(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Omega Point Records, betyg: 0]
Det här knäppa Chicago-bandet har redan skapat sju plattor, men knappast gjort sig ett välkänt namn i alla fall. Det kan ha sin förklaring i att de är rätt svårplacerade. Mystechs sätter man inte i en specifik genre och nöjer sig med det, men för den som minns The Tubes tidiga plattor så finns där en liknelse som inte är helt uppåt väggarna. Mystechs ägnar sig åt samma typ av bizarre humor, de har en galen garderob och image som påminner om teater-rockarnas och på den här plattan – även ett sound som inte är alltför avlägset.
Led Zeppelin-puritanerna lär kvävas av lördags-ölen när de hör Mystechs cover på “Immigrant song” och den som lägger märke till Dictators-affichen i cd-häftet och försöker finna likheter med New Yorkbandet söker i onödan. Eller gör de? Musiken påminner inte, men humorn har de bägge grupperna gemensamt, även om Dictators lirade hårdare rock på Go Girl Crazy och Mystechs pysslar med mycket mjukare tongångar.
Visst kan man avfärda en grupp som Mystechs som cirkusclowner, som studentikosa skämtare eller buskisfjollor, men då gör man det lätt för sig eller så kan man inte svara “ja” på Frank Zappas välkända fråga: Does humor belong in music? Mystechs må förbli ett kultband för ett fåtal, men nog lyckas de i sitt uppsåt att roa dessa i alla fall.