistiskt att förvänta sig alla sina favoritlåtar i form av albumspår och b-sidor, speciellt från de tidiga åren. Medveten om risken att bli besviken bestämde jag mig dock ändå för att toppa sista turnén med nio stycken spelningar. Chansen kommer ju inte tillbaka liksom.

När Zero hörde av sig och frågade om jag ville skriva något om den sista spelningen så funderade jag över vad som kunde vara roligt att läsa. Vanliga konsertrecensioner växer på träd i kvälls- och dagspressen och jag kände att om jag skall skriva ihop något så får det bli något mer speciellt. Något som kanske inte alla kan relatera till, men som de mest hängivna fansen kan tycka är intressant. På mina nio konsertbesök under turnén hade jag turen att pricka in samtliga låtar som spelades. Jag har därför valt att gå igenom dem en efter en, samt göra lite egna reflektioner kring både låtlistan och turnén. Utgångspunkten blir den sista spelningen på Tele2 Arena den 17 december, men jag recenserar även turnén i sin helhet.

Kent live i Växjö 2016
Foto: Robert Lipic

Intro + Gigi (5/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Inledningen på samtliga spelningar var ett instrumentalt intro som baserades på låten från Kents avslutningsvideo som senare övergick i Gigi. En nästintill perfekt inledning med en mäktig video med en sminkad trummis där ansiktet morphades till att delvis övergå till en silverfärgad dödskalle. En konstnärlig och ytterst fet inledning, både visuellt och musikaliskt. Det enda man saknade här är att man ville höra mer av musiken från ”avslutningsvideon” som är något av det bästa Kent gjort enligt mig. Gigi spelades inte i sin helhet, men det ser jag inte som något negativt då det fungerade bra med upplägget. Joakims entré är också magisk när han sist av alla bandmedlemmarna kommer upp underifrån på en egen trappa i mitten bakom scenen. Trots avsaknaden av att höra lite mer från ”avslutningsvideolåten” blir betyget på inledningen ändå en solklar femma.

999 (4/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Låten 999 är en av singlarna från skivan Jag är inte rädd för mörkret som kom 2012. Skivan klassas ofta bland en av de svagare om man pratar med fans. Skivan har växt något sedan releasen, men jag är annars beredd att hålla med om att den inte tillhör de starkaste. Jag har heller aldrig fastnat för 999 av någon anledning. Jag tycker helt enkelt att den aldrig riktigt lyfter samt att den är ganska monoton och enformig. Hur som helst lyfter den bättre live. De flesta spelningar hade jag gett den en trea, men ibland när publiken varit taggad har den nått upp i en fyra. Något jag reflekterat över är att många fans i åldrarna 18-25 gillar denna. Kanske beror de på att musik ofta ger starkare intryck i den åldern, och eftersom låten släpptes 2012 verkar den överlag tilltala mer ”nya” fans. Med denna insikt (eller inbillade felaktiga teori?) lyfter trots allt låten och man gläds extra av att se främsta raden sjunga med igenom hela låten. På sista spelningen når låten upp i en femma, då den stärks av en extremt laddad publik. Att den placeras tidigt i setet räddar den från eventuella gäspningar hos övervintrade gubbar och gummor som vill minnas bättre tider.

Stoppa mig juni (Lilla ego) (5/5) – Spelades på 17 av 28 spelningar
Till bandets mindre klubbturné 2014 repades det in en ny version av den klassiska balladen Stoppa mig juni (Lilla ego) från Hagnesta Hill. Denna var en smått ”upphottad” version i snabbare takt som togs upp igen på avslutningsturnén där den spelades tidigt i seten på merparten av spelningarna. För oss som följt Kent genom åren är det svårt att hålla tillbaka tårarna, och när det kommer till strofen ”Jag har gått i dina fotspår hela dan till Hagnesta Hill” gör nostalgifaktorn det rent sagt omöjligt. Som Kentfan är det också omöjligt att ge denna något annat betyg än 5 av 5.

Romeo återvänder ensam (4/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Denna låt är min personliga favorit från en av de bästa skivorna Du & jag döden. Låten spelades tidigt in i setet på samtliga spelningar. Detta hade lätt kunnat bli ytterligare en femma, men min egen åsikt är att kören tog för stor plats i denna version. Jag hade hellre sett en version mer lik originalet och eventuellt med Markus på kör. Uppladdningspartiet i originalinspelningen (mellan 2.40-2.58) där låten når sitt crescendo i strofen ”som en Romeo i jeans på din balkong” begränsas avsevärt och gåshuden uteblir i den nya liveversionen. Hur som helst en mycket stark låt.

VinterNoll2 (4/5) – Spelades på 6 av 28 spelningar.
Singeln som efterföljde tätt inpå Vapen & ammunition tillsammans med den ”dubbla a-sidan” FF ses ofta som en röjig dänga som går hem i de flesta Kentsammanhang. Ett relativt säkert kort. En kombination av fest och vemod. Eftersom denna enbart spelades på 6 st spelningar får den ses som den första hyfsat ovanliga låten som spelades på avslutningsspelningen i Tele2 Arena, men eftersom den spelats några gånger innan var den fortfarande, trots allt, ingen speciellt stor överraskning. Låten levererades enligt receptet och blev ett enkelt drag att få upp stämningen. Minimalistiska videoprojektioner som liknande enkla lysrör och full fokus på låten. 

Var är vi nu? (3/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Andrasingeln från Tigerdrottningen har garanterat en text som betyder mycket för både Joakim och resten av Kent. Att den är så pass självklar att spela på samtliga spelningar konfirmerar textens betydelse. Kanske var det på den där numera berömda festen som beslutet togs att satsa på bandet? Det skulle i så fall förklara varför bandmedlemmarna grät när de hörde låten första gången. Vad texten än betyder och handlar om, så står det klart att utan textens uppenbara betydelse för bandmedlemmarna hade låten blivit en parentes, men nu växer den till en trea. Annars, musikaliskt sett, är låten en av de svagare på låtlistan. 

Hjärta (4/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Hade jag hört innan turnén att Hjärta skulle spelas hade jag blivit något besviken, speciellt om jag hört att det kom att bli den enda låten från Röd på turnén. Så här i efterhand har jag dock ändrat inställning till Hjärta. Framförandet kändes väldigt ”Isola” och det var flera mycket mäktiga och explosiva ögonblick i låten. Projektionerna med den fina vita hästen lyfter givetvis också låten ytterligare en dimension.

Andromeda (4/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Inledningslåten på sista skivan framförs i en explosiv version med påkostade galaxprojektioner. Inspelade barnskrik drar ner betyget något (de hade inte behövts då publiken och kören kan sjunga med, det känns mest fejk), men i övrigt är detta en stark låt som är intressant att höra. Man märker också att bandet gillar att framföra de nya låtarna extra mycket.

Egoist (4/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Jag var skeptisk till låten när den kom. Den kändes inte ”Kent” på något sätt. Låten i sig har dock växt och fungerar bra live. Framförandet och publikens respons gör att låten kändes som ett bra val att ha på låtlistan. En av få låtar man blev glad av på spelningen (vilket jag i och för sig är tveksam till att det är en känsla som passar in på en Kentkonsert?).

Vi är för alltid (5/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Rött ljus, blixtrar, magi. Titelspåret från Då som nu för alltid. Kent sammanfattar sig själva och lever ut på scen. I ett parti samlas Martin, Sami och Markus vid trummorna och spelar tillsammans. Sedan kommer även Joakim tätt intill dem. Ett av få tillfällen på spelningen de står tillsammans nära varandra när de spelar. Jag fångar alla på samma bild med en kass mobilkamera, men vad gör det? De är Kent när bilden tas och någon timma senare finns inte bandet längre? Men på den där bilden är de Kent, då som nu för alltid.

Innan allting tar slut (5/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Jag är extremt tacksam över att en av mina absoluta favoritlåtar från Isola något oväntat fick en stående plats på låtlistan under turnén. Vita tigrar i snö förgyller storbildsprojektionerna på ett mycket snyggt sätt. Tigrarna ser lika sorgsna ut som låten och vi vet att allting snart tar slut. Ytterligare en självklar femma.

Den vänstra stranden (2/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Ett av de svagaste spåren från sista albumet som spelades samtliga spelningar. En låt jag hade klarat mig utan, men givetvis var det roligt att kunna pricka av även denna låt sista turnén. Att ge den plats på samtliga spelningar kan enbart ha berott på att den var ny. 

La Belle Époque (2/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Ett sömnpiller för mig. Liksom 999 tycker jag att låten upprepar sig för mycket och jag känner inget direkt lyft. Tigerdrottningen var ingen dålig skiva, men jag hade hellre lämnat plats åt till exempel den fantastiska Den andra sidan, som dessutom har en text som känns rätt i sammanhanget.

Ingenting (4/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Den enda låten som spelades från Tillbaka till samtiden, Kents kanske första riktiga elektropoplåt. En dansgolvsklassiker med stark refräng och bra ös. Det ”nya” soundet från 2007 får övervintrade synthare att sluta förneka Kent och frälser nostalgiker med Hagnesta Hill-referensen. Denna låt var absolut inget måste, men en stark låt, och kanske ett bra val om något från Tillbaka till samtiden skall spelas även om jag saknade ett inspel av Columbus och/eller Elefanter någonstans på turnén.

Kärleken väntar (1/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Sorry, men jag kan inte förstå hur Kent har haft så svårt att lägga denna låt åt sidan ända sedan Vapen & ammunition. Det känns inte så fantasifullt att spela Kärleken väntar, och låten är en av få där jag har svårt att inte fokusera på helt på spelningen utan börjar pilla på mobilen. Inget bra tecken. Kanske finns det andra fans som gillar denna låt? Kanske betyder den extra mycket för bandet, men ingenting för mig.

 ”Vinter17” (3/5) – Spelades på 3 av 28 spelningar.
Under de tre avslutande Stockholmsspelningarna på Tele2 Arena spelades in ny låt till publikens förvåning. Joakim förklarar dag 2 att låten som kallas som ”Vinter17” på setlisten inte har någon titel. ”Gör fel, gör om, gör rätt. Nej, nej, nej, nej, nej, när skall jag lära mig?”. Ytterligare en text som kan tolkas som att Joakim uttrycker att han vill någonting annat än att spela i band och att han missat andra delar i livet som han nu vill ta tillvara på. Att texten betyder mycket för Joakim kan vara en teori om varför de väljer att framföra den. För den känns knappast färdig, vilket det också är paradoxalt att den någonsin kommer att bli då Kent inte finns längre. Det hade blivit ännu mer speciellt om den enbart hade spelats en av kvällarna, vilket hade räckt gott och väl. Friskt vågat, hälften vunnet blir betyget. Det roliga är att Joakim nämner att han ”råkat skriva en låt under turnén”. Det finns ingen som helst tvekan att Joakim kommer att fortsätta skriva låtar. Det är ändå lite ironiskt att de spelar en ny halvfärdig låt, de borde de också tycka själva. 

Jag ser dig (2/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Förutom sista albumet var ”Jag är inte rädd för mörkret” bland de mest representerade albumen på avslutningsturnén. Denna låt kunde enligt mig ha valts bort till fördel av något annat då det finns en extremt stor katalog av låtar som borde ha spelats. Publiken projiceras på storbildsskärmarna och folk knackar varandra på axeln och säger ”Jag ser dig”. Ett snyggt stick (”Rakt in i verkligheten…”) lyfter låten lite, men mycket roligare än så blir det inte i denna låt.

Musik Non Stop (3/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
”Diskodängan” från Hagnesta Hill som var kanske bandets största försök att slå utomlands med den engelskspråkiga versionen. Jag har alltid tyckte detta är en OK danslåt, men aldrig tagit den till mitt hjärta. Ett plus för de röda projektionerna på läskiga kvinnor med mystiska ögon. Minns ni förresten ”Världens största diskokula”? 

Socker (3/5) – Spelades på 7 av 28 spelningar.
Det satt långt inne att jag fick höra Socker på turnén. Fram tills den allra sista spelningen hade de spelat den sex gånger, men jag hade missat den på de åtta jag varit på. På min nionde turnéspelning kom den dock. Finally. Jag har aldrig fastnat för låten, men roligt att de varierar setlisten och refrängen fungerar bra live. Med tanke på att många fans fick upp ögonen för Kent på Vapen & ammunition så förstår jag varför den spelas. 

Utan dina andetag (3/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
B-sidan som blivit så klassisk att den hamnade på ”Best of”. Tydligen är den enligt begravningsbyrån Fonus högst i topp på låtar som spelas på både bröllop och begravningar. Min mor började sjunga i pensionärskör för några år sedan, och gissa vilken låt som dyker upp? En fin låt som jag dock alltid haft lite svårt för då jag tycker att texten är lite ”too much”. Kören förstör dessutom låten i versionen som framförs.

Sverige (1/5) – Spelades på 25 av 28 spelningar.
Sverige har för mig aldrig varit en Kentlåt. Gitarrspelandet känns inte ”Kent” och absolut inte texten. Att texten blir ett politiskt statement skulle kunna lyfta betyget till en tvåa, men det går bara inte att sjunga ”färsk potatis och sill” och komma runt med det i min värld (men som tur är fungerar det tydligen i andras). 

747 (5/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
747 var en given avslutningslåt från dess att Isola släpptes tills dess att Mannen i den vita hatten tog över. En av två certifierade avslutningslåtar. En fullvärdig version, en bra avslutningslåt som också är given på Kent sista spelning. Vi har hört den hur många gånger som helst, men det finns ingen anledning att stryka den. Fina projektioner på en sol som går upp och ner (som har varit med förr). Joakim lämnar scenen först. Publiken vevar händerna likt Depeche Modes klassiska livefavorit Never let me down again, men framför allt nostalgi och vacker poesi med textrader som ”När paniken bryter ut ler du svagt och viskar till mig du är värd att dö för”. Samtidigt körs en 66-åring som svimmat i publiken ut på bår till ambulans. Några dagar efter spelningen berättar han om hur stark upplevelsen var. Som tur var friskförklarades han några timmar efter spelningen. 

December (5/5) – Spelades på 1 av 28 spelningar (enbart på den allra sista spelningen).
Många fans hade skrivit på forum och sociala medier om vilka låtar som borde spelas på den sista spelningen. December var en vanligt förekommande önskning, men de flesta insåg att det var relativt osannolikt att den ändå skulle spelas. Jag tror faktiskt aldrig låten spelats live tidigare om man inte räknar TV4 Nyhetsmorgon (i alla fall inte enligt setlist.fm). Kanske läste bandet fansens diskussioner eller kanske var det omöjligt att frångå texten som sträcker sig från september då de ”fattar ett svårt beslut” via ”november, vi avslutar sagan snart” till ”december, har du några hjältar kvar”? Låten avslutas dessutom med några nya rader i slutet och det sista som sjungs innan Kent går av scenen för inrop är:

Och du får bli mitt spöke om du vill

snälla, vänd inte ryggen till igen

snälla, möt min blick en allra sista gång

innan du lämnar min kropp

där du varit fångad

alldeles för länge

ja, jag höll dig fångad

alldeles för länge.

Det är nu ännu tydligare att åtminstone Joakim som skrivit de nya raderna ser Kents slut som en befrielse och att han lämnar en värld/tid för en ny. Med tanke på detta har jag mycket svårt att tror att Kent någonsin kommer att stå på scen tillsammans igen. För mig hade det varit logiskt att spela Den andra sidan efter detta, men så tänkte inte Kent.

– Inrop –

Förlåtelsen (5/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Detta är helt klart den starkaste låten på Då som nu för alltid. Det är också första låten efter första inropet på samtliga spelningar. Under inropet och låten får vi njuta av depressiva, mörka projektioner över ett blått stormigt hav och åska på natten. Jag måste också nämna att det var en fantastisk inlevelse av Joakim under denna låt, speciellt i slutskedet när han först går ner på knä och bekänner ”Jag har bara alla mina jävla ord alla de där stora tomma orden” efter att senare gå in totalt i sin egen bubbla och skrika finurliga interjektioner samtidigt som han pekar och sträcker ut handen. De första raderna i publikhaven är givetvis också inne i exakt samma drömvärld.

Dom andra (3/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
En av de starkare låtarna från Vapen & ammunition, Kents kanske spretigaste skiva som dock i sålde många ex och lyfte Kent till att bli ett arenaband. Att placera den så pass här sent i setet kan kännas lite felplacerat. Man vet att det är nära slutet och hoppas på något mer oväntat eller känslosamt. Dom andra är en bra låt som jag dock hade kunnat leva utan på den sista spelningen, men det går inte att förneka att den är stark.

Mannen i den vita hatten (16 år senare) (5/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
Den enda riktiga värda avslutningslåten. Joakim inleder som vanligt på akustisk gitarr och bjuder ofta publiken på några plektrum när verserna avslutas. När låten går in i slutskedes blir det klassiskt konfettiregn (de sista kvällarna med dödskallekonfetti). För mig var detta den psykologiska sistalåten då Kent och publiken var närvarande tillsammans. Jag kommer att komma ihåg detta som avslutet mer som ”det riktiga avslutet” mer än Den sista sången. Genom åren har Joakim skrivit extraverser till slutfasen i låten och på avslutningsturnén fick vi ytterligare några strofer. Strofer som för mig tydligt handlar om Kents avsked och att gå vidare.

Vissa löften måste glömmas
Vissa minnen måste dö
Gamla drömmar måste krossas
För att nya ska kunna ta över

– Inrop 2 –

Den sista sången (3/5) – Spelades samtliga 28 spelningar på turnén.
För mig var låten som avslutade Kents sista spelning Mannen i den vita hatten. För mig hann inte Den sista sången växa till en värdig avslutningslåt sedan albumet släpptes. Känslan på den sista spelningen när låten spelas är att det redan är över och att Kent enbart är inne och tackar publiken. Hur som helst fina projektioner och bandmedlemmarna har bytt om till helvitt. Ett tecken på att allt inte tar slut här även om Kent inte finns mer.

 Låtar som spelades på turnén men inte sista kvällen:

Thinner (5/5) – Spelades på 5 av 28 spelningar.
De två första skivorna var kraftigt underrepresenterade på turnén. Ingen låt spelades från första skivan och enbart två låtar spelades från Verkligen, och dock bara på ett ytterst begränsat antal spelningar. Thinner var kanske den mest oväntade låten av alla som spelades under turnén och den nya liveversionen fungerade utmärkt. I denna låten används kören på ett bra sätt och bara att de vågar plocka fram ett ”vanligt albumspår” från Verkligen ger låten 5 av 5.

 En timme en minut (4/5) – Spelades på 5 av 28 spelningar.
Lika få gånger som Thinner spelades (5), spelades En timme en minut, och på samma ställe tidigt i setlisten och med samma intro som just Thinner. Ytterligare ett albumspår från Verkligen som under många år var min livefavorit då låten spelades frekvent i slutet av 90-talet. En timme en minut är också en låt som dykt om lite då och då genom åren och den har alltid funkat bra live och så även denna gång. Saknar dock en längre version mer lik originalet. Den nerkortade versionen drar ner betyget något.

Berg & dalvana (5/5) – Spelades på 10 av 28 spelningar.
Denna låt spelades ihop som medley efterföljande Thinner/En timme en minut. Effekten av att köra en Verkligenlåt och Hagnesta Hill-låt tidigt gjorde att man fick med sig gamla nostalgiker redan från början och förhoppningarna från dessa stegrades säkerligen ytterligare på skalan. Så här tidigt in i setet kunde i princip ingen ha något mer att önska.

 Vi är inte längre där (3/5) – Spelades på 2 av 28 spelningar.
Den enda singeln från sista skivan. Med detta i åtanke är det konstigt att den bara spelades två gånger på sista turnén. Kanske är det inte den starkaste Kentlåten, men en fin låt som passar bra in på skivan. Live lyfter den inte jättehögt tyvärr, så ett okej val att inte spela den fler än två gånger.

Den döda vinkeln (4/5) – Spelades på 4 av 28 spelningar.
Från ett av mina absoluta favoritalbum, Du & jag döden. Känslosam inledning och en låt som lyfter mer och mer desto längre låten går. Texten funkar extra bra i vintertider. Snygga projektioner med regn/snö och en slirande bil – påkostat med tanke på att den bara spelades så få gånger.

Petroleum (3/5) – Spelades på 2 av 28 spelningar.
Min favoritlåt från Jag är inte rädd för mörkret. Eftersom denna enbart spelades på de två allra första spelningarna på turnén var det lätt att tro att det skulle bli en standardlåt på setlisten, men det visade sig att vi fick höra den för sista gången någonsin redan i Linköping. Rätt val enligt mig att steka den, men det var roligt att få höra den i Linköping.

Tänd på (3/5) – Spelades på 2 av 28 spelningar.
Den starka refrängen lyfter en annars ganska svag låt. Att det blir en trea är att låten endast spelades två gånger och blir således ”speciell” i sammanhanget. Ännu mer speciellt hade det varit att få höra den fantastiska b-sidan från denna singel, Ett år utan sommar. 

Reflektioner
På det hela taget är jag nöjd med låtlistan med tanke på de förväntningar jag hade innan turnén drog igång. Att välja ut låtar från en så pass bred repertoar är ingen lätt uppgift. Speciellt inte med tanke på att Kents sound utvecklats ganska mycket genom åren. Sammanfattningsvis kan man konstatera att samtliga fullängdsalbum hade representation förutom första självbetitlade skivan Kent och En plats i solen (som dock ses som Kents svagaste album av många). Att de inte spelade något från första skivan har givetvis Kent själva reflekterat över på förhand, så det måste finnas en anledning varför de väljer att inte spela till exempel När det blåser på månen en allra sista gång. Den enda förklaring jag själv kan komma på är att det ligger så pass långt från det Kent som fanns 2016.

Låtlistan innehöll många låtar som textmässigt sammanfattar Kents resa och speciellt hur de känner inför bandet och avslutet. Det är för mig tydligt att de vill hinna med annat i livet. Testa något nytt. Gå vidare. Hur mycket detta är Joakims ståndpunkt eller hela bandets är svårt att svara på, men man kan ju ändå konstatera att Joakim i sin position som sångare och låtskrivare självfallet har en enormt stark position. Min teori är att Kents sluts inleds i och med att Joakim skriver låten ”Var är vi nu?” även om funderingar säkerligen har funnits innan (vilket Joakim också erkände på sista spelningen). Han har sjungit om hur han tappade glöden i sitt sekelskifteshus, att det inte finns något hjärta om man inte har kul. Han har till och med skrivit nya textrader till den sista spelningen som uttrycker att han varit fångad alldeles för länge. Han har sjungit om att de tillsammans gick mot strömmen, gick sin egna väg och att de är för alltid även om de slutar. En låt jag saknar väldigt, väldigt mycket från setlisten är ”Den andra sidan”. Konserten hade blivit fulländad med denna låt. Hade jag fått bestämma själv hade Den andra sidan följt som sista låt innan sista inropet istället för Mannen i den vita hatten. Därefter ett sista inrop och som allra sista låt Mannen i den vita hatten (istället för Den sista sången som kunde ha strykts helt från setlisten, i alla fall på den allra sista spelningen). Det hade varit OK att spela den sist 27 av 28 spelningar, men inte sist på den absolut sista.

Bortsett från detta är jag relativt nöjd med setlisten och speciellt framförandet. Vad mer saknades (utan att man hade begärt för mycket):

  • Något från första skivan – Allra mest: När det blåser på månen
  • Någon av de klassiska inledningslåtarna (hade kunnat vara första efter inrop), till exempel Kungen är död eller Sundance Kid. Kanske kunde de ha varierat bland dessa.
  • Beskyddaren – Min egna favoritlåt

I övrigt lite ”plus och minus”:

+ Videoprojektionerna

+ Rosutdelningen – Bandet delade ut röda och vita rosor till publiken efter de första 25 av de 28 spelningarna. Jag är nog inte den enda som har torkat mina (tack Markus och Martin).

+ Sättet de framför låtarna från sista skivan på. Inlevelsen i Vi är för alltid och Förlåtelsen. Det var ingen tvekan om att det var ”på riktigt” på sista spelningen 17:e december.

– Överutnyttjande av kören och att inte Markus körade något på turnén.

– Överrepresentation av ”Jag är inte rädd för mörkret” – Svårt att förstå att hela fyra låtar från denna skiva valts ut. Två borde ha lagts åt sidan för att göra plats till en låt från varje skiva, till exempel När det blåser på månen och Varje gång du möter min blick.

– Tacktalet på de 25 första av de 28 spelningarna blev något tjatigt, men roligt för alla att höra såklart. Känslosamt att Jocke inte kunde samla sig för ”talet” på de sista spelningarna.

Efter att ha sett Kent på alla turnéer sedan 1996 så har man sett flera olika sidor av Kent och vet vad de är kapabla att göra. I en drömvärld hade man målat upp en turné som varit ett smörgåsbord av åren som gått men efter förväntningarna låg ändå på en realistisk nivå när turnén startade. Givetvis förstod jag att bandet ville spela mycket från det avslutande albumet och att det även var stor risk att man även ville få med de mest ”folkliga” låtarna som Kärleken Väntar och Musik Non Stop som man gärna fått skippa enligt mig. Men på det hela taget är jag klart nöjd med turnén och det är synd att leta efter de små misstag som gjordes, eller önska en annan låtlista. De flesta fans har sina egna favoriter och skulle man försöka enas om en setlist som alla gillade till 100% så skulle turnén aldrig ens ha blivit av. Jag tycker synd om er som inte fick biljett. Den 17:e december var magisk och går inte att jämföra med de andra spelningarna trots att låtlistan var överlag samma. Jag vet att Kent alltid varit emot livematerial, men en riktigt bra klippt DVD hade inte skadat. Nu är man ju även nyfiken på ”livet efter Kent”. Frågan är när Joakim skriver nästa låt? Innan eller efter nyårsafton?

 

Kommentarer

Kommentarer

Om Henrik Wittgren

Kolla även

innesi

Nytt projekt från Kents gitarrist

Innesi är ett kreativt projekt mellan Isabelle Erkendal och Sami Sirviö (Kent). Efter att Sami …