Senaste nytt
Hem / Artiklar / Zero Revisited – Tangerine Dream
Herr Froese keytar, Tangerine Dream

Zero Revisited – Tangerine Dream

En gång i tiden var Zero Music Magazine inte bara en hemsida, utan även en traditionell ”papperstidning”. Vi kan tyvärr ännu inte erbjuda läsning av gamla nummer på webben, men tänkte ta ett första steg genom att bjuda på ett par äldre artiklar i vår nya serie ”Zero Revisited”. Förutom själva artikeln (som presenteras i en ”remastrad” version) blir det även bakgrundshistorier och extramaterial. För yngre läsare, som inte var med när det begav sig, blir det en möjlighet att botanisera lite i äldre material. För trogna Zero-prenumeranter, som hängt med under årens lopp, kan det bli en vandring längs nostalgins stränder. Kanske drömmer någon sig tillbaka till året ifråga, plockar fram en gammal favoritskiva och skrockar åt hur tiden flyger iväg? Vår första ”revisited-historia” är hursomhelst inte bara en tillbakablick, utan även en hyllning till den store Edgar Froese, som tyvärr lämnade jordelivet i vintras.

TD ettan sv
Tangerine Dream anno 2005 (Foto: Johan Arenbo)

Vår historia utspelar sig år 2005. Det var en annan tid, som känns nästan lika fjärran som Kalmarunionen. Vintrarna var kallare, somrarna var varmare och barnen lekte med kottar istället för med smarttelefoner. Daniel Westling var ännu inte hertig av Västergötland, utan bara en uppåtsträvande egenföretagare i armhävningsbranschen. Facebook var ännu bara en skiss i Mark Zuckerbergs huvud, så svenska folket levde fortfarande sina liv lyckligt ovetande om att gamla klasskamrater hade lagat köttfärssås till lunch.

Berlin-Morgen 05
Berlin våren 2005. (Foto: Johan Arenbo)

För Zero Music Magazine var det en expansiv period. Tidningen hade, efter hårda arbetsinsatser, utvecklats från ett svartvitt fanzine till en både seriös och färgglad musiktidning. Vi hade börjat få stora intervjuer och framtiden kändes ljus. Även för artikelförfattaren var det glada dagar. Jag befann mig i början av vad som skulle bli en mångårig Berlin-sejour och njöt av allt den prisvärda kulturmetropolen hade att erbjuda.

Vid tidpunkten ägnade jag mig främst åt Berlins pigga techno- och electronicascen, men hade på något sätt snappat upp att Tangerine Dream hade släppt ett nytt album vid namn Purgatorio. Mest på skoj skickade jag iväg ett e-mail till skivbolaget, presenterade Zero som ”das größte alternative Musikmagazin Schwedens” och frågade om man möjligen kunde få en pratstund med bandet. Det var inte så att jag ljög. Zero var verkligen ”Sveriges största alternativa musikmagasin”. Däremot höll jag väldigt tyst om att tidningen också var landets enda alternativa musikmagasin…

Följaktligen blev jag både förvånad och glad när Tangerine Dream nappade på kroken. Förvånande var även att herrarna Froese (bandet bestod vid tidpunkten av Edgar Froese och sonen Jerome) ville göra intervjun i en liten by vid namn Kleinmachnow, ett par mil utanför Berlin. Förmodligen bodde ”Froese senior” i närheten, men det är inte omöjligt att de bara roades av att lura ut svenska journalister i obygden. Oavsett vilket insåg jag att det inte skulle bli helt lätt att ta sig dit. Men jag steg upp i god tid intervjudagen ifråga och nådde, efter två timmars resor med tunnelbana, pendeltåg och buss, min destination. Det var en solig februaridag och snön gnistrade på Kleinmachnows gator när jag slutligen lokaliserade kaféet som var vår bestämda mötesplats.

Edgar och Jerome1
Jerome och Edgar i Kleinmachnow. (Foto: Johan Arenbo)

Väl inne på haket var det inte speciellt svårt att hitta mina intervjupersoner. I en avskild hörna satt nämligen en gråhårig gentleman och kille med en frisyr i gränslandet mellan Rod Stewart och Limahl. Det kunde inte gärna vara några andra än Edgar och Jerome Froese!

När jag slår mig ner vid deras bord lägger jag märke till att Edgars ena fot är gipsad. Han berättar att han skadat den i en skidolycka häromveckan. Hur tråkig fotskadan än var för Edgar, så var det en tursam omständighet för mig. Hans begränsade rörlighet medförde nämligen att han inte hade speciellt mycket inbokat, utan gärna tog sig tid för en längre intervju.

Då det inte är varje dag man har tillfälle att dricka te och äta Apfelstrudel med en synthesizerpionjär, utnyttjade jag situationen skamlöst. Det blev en två timmar lång maratonintervju. Edgar var en sympatisk samtalspartner, som gav både genomtänkta och humoristiska svar på mina frågor. Jerome höll en lägre profil, men gjorde ett flertal initierade inlägg, speciellt när diskussionerna handlade om modern dansmusik.

Många intressanta ämnen avhandlades under eftermiddagens gång. Edgar berättade till exempel om hur han och Klaus Schulze brukade koppla ihop gamla, analoga syntar till stora monstersystem, som gav ifrån sig fantastiska ljud innan säkringen gick och hela lägenheten slocknade. Jerome mindes hur det var att, redan som liten pojke, följa med på Tangerine Dream-turnéer över hela världen. Edgar drog ett par anekdoter från det sena sjuttiotalet, där David Bowie, Brian Eno och Iggy Pop fanns med i bakgrunden. Jerome berättade om hur han gjort moderna dub- och trance-remixer på gamla Tangerine Dream-låtar. Edgar pratade om sin uppskattning för välgjorda temaalbum och berömde svenske Bo Hansson för hans musikaliska tolkning av Tolkiens ”Sagan om ringen”.

tangerine_dream-purgatorio-frontAllt detta borde kommit med i artikeln. Framförallt borde jag verkligen haft med ett stycke om bandets nya album, Purgatorio, som var en mycket ambitiös samling låtar influerade av Dantes 1300-talsepos ”Den gudomliga komedin”. Plattan var ju, med sina vokala inslag, inte bara en annorlunda Tangerine Dream-skiva, utan dessutom vad bandet helst ville lyfta fram vid tidpunkten.

Dilemmat var att tidningen Zero, precis som vanligt, led av platsbrist. I samma nummer skulle vi även klämma in intervjuer med Kent, Erasure, Alphaville, Paradise Lost, Howard Jones, Chicks on Speed, Stereo Total och åtskilliga fler. Jag hade visserligen lyckats förhandla mig till två sidor om Tangerine Dream, men de visade sig inte alls räcka så långt som jag hoppats.

Detta, i kombination med en ganska snäv deadline, gör att Tangerine Dream-artikeln, nu tio år i efterhand, känns lite kantig på sina ställen. Textmängden kunde disponerats annorlunda. Vissa stycken kunde komprimerats. Artikeln borde nog fått ett mjukare och snyggare slut. Men begränsningarna till trots är det en ganska underhållande text, som ger en hyfsad introduktion till Tangerine Dreams storslagna skapande. Att jag dessutom lyckades få den fotoskygga duon att ställa upp på en specialkomponerad bild är faktiskt något av en bedrift!

Zero 1:05Artikeln publicerades i Zero nummer 1/2005 och blev faktiskt omnämnd i en krönika av radioprofilen Kjell Alinge, som även spelade ett par Tangerine Dream-låtar i ett av sina program. Tangerine Dream fortsatte att skriva mäktig elektronisk musik och göra bejublade konserter fram till Edgar Froese, plötsligt och oväntat, lämnade jordelivet för ett par månader sedan. Jerome Froese gör numera musik både som soloartist och med gruppen Loom.

Med denna bakgrundshistoria går vi nu över till själva artikeln. Zero Revisited tackar för uppmärksamheten den här gången och utlovar fler återblickar senare i sommar. Men först alltså Tangerine Dream. Heder och respekt till Edgar Froese! Din fantastiska musik kommer att glädja många generationer framöver!


TANGERINE DREAM, FRÅN ZERO NUMMER 1/2005

Jag har begett mig ut till en av Berlins mer välmående förorter. På ett litet kafé träffar jag Edgar och Jerome Froese. Den förstnämnde är en distingerad herre i 60-årsåldern, den senare en ung man med uppseendeväckande frisyr. Tillsammans bildar de Tangerine Dream, ett av de mest inflytelserika elektroniska banden i pophistorien.

electronic_meditation_1970Historien om Tangerine Dream börjar i slutet av 60-talet. Den unge visionären Edgar Froese pluggade konsthistoria på universitetet i Berlin. Som en omväxling till studierna musicerade han i den psykedeliska gitarrgruppen The Ones. Med tiden döpte bandet om sig till Tangerine Dream och fick upp ögonen för ett nytt instrument, synthesizern. 1970 släpptes debutplattan med den vilseledande titeln Electronic Meditation. Musiken Edgar, Klaus Schulze och Konrad Schnitzler bjöd på var nämligen allt annat än stillsam och meditativ.
Electronic Meditation fick ganska mycket uppmärksamhet när den släpptes, minns Edgar. Retrospektivt har den blivit kallad ”världens första elektroniska punkplatta”, vilket är en ganska målande beskrivning. Vi experimenterade vilt med syntljud, men spelade även på grytor och kastruller. Det hela lät intressant och vi fick uppskattning i Berlins konstnärskretsar.

Tangerine Dream inledde därför sin karriär med att uppträda på gallerier och konstutställningar. De improviserade mycket och gjorde praktiskt taget vad som föll dem in på scen.
– Ja, publiken visste aldrig vad de hade att vänta sig. Ibland hittade vi ett nytt ljud som inspirerade oss att jamma fram en helt ny melodi. Vi var i ständig utveckling och varje spelning var unik!

Gruppen ägnade sig även åt att bygga egna instrument.
– På den tiden fanns det praktiskt taget bara Moog-syntar. Det kändes lite begränsade, så vi utforskade andra sätt att framställa ljud. Vi märkte snart att man kunde få fram fantastiska toner med hjälp av sinusgeneratorer och tekniska mätinstrument.

”Elektronisk rymdmusik”
Tangerine Dream hade därför med sig mängder av utrustning på scen. Publikkontakten blev lidande, då de hela tiden var tvungna att kontrollera maskinparken.
– Ofta stod vi med ryggen mot publiken. Vi var fullt upptagna med att slå om reglage och strömbrytare. Men den underliga scenshowen gav oss ett kultrykte inom de avantgardistiska kretsarna.

Herr Froese electro
En elektronisk pionjär (pressbild)

Utanför konstnärskretsarna möttes de dock inte av samma förståelse. Edgar skrattar hjärtligt när han berättar hur en av gruppens första stora konserter urartade.
– Vi hade blivit anlitade för att spela på en festival tillsammans med ett par bluesgrupper. Såhär i efterhand måste det betraktas som en ganska märklig bokning. Tillställningen ägde rum i en mindre tysk stad och publiken hade väldigt lite gemensamt med våra vanliga fans i Berlins bohemkretsar. När vi satte igång med vårt elektroniska oväsen blev det först alldeles tyst, sedan började folk kasta grönsaker på scen. Festivalen var nämligen kombinerad med en marknad, så publiken hade påsar fulla med tomater, morötter och annan ”ammunition”. Vi stod där i ett ”salladsregn” och visste inte vad vi skulle göra. Spelningen fick avbrytas efter bara tio minuter…

Bandet skulle visa sig stå inför värre problem. Efter debutskivan valde Klaus Schulze och Konrad Schnitzler att lämna konstellationen. Den förstnämnde fortsatte som soloartist och skulle med tiden bli ett mycket stort namn på den elektroniska scenen. Detta kunde blivit slutet för Tangerine Dream, men lyckligtvis hittade Edgar nya kollegor i Christopher Franke och Peter Baumann. I samband med medlemsbytet utvecklades gruppens musik i en mer melodisk och lättlyssnad riktning.
– På skivorna Zeit och Atem började vi hitta vårt sound. Vi ville göra ”elektronisk rymdmusik”, något som kändes väldigt futuristiskt och spännande i början av 70-talet.

tangerine-dream-stratosfearKonceptet var lyckat. Atem upptäcktes av den legendariske, engelske diskjockeyn John Peel. Med hans hjälp nådde Tangerine Dream utanför de snäva avantgardkretsarna. 1974 släpptes Phaedra, som blev en gigantisk publikframgång. Den sålde guld i sju länder och räknas nu som en milsten inom den elektroniska musiken. Gruppen seglade nu på framgångens våg. Även de följande plattorna, Rubycon och Stratosfear, blev mycket populära.
– Det fanns ett stort intresse för tysk musik i mitten av 70-talet. Både Kraftwerk, Can och vi ansågs vara exotiska. Den elektroniska musiken var ju fortfarande ett nytt fenomen.

När Edgar tänker tillbaka på bandets långa karriär är han speciellt stolt över Force Majeure från 1979.
– Vi tillbringade mycket tid i studion med det albumet. Resultatet blev en väldigt varierad och genomtänkt platta. Den har verkligen stått sig bra genom åren…

Herr F, Kleinmachnow
Edgar Froese 2005 (Foto: Johan Arenbo)

Ett kommersiellt 80-tal
80-talet innebar många förändringar för Tangerine Dream. Återigen ändrades bandsammansättningen. Peter Baumann lämnade gruppen och lämnade plats för Johannes Schmoelling. Musiken förändrades i en mycket melodiös och lättsmält riktning.
– Vi färgades av 80-talets kommersiella pop, erkänner Edgar. Det blev lite väl många sliskiga syntslingor. Idag känner jag mig besviken på plattor som Le Parc. Vi hade utmärkta idéer, men allt kvävdes av den tidstypiska produktionen.

Under 80-talet gjorde gruppen åtskilliga filmsoundtrack. Bland de mer kända kan nämnas Risky Business, Firestarter och Sorcerer.
– Tiden i Hollywood var trevlig. Jag är ganska förtjust i filmmusik. Sedan ska jag inte sticka under stol med att vi tjänade en slant på det hela.

1990 blev ett viktigt år i Tangerine Dreams historia. Gruppen genomgick en sista metamorfos och blev en duo bestående av Edgar och sonen Jerome.
– På något sätt kändes det helt naturligt att jag kom med, menar Jerome. Jag har växt upp med Tangerine Dreams musik och har följt med på turnéerna så länge jag kan minnas. På sätt och vis har jag alltid varit med i gruppen.

Edgar är noga med att poängtera att Jerome är med för sina musikaliska kunskapers skull. Det är absolut inte fråga om nepotism.
– Jerome är en skicklig musiker. Vi är kollegor. Att vi även är släkt ska man inte lägga någon större vikt vid.

Jerome är strax över 30 och har en naturligtvis en annan musikalisk bakgrund än Edgar. Man kan fråga sig hur han har påverkat Tangerine Dreams sound.
– Jerome är mycket skicklig på trummor och rytmer, berömmer Edgar.
– Jag lyssnar mycket på trance och drum’n’bass, utvecklar Jerome. Det har antagligen påverkat Tangerine Dream i en modernare och mer dansant riktning?

Ingen New Age, tack!
Även om Jeromes inflytande inte ska underskattas, så kommer Tangerine Dream aldrig att bli ihågkomna för sina danslåtar. Folk kommer istället att sammankoppla namnet med atmosfäriska syntmelodier och drömska stämningar. För 30 år sedan var de ganska ensamma om soundet. Nu är det en stor industri. Fenomenet jag talar om kallas New Age. Man kan köpa skivor med de mest underliga specialinriktningar. Det finns ”musik för läkarmottagningar”, ”musik för spädbarn” och ”musik för sönderstressade direktörer”. Alla låter ungefär likadant: det handlar om lättsmält, inte sällan elektronisk, instrumentalmusik.
– Kalla oss bara inte New Age-musikens grundare, muttrar Edgar med irritation i rösten. Visst var vi tidiga med atmosfärisk synthesizermusik, men det är knappast vårt fel att den hemska New Age-rörelsen anammade soundet. Goda intentioner kan leda till katastrofer. När Albert Einstein formulerade relativitetsteorin kunde han inte ana att Oppenheimer skulle konstruera atombomben.

Tangerine Dream+Zero II
”Det var Jean Michels fel…” (Foto: Johan Arenbo)

Edgar skrockar och verkar nöjd med den märkliga liknelsen. Han plockar sedan upp senaste numret av Zero och pekar hotfullt på framsidan.
– Nej, New Age-musikens framväxt kan ni lika gärna skylla på den här mannen. Gamle gode Jean Michel…

Edgar skrattar länge och väl. Han verkar ha ett gott öga till sin franske kollega. Han återfår dock allvaret när jag frågar om ambientmusik, en genre han uppskattar och finner intressant.
– Jag gillar Brian Eno. Vi har umgåtts en hel del under åren. Sedan tycker jag att Aphex Twin är underhållande. Det är trevligt med artister som har självironi och humor.

Herr Froese keytar
En av historiens främsta elektroniska musiker! (pressbild)

Edgar låter mig tidigt förstå att Tangerine Dream inte bara handlar om musik. Han använder ofta begreppet ”Gesamtkunst” när han talar om gruppens projekt. Detta ord låter sig inte lätt översättas, men andemeningen är att olika kulturformer bör kombineras.
– Många av våra album inspirerade av författare, konstnärer och regissörer. Jag är till exempel mycket förtjust i Dante, Dali och Fassbinder. Om vi kan inspirera någon att vidga sina kulturella vyer blir jag genuint lycklig. Det har faktiskt alltid varit min huvudambition med Tangerine Dream!

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Zoot Woman släpper ”Ordinary Face”

Den brittiska gruppen Zoot Woman lanserades på världsscenen 2001, då de släppte sitt debutalbum Living …