(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
[album, MVG Records / MNW, betyg: -]
Kamera är senaste bandet ut i den nya popvåg som sveper genom musik-Sverige. The Sounds, Bobby, Melody Club, Space Age Baby Jane och Jay-Jay Johanson är artister som det senaste året uppmärksammats och skvallrat om en föryngring inom det svenska musiklivet.
Kamera är med sin mogna popmusik definitivt ett namn att räkna med vid sidan om artisterna ovan. Rak och enkel poprock, med riktiga gitarrer och trummor vid sidan keyboards gör musiken tillgänglig för den breda publiken. Snygga melodier med refränger som sätter sig vid första lyssningen talar ytterligare för att Kamera tycks ha en sorts inneboende succé. Det är mer en tidsfråga om när, istället för om, det stora genombrottet sker.
Skivan “Kamera” spelades in redan för ett år sedan, men släpps enligt planerna först i oktober i år. Och aspekten som är intressant i detta sammanhang är att plattan låter fortfarande minst lika fräsch och spännande idag som den skulle gjort ifall den släppts redan för ett år sedan. Tidlöshet känns som ett begrepp som ligger nära till hands, och då närmar sig Kamera plötsligt artister som Weeping Willows och Kent.
Fyra tjugoåringar från Stockholms förorter utgör gruppen Kamera. Musiken är killarnas stora, och kanske även enda, stora passion just nu. All tid läggs på karriären och nu börjar ansträngningarna bära frukt. Steget från att ha varit förband till The Sounds under våren till att nu själva stå på egna ben är stort, men i princip genomfört. Dessutom har den vackra första singeln “At Work” blivit uppmärksammad i såväl radio som TV varvid vägen tycks ligga öppen.
“Kamera” innehåller många pärlor som har potential att skaka liv i vilken trist fest eller vilket sovande dansgolv som helst. Med en glädje och djärvhet som senast sågs hos Roxette vid deras genombrott tar Kamera lyssnarna med storm. Inledande spåret “Fragile” välter möbler och vackrare pop har sällan hörts sedan Lustans Lakejer höll hov på 80-talet. “Sleep Talk” får mig att kolla om det verkligen inte är en skiva av Weeping Willows som råkat hamna i spelaren. Även “Vertigo” får mig att undra om det är en cover på någon okänd låt av Weeping Willows, eller kanske har man dammat av en gammal dänga från 60-talet? Den fullständiga kontrasten mellan vers och refräng i “Surburban Boys” är lika uppfriskande som vilket chilli-te som helst. “Take You Home” med tjusig gitarr får mig att minnas Church under deras storhet, och “Coma” tar tankarna till ett akustiskt Tears For Fears.
Om det här kommer att slå internationellt vet jag inte, men Kamera har definitivt potential att bli nationella hjältar som kommer att göra väsen av sig ett bra tag framöver. Jag är i alla fall helt såld och kommer säkert att stå långt fram vid scen tillsammans med alla trånande tonårsflickor vid dom spelningar jag kommer åt!