(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)
[album, K7/Playground, betyg: 0]
I det medföljande pressutskicket beskrivs Princess Superstar som en “modern hybrid av Debbie Harry och Ziggy Stardust”. Jag kan köpa liknelsen. Den New York-baserade artisten hävdar att hon kommer från rymden och musiken kombinerar intelligens, kitsch och vampighet på ett underhållande sätt.
Albumet har dock ingen direkt koppling till varken Bowie eller Blondie. Det handlar istället om en medryckande mix av electro, hip hop och disco. Inte sällan låter det som om Chicks on Speed, Peaches och Missy Elliot jammat tillsammans i studion.
Feta hip hop-rytmer och medryckande electro-slingor gör det omöjligt att inte nicka i takt till musiken. Det svänger. Det är funkigt, smart och sexigt. Att “prinsessan”samarbetat med stora namn som Armand van Helden, Junior Sanchez, Felix Da Housecat och DJ Hell borgar för hög kvalitet. Det här är urban dansmusik som håller!
Så långt allt väl. Men tyvärr finns det även vissa brister hos My Machine:
För det första är Princess Superstars röst ganska ansträngande. Hon är ingen större sångerska, utan låter ungefär som en sämre version av Neneh Cherry (om ni nu minns Eagle-Eyes storasyster). Och när hon rappar känns hennes kaxighet och “NYC-coolhet” mer påklistrad än äkta. Jag blir snabbt ganska trött på alla “yo … i’m so bad it ain’t true”-floskler.
För det andra är plattan lite i längsta laget. Även om de 25(!) låtarna är ganska korta och täcker de flesta musikgenrer (från trip hop och electro-rock till new wave-pop och old school hip-hop) blir det bara för mycket. Jag orkar knappt lyssna på My Machine från början till slutet.
Jag funderade länge på vilket betyg jag skulle sätta på plattan. I grund och botten känner jag stark sympati för Cornetta Kirschner (som fröken “Superstar” egentligen heter). Hon hämtar influenser från alla möjliga håll och blandar dem i en bubblande häxkittel. Jag är helt övertygad om att alla från Kraftwerk, Devo och Moby till Public Enemy, Barry White och Bob Marley trängs i hennes skivsamling. Det applåderar jag! Så borde allas skivsamlingar se ut (hävdar jag med bestämdhet efter att ha läst vissa “debatter” på Zeros hemsida).
Jag kan dock inte blunda för att skivan är aningen ansträngande i längden. Att mixa DAF-basgångar, orientaliska flöjtljud, The Cure-gitarrer och hård rap är en fantastisk idé. Ja, en underbar idé i teorin. Men det håller inte riktigt i praktiken. Pizza, gravad lax, ärtsoppa, sushi och chokladkaka är alla delikatesser var för sig. Men att servera dem tillsammans på ett smörgåsbord är en ganska djärv idé. Och att hälla ner alla rätterna i stor gryta och värma upp sörjan är en – rent ut sagt – osmaklig idé. Fast Princess Superstar bryr sig inte. Hon ger fan i alla smakregler. Det blandas, saltas och kryddas utan någon större fokus på slutresultatet. Det är möjligt att hon har annorlunda smaklökar? Hon kommer ju trots allt från yttre rymden …
Slutbetyget blir en stark trea. Det kan tyckas vara en tråkig och “lätt” lösning, men jag försäkrar er att ligger tankearbete bakom bedömningen. Prinsessan får full pott för sin kreativitet och sina idéer, men bara godkänt vad gäller implementeringen.
Jag hoppas, hursomhelst, att ni ger My Machine chansen. Bitvis är plattan närapå briljant. I sina bästa stunder slår den förvirrade prinsessan både Goldfrapp och Miss Kittin på fingrarna. Att andra delar av plattan är ansträngande får man stå ut med.
Albumet fick mig också att minnas hur mycket fantastisk hip hop det har gjorts. Alla ni Zero-läsare som tillbringar dagarna med att diskutera Depeche Modes nya singel eller betygssättningen av någon samlingsplatta – ni glömmer väl inte bort att det finns andra band och genrer också? Jag vill slå ett slag för den “intelligenta hip hopen” (alla rappare är inte som Eminem eller Snoop). Glöm aldrig bort Public Enemy, De La Soul, Eric B & Rakim, Consolidated eller A Tribe Called Quest. Öppna era sinnen och njut av ett brett spektrum av alternativ kultur!!!