(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)
[album, 679 Recordings/WMS, betyg: 0]
“A Grand Don't Come For Free” genomsyras av ett pojke-möter-flicka tema och man har kallat det för ett konceptalbum. Trots att Mike Skinner tänker på Spinal Tap när han hör det så håller han med till viss del men det var inte meningen, det bara blev så. Man bör nog inte lägga allt för stor vikt vid den där tabubelagda benämningen, om “A Grand…” nu är ett s.k. konceptalbum så är det skapat helt utan pretentioner. Att jämföra albumet med andra tematiska verk som “Seventh Son of the Seventh Son” eller Sgt. Pepper känns skrattretande.
Hur lyckades jag få in The Streets och Iron Maiden i samma recension? Nåväl.
Det var väl ingen som i slutändan vågade hoppas på att uppföljaren skulle vara av samma grova kaliber som den hyllade och smått fantastiska debuten “Original Pirate Material” och det är den inte. Den stora skillnaden är låtmaterialet som helt enkelt inte håller lika hög kvalitet, i alla fall när det handlar om de mer fartfyllda spåren. “Turn the Page” från förra albumet var ett vulkaniskt utbrott till inledningsspår och redan där är ribban lagd. “It Was Supposed to Be So Easy” kommer inte ens i närheten, trots att låten är… OK. På en lånad Telecaster riffade Skinner ihop singeln “Fit But You Know It” och det bländande resultatet har ni förmodligen sett på TV eller hört på radio.
Det är dock i de mer känslosamma spåren som The Streets kommer till sin fulla rätt. “Wouldn't Have It Any Other Way” är 7 minuter själfull soul om cigarettfimpar, såpoperor och samvetskval. Är det någon som kan få den okonventionella kombinationen att gå ihop så är det Skinner och hans “wailande” sidekick. I klaustrofobiska “Blinded by the Lights” ser vi honom irra omkring inne på en nattklubb med kroppen full av kemikalier och ett stroboskop blinkande i ansiktet. “Could Well Be In” och “Dry Your Eyes” har båda en sliskigt sockersöt fasad men med Skinner's cockneydialekt i bakfickan är det inget man behöver oroa sig för. Här finns temat, hela historien hopklämd i två fantastiska låtar.
Liksom debuten så är “A Grand Don’t Come For Free” till stor del inspelad hemma hos honom själv och hans känsla för lyrik och verbal rytmik är fortfarande oklanderlig. Med en pint i näven och ständigt puffande på en spliff i kvällstidningsrulle-storlek kanaliserar han sin relativt obekymrade vardag till rytmen av bångstyriga beats. Mike Skinner känns fortfarande som samma kille, den uppstudsige lille geezern är mer “fo real” än hela Amerikas samlade MTV- västkustposse tillsammans. Det är svårt att inte gilla The Streets.