Senaste nytt
Hem / Artiklar / Andy Bell – ”Jag är dålig på att ta det lugnt”
Andy Bell: Torsten the Bareback Saint

Andy Bell – ”Jag är dålig på att ta det lugnt”

Andy Bell i Erasure är aktuell med scenprojektet Torsten the Bareback Saint, som ger ut mixsamlingen Variance –The Remixes. Zero fick en stor intervju om livet, hälsan, döden och fågelsången i Miami.

Om livet har varit tufft mot Andy Bell så har det åtminstone varit snällt mot hans röst. På nya skivan Variance – The Remixes låter han lika innerlig som han lät, säg, 1988. Och i telefonen låter han på samma gång drivande och avslappnad. Han konstaterar att det regnar i London, som numera är en av hans två hemstäder. Den andra är Miami, där hans partner har ett hus.

När vi talas vid har det gått nästan exakt trettio år sedan han släppte singeln ”Who Needs Love (Like That)” tillsammans med Vince Clarke under namnet Erasure. Sedan dess har han varit en av elektropopens ikoner, med en av dess starkaste röster, oavsett om han har sjungit i Erasure eller i något av sina soloprojekt. Perioder av sjukdom eller missbruk har inte ändrat på det.

Förra året knuffade han sin karriär i en ny riktning då han klev in i rollen som Torsten the Bareback Saint, en scenkaraktär skapad av författaren Barney Ashton-Bullock och huvudrollsinnehavare i en enmansföreställning som beskrivs som ”a set of musical postcards from the hotspots of memory of a semi-immortal polysexual”.

Under två veckor spelades den i Edinburgh samt vid ett par tillfällen i London. Förra hösten gavs föreställningen ut på skiva. På nya Variance – The remixes ryms en handfull låtar från föreställningen, uppklädda i den elektropopkostym som vi är vana att se Andy Bell i.

Det är denna skiva som är orsaken till vårt samtal, men Andy Bells ointresse är stort. Det nästan hörs hur han viftar undan allt prat om den, där på andra sidan luren. Ja, det var roligt att återvända till de här låtarna. Ja, nu är de placerade i en mer samtida kontext. Desto mer lever han upp när Torsten kommer på tal. Det visar sig att han och Torsten smider nya planer.

Hur är det med Torsten nuförtiden?
He’s amazing. Han är runt 105 år gammal, men har samma energi som jag, trots att jag är hälften så gammal. Han har haft ett svårt liv och har upplevt glädje och sorg. Vissa säger att de vill leva för evigt, men jag tror inte att det är en tanke som Torsten delar. Men han är inte den typen som tar sitt eget liv. På något sätt har han lyckats behålla sitt förnuft. Jag tror att han har blivit immun mot att bli sårad.

Hur har det varit att tillbringa så mycket tid med Torsten?
– Underbart. Jag har blivit riktigt fäst vid honom. Han är som en såpopera och jag är glad över att det kommer ett nytt kapitel nu. Nästa år kommer jag att turnera med Erasure, men vi ska köra två veckor på en liten teater i Vauxhall. Nästa vecka har vi de första repetitionerna. Den här gången kommer det att bli repliker också.

Blir det din första talroll?
– Nej, jag har gjort en musikal, The Night We Buried Judy Garland, och en opera, The Fall of the House of Usher. Båda innehöll repliker. Jag älskar att agera på scenen. I tonåren tog jag lektioner, men jag var så melodramatisk. Jag spelade över, ungefär som en stumfilmsskådespelare. Jag skulle säga att jag har baserat min Erasure-karaktär på det sättet att skådespela. I dag är jag mer sansad. Jag älskar fortfarande att spöka ut mig, men känner inte längre att jag måste övertyga publiken hela tiden. Jag är bättre på att känna av.

I intervjuer har du pratat om din blyghet och att din scenpersonlighet är ett slags alter ego. Som Torsten kliver du in i ännu ett alter ego. Har det blivit snurrigt?
– Det har varit konstigt. Jag har blivit van vid att ha en ett skyddande skal omkring mig. Med Torsten har jag verkligen fått bygga min scenpersonlighet inifrån. Därför har det varit den största utmaningen jag varit med om. I rollen som Torsten är jag verkligen naken och sårbar. Samtidigt är jag ju väldigt hedrad över att Barney hade mig i åtanke när han skrev rollen. Det känns som ett kall. Jag har lärt mig att känna mig bekväm med den jag är. Jag har tvingats vara ärlig.

Hade du kunnat göra den här rollen för tio år sedan?
– Nej, absolut inte! Sedan min partner Paul [Hickey, som även var Andy Bells manager, Zeros anm] dog för fyra år sedan har jag fått växa upp och lära mig att stå på mina egna ben. Han var som en fadersgestalt för mig. Innan han dog var jag en mycket mer självisk person. Nu har jag förstått att allt inte handlar om mig. Den viktigaste lärdomen han gav mig var att inse att det inte handlar om sakerna du har omkring dig utan vem du är.

Vad har du tagit med dig från de här fyra åren in i rollen som Torsten?
– Han är väldigt ödmjuk. Han är på sätt och vis ensam. Det blir man ju om man själv åldras men ser sina vänner gå bort.

Hur mycket Andy Bell finns det i Torsten?
– Det finns drag av honom i mig. Men han har väldigt mörka perioder. Det har jag också, men jag släpar inte omkring på ett kors på det sättet som han gör. Men jag skulle inte kunna vara någon av hans älskare, haha.

Vad skulle hända om du mötte Torsten på gatan?
– Jag skulle säga: ”Herregud, är det verkligen du?” Han skulle förmodligen tycka att jag var en fånig typ. Men visst, vi skulle nog kunna gå och ta en drink och ha en intressant konversation.

Andy Bell: Torsten the Bareback Saint

Hur känns det att vara i händerna på någon annans skapande? Du och Vince har ett nära samarbete där ni skriver tillsammans, men här är du helt utlämnad åt någon annans ord och musik.
– Jag har ju Barneys fulla förtroende. Och jag litar på honom med mitt liv. Han är den näst mest betydelsefulla person jag har träffat, efter Vince. Han är så rolig. Och han har precis som jag en väldigt svart humor. Vi har båda vuxit upp med gayscenen, vi har båda upplevt förluster och vi vet hur det är att uppleva det värsta tänkbara.

Har det blivit lättare att skriva låtar nuförtiden?
– Nej, inte lättare. Det hänger mycket på hur inspirerad jag är, vilket humör jag är på. Jag är tvungen att ta pauser från låtskrivandet, att försvinna bort från det ett tag och vänta och se vad som händer. Och så måste jag låta bli att lyssna på musik. Det är inte alls svårt. Jag älskar att inte lyssna på musik.

Någon, jag tror att det var Gareth Jones, sade att du inspireras av fågelsång när du skriver låtar. Är det sant?
– Ja, där vi bodde tidigare fanns det mycket fåglar. Jag brukade alltid lyssna på dem på natten. De var som att de sammanfattade vad som hade hänt under dagen. Så länge du kan höra fåglar sjunga vet du att världen är okej.

Nu delar du din tid mellan London och Miami. Hur låter fåglarna i Miami?
– Du hör dem inte på samma sätt. Det är mer tropiska fåglar som har helt andra läten. Där är det snarare solen som inspirerar.

Det har gått trettio år sedan Erasures första singel, ”Who Needs Love (Like That)”, vilket ni firar med en ny samlingsskiva. Hur är det möjligt att hålla ett band vid liv så länge?
– Det känns fortfarande som när vi träffades. Förutom att vi känner varandra bättre nu. Vi är nära vänner och har en enormt stor respekt för varandra. Vi har samma inställning och förhållningssätt till låtskrivande. Jag är väldigt tacksam för att jag mötte honom. Jag tror på ödet och att det var meningen. Vi är båda icke-dömande och vi älskar en bra melodi. Och vi låter inte våra egon stå i vägen.

Hur mår du nu för tiden? Du har varit HIV-positiv i nästan tjugo år och du har genomgått två höftoperationer. Nu är du mer produktiv än någonsin. Och på omslaget till Variance ser du ut att vara i bra form.
– Well, jag försöker hela tiden sluta röka. Och jag hör till dem som snabbt blir uttråkad av att gå på gym. Jag är precis som alla andra. Just nu håller jag min normalvikt. Det är det fina med att behöva gå på regelbundna hälsokontroller, för jag tvingas väga mig hela tiden. Men jag är glad att jag bor i ett land med gratis sjukvård.

De senaste fem åren har Erasure gett ut två studioalbum och ett julalbum. Dessutom har ni turnerat flitigt. Och så har du gjort en soloskiva och så är det Torsten-projektet. Vad beror din ökade produktionstakt på?
– När jag tänker på de perioder som har varit mindre framgångsrika, som i slutet av 1990-talet, blir jag rädd. Och rädsla får en att arbeta hårt. Dessutom är jag född på en torsdag, vilket betyder att jag alltid har varit beredd att jobba hårt. Sedan är jag ju numera äldre och väl medveten om min dödlighet. Jag vill göra mycket saker. Jag är dålig på att ta det lugnt. Jag har testat yoga och sådant och det funkar inte. Så har jag alltid varit. Som barn kunde jag inte slappna av. Jag gjorde aldrig mina läxor före midnatt. Min hjärna gick på högvarv hela tiden.

När jag berättade för en kompis att jag skulle intervjua Andy Bell var han angelägen om att jag skulle fråga när det kommer en ny Ride-platta. Blir du ofta förväxlad med honom med samma namn?
– Haha, det blir jag ofta. Men jag kan inte spela gitarr.

Men hur ser planerna för ett nytt Erasure-album ut?
– Det är på gång. Jag ska träffa Vince i New York i november. Nästa år blir det skiva och turné.

Men vad tror du, kommer det att bli ett nytt Ride-album?
– Definitivt. Det kan du hälsa din kompis.

Kommentarer

Kommentarer

Om Fredrik Emdén

Kolla även

Erasure World Be Gone

Erasure tillbaka med World Be Gone

Nya World Be Gone från Erasure släpps i maj.