(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Duvander)
[konsert, Apollotältet, 2003-07-11, betyg: -]
Redan en god stund innan schemalagda 01.00 på natten är Apollotältet välfyllt av en entusiastisk publik. Fotograferna står och trängs i fotodiket och de flesta närvarande önskar nog Al Jourgensen och hans Ministry dit pepparn växer när de kör igång sin tredje extralåt på övertid. Dålig stil av amerikanerna men inget som verkar påverka stämningen inför kvällens riktiga höjdpunkt. Patrick Codenys smyger ut på scen i mörkret och gör ett par sista små justeringar, ljudteknikern testar ett par sekunder av introt och publiken vrålar såklart otåligt och kärlekskrankt.
Äntligen startar så ljudflödet på riktigt. Snabba rörelser kan plötsligt skönjas bakom scenfonden och bara för ett kort ögonblick sticker ett solglasögon-försett huvud ut mellan två skynken. “I can see you” säger en viskande röst i den enorma ljudanläggningen. Patrick Codenys och Tim Kroker har intagit sina platser och manar fram hypnotiska ljudmassor, men som alla vet så är ingen 242-konsert inledd förrän Richard Jonckheere bokstavligen flugit ut på scen. Vi blir inte besvikna den här gången heller. Killen som slängt upp sitt 15000-kronors objektiv på scenkanten blir det däremot nästan, då energiknippe R23 landar en knapp decimeter därifrån. Det är ett otroligt tempo från första sekund och hela scenytan utnyttjas till max, då till och med monitorhögtalarna fått se sig moderniserade till fyra uppsättningar hörlurar.
Front 242 anno 2003 är koncentrerad urkraft mer än någonsin förr. Mystiken och de tillkrånglade image-byggena är borta, till förmån för en enklare och rakare kontakt med publiken. Speciellt upplyftande är att Jean-Luc de Meyer nu tagit ett steg mot sin vokalistkollegas scenutspel och de två är nu verkligen ett radarpar med enorm dynamik. Det syns att de trivs och att de älskar vad de gör. Under tolv ordinarie låtar och två extranummer gör de båda av med åtskilliga liter vatten under vägarbetardräkterna. Hela tiden till publikens jubel och tacksamhet.
Att 242 har samma problembild som Kraftwerk är fortfarande hörbart, även om bägge banden nu kommit en bra bit på vägen till att finna egna uttryck inom den dansanta elektroniska musiken. Det som började som väldigt enkla techno-versioner av gamla hits för sex år sedan, har nu utvecklats till en relativt egen stil. Patrick och Daniels sidoprojekt Male or Female lyser igenom en del, precis som på nya 242-skivan Pulse. Det börjar låta väldigt stabilt, och nästa iteration av 242-gängets produkter kommer med all säkerhet att skänka dem världsherravälde återigen.