(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jens Leinonen)
[album, Regain records, betyg: 0]
Trummisar är underliga filurer. Alla som hört historien om hur Black sabbath´s batterist Bill Ward frivilligt lät Tony Iommi tutta eld på hans ben, bara för att han var uttråkad, måste undrat hur gamle Bill egentligen är funtad? Knasiga historier med rocktrummisar i centrum finns det nog av att fylla en bibel med. Visst undrar man vad det är för människor som väljer att alltid svettas mest och aldrig synas på livefoton. Nog måste de vara knäppskallar hela bunten, inte sant? Hursomhelst är de alltjämt ytterst ansvariga för att en rockorkester låter bra. Att frontfiguren skulle vara viktigast är bara en myt de där narcisstiska clownerna själva försöker hålla vid liv.
Har man en skinnsmiskare som Matte Modin (även i Dark funeral) så spelar det ta mig tusan ingen roll hur knäpp han är eller inte är. Han piskar så obarmhärtigt tight att det är omöjligt att inte nämna. Likt en överstyrd åktur i en nöjespark får hans trumspel mig att kräkas av barnslig lycka. Tack och lov hänger Gustav Jorde (bas, sång) och Lars Löfven (gitarr) med i tempot lekande lätt. Detta sjunde album ställer ner skåpet utan tvekan och hivar ut 12 låtar rensig dödsthrash. Visst låter spåren ganska lika varandra utan några särskilda utsvävningar, men musik som den här kräver inte så många finesser. Det skall mangla. För produktionen står väl renommerade Daniel Bergstrand och hans Dug-Out studio vilket brukar borga för kvalitét. Tyvärr tycker jag det fegats lite bakom mixerbordet. Ljudbilden är lite för stel och torr för att verkligen göra materialets intensitet rättvisa, men bra låter det ändå. Ett välmående stycke rens som gjuter liv i vardagen på föredömligt manér.