Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / Nick Cave & The Bad Seeds – Skeleton Tree

Nick Cave & The Bad Seeds – Skeleton Tree

Review Overview

Betyg - 10

10

Det mörka och smärtsamma väntar bakom varje hörn.

User Rating: No Ratings Yet !
Nick Cave - Skeleton Tree
Skivbolag: Bad Seed Ltd / Playground.

Mot bakgrund av sonen Arthurs tragiska bortgång ger Nick Cave ut albumet Skeleton Tree, som åtföljs av biograffilmen One More Time With Feeling. Zeros Mathilda Åhs sammanfattar sina första intryck av skivan och filmen på releasedagen.

Nu sitter jag här igen, som så många gånger förr. Stirrar med trötta ögon på det tomma worddokumentet framför mig. Det skriker åt mig. SKRIV NÅT NU DÅ! SKRIV HUR DET KÄNDES! Men inte fan vet jag hur det kändes. Och hur sätter man ord på något som någon annan redan satt ord på?

Nick Cave är, och kommer förmodligen alltid att vara, en av mina största inspirationskällor och förebilder. Han kan, om någon, sätta ord på känslor jag ibland inte ens visste att jag hade. Likaså den här gången.

I filmen One More Time With Feeling får man följa Cave under inspelningen av hans nya skiva, som släpps idag. Detta strax efter att hans son, Arthur, fallit från en klippa och dött av sina skador. I filmen säger Cave något i stil med att tiden är elastisk. När något hemskt händer så fortsätter ju tiden ändå att gå. Livet stannar inte upp fast det känns som om det rasar samman. Alltså går livet framåt, men kan lika snabbt igen studsa tillbaka till känslan i det där ögonblicket. Som ett elastiskt gummiband svingas man tillbaka.

Cave har en storhet i sig som är sällsynt hos många musiker. Det finns en del band och artister som lyckats skriva musik som känns, men långt ifrån på samma sätt som Cave. Han är naken, på något sätt. Han har en äkthet, som om möjligt blir ännu mer tydlig i denna svartvita 3D-film, som många artister inte har. När jag sitter där i biosalongen och ser honom sjunga på duken framför mig är det som om jag känner det han känner. Det gör ont i mig av saknad efter något jag aldrig haft. Det känns som att han sjunger till mig.

Det här är, och förblir, en av de absolut bästa dokumentärer jag någonsin sett. Visserligen är det svårt för mig att vara opartisk i frågan, eftersom Cave kantat min tillvaro sedan många år, men på ett så opartiskt sätt som möjligt är detta verkligen en tiopoängare. Tack Nick, för att du ger oss detta.

Okej, pust… Så för att övergå till skivan. Vad kan jag ens skriva om skivan? Den är magisk. Speciellt i låten ”Distant Sky” förstår man att han sjunger till sin döde son. ”Let us go now, my one true love” är ett citat hämtat ur låten, och det talar ju mer eller mindre för sig själv. Han släpper taget om sitt barn.

I övrigt är det en fantastisk skiva. Jag skulle lätt kunna klassa den som en av de absolut bästa han har producerat. Oavsett hur mycket jag älskar Cave och hans bitterljuva syn på livet, döden, och kärleken måste jag säga att skivan The Boatman’s Call är mer eller mindre långtradig. Texterna är, som alltid i Caves fall, oslagbara men melodierna och musiken gör att skivan blir enformig. Tidigare i veckan, när ”Jesus Alone” släpptes slogs jag av en oro att denna platta skulle bli likadan. Men ack så fel jag hade. Den här plattan har nästan som ett eget liv. Den känns magisk, improviserad men genomtänkt och även om det mörka, smärtsamma, väntar bakom varje hörn så är det något oemotståndligt över den.

De flesta av Nicks låtar följer ett visst mönster, även om de kan sticka ut och ha en form av egenhet, så är de ändå mer eller mindre förutsägbara ackordsmässigt. Inte alla, men de flesta. Den här plattan är långt ifrån förutsägbar. Som på låten ”Jesus Alone”. Det finns liksom ingen regel. Ingen ram. Fiolerna och de cellos som är med får växa men falla lika snabbt, så som musikerna önskar. Det är coolt. Det är mäktigt. Och det visar på en enorm musikalisk talang. Det är inte alla som kan blanda stressade och våldsamma trummor med vackra stämmor och ett fridfullt piano, som på låten ”Anthrocene”. Som sagt, det är svårt för mig att vara opartisk i frågan. Men fan Cave, det här gjorde du bra. Han utmanar lyssnaren på ett sätt som dagens musik tillhörande populärkulturen aldrig har gjort och förmodligen aldrig kommer att göra. Det är nästan svårt att lyssna på det här albumet. Det är så mycket intryck på samma gång. Det är vackert och det gör ont. Precis som äkta musik ska vara. Det här är i min mening det bästa albumet Cave producerat. Och inte helt oväntat kommer det sig ur sorg.

Jag tror inte att det är något mysterium, dock. Det är sedan gammalt att människor attraheras av smärta och mörker. Speciellt då om det är någon annans smärta vi får uppleva. Helst ska det vara något ont som ligger så nära inpå att det skulle kunna hända oss själva. Kanske har Cave anammat detta, kanske inte. Kanske låter han bara orden flöda när han sätter sig framför pianot. Spottar ut alla sina känslor över tangenterna. Egentligen spelar det ingen roll, det är ett vinnande koncept.

Låten ”I Need You” ger mig rysningar ända upp i hårbotten. Den är obehaglig på det sätt att, i alla fall jag, inser hur beroende man kan bli av en annan människa. Att jag kanske till och med är beroende av en annan individ utan att egentligen ha förstått det själv. Inte förrän nu.

Jag kan inte mer än önska att jag en dag ska kunna skriva lika bra texter som Cave. Jag svävar som på moln efter släppet av den här skivan och jag har en aning om att samma känsla kommer att infinna sig varje gång jag trycker på play.

Kommentarer

Kommentarer

Om Mathilda Åhs

Kolla även

Nick Cave

Nick Cave tillbaka med nytt album

Nick Cave and The Bad Seeds ger ut Skeleton Tree i september.