Alternativscenens hjärta slår på Tallinn Music Week

Charmig synthpop på finska, drömska samplingar i en fabriksbunker, och smärtande mörk elektropop från Sverige. Det var en bråkdel av Tallinn Music Week, som imponerar som en av Europas mest eklektiska musikfestivaler

Tallinn Music Week (TMW) har funnits sen 2009 och årets upplaga bjöd på en global musikupplevelse med det mesta från finno-ugrisk folktronica till experimentell art-pop och black metal. Precis som undertecknads hemstad Norrköping har Tallinn bevarat uttjänta industriområden och skapat levande kulturkvarter där musikveckans epicentrum förlagts. Vissa fabriklokalers scener kan nära nog tävla i stämning med ökända Berghain i Berlin.

Med 217 artister från 36 länder har TMW blivit en betydande plattform för alternativmusik i Europa. Festivalen fungerar som en bro mellan öst och väst – i den mån någon sådan fortfarande behövs – och lyfter fram artister från mindre representerade regioner som Central- och Östeuropa tillsammans med exempelvis kvinnliga kanadensiska musiker. Branschorganisationen Music Estonia är djupt inblandad och samarbetar kring utbyten med andra länders musikexportkontor och anordnar samtidigt en konferens för delegaterna, där även Zero Music Magazines utsände deltog i en diskussionspanel som representant för Sverige.

Inslag som förtjänar att nämnas är lokala queerpop-sensationen White Girl/Valge Tüdruk som borde kunna hitta en global målgrupp när som helst, den svenska jazzgurun Svante Söderqvist och hans samarbete The Rocket med estniska artister som drar en bred publik, och black metal-bandet Langenu som sjunger på det sällsynta språket seto, vilket ger en extra kulturell och politisk dimension i dessa tider då det talas av en folkgrupp i sydöstra gränsområdet mot Ryssland.

Här är tre av de intressantaste akterna på Tallinn Music Week 2025.

Modem (FI)

@ Paavli Culture Factory

Förväntningarna på den Helsingfors-baserade synthpop-duon Modem fanns inte bara hos undertecknad utan uppenbarligen även hos publiken som fyllde hela stället – och de överträffades på alla sätt med spelningen på den nyöppnade Paavli Culture Factory, en gammal konservindustri omvandlad till ett av Tallinns hetaste kulturella nav.

Tytti Roto and Ville Valavuo kommer från den finska punk- och indierockscenen innan de hittade varandra och började producera elektronisk musik med tydlig inspiration av 80-talets new wave.

De bjuder på en välproducerad och visuell show med sin dansanta synthpop. Ville som vanligt i basker vid klaviaturen en och en Flying V-gitarr på ryggen som ibland åker fram och vävs in snyggt i soundet, medan Tytti som leadsångare är överallt på scenen, karismatisk och expressiv, samtidigt som hon lägger en och annan hand på ljudproduktionen.

Eftersom låttexterna är på finska förstår undertecknad (rötter till trots) inget av innehållet, men själva har de berättat att deras teman är bland annat är djurrättigheter, socioekonomisk ojämlikhet och självhjälpskultur. Och översätter man texten till catchiga publikfavoriten “Kamera” upptäcker man en ljuvligt sarkastisk pamflett över hur vi lever våra liv genom sociala medier.

Vera Vice (ES)

@ Club HALL

Club HALL är precis ett sånt där ställe som känns som en levande organism med sin historia som fabrikslokal. Industriväggarna pulserar, ljuset andas, basen slår som en hjärtrytm. Här har technoälskare och clubbers från hela Baltikum hittat hem.

Men den här kvällen är något annat. Något mjukare. Mörkare. Vackrare. För när Vera Vice intar scenen, omformas klubben från en ravebunker till ett post-elektroniskt altare för det undermedvetna.

Helen Västrik och Ave Vellesalu-Murd kliver ut på scen utan att säga mycket – de behöver inte. Allting talar redan: deras närvaro, deras visuals, deras ljud. Det är inte tillräckligt att säga att Vera Vice spelar musik, de skulpterar snarare stämningar. Det är ambient i rörelse, drömpop med nerv, elektronisk konstmusik som vägrar fastna i en enstaka genre.

Setet rör sig sömlöst mellan fragment av sång, glitchiga beats och spöklika samples. Allt är kontrollerat men aldrig förutsägbart. Deras senaste album “Far Far Away” finns med som ett tema, men låtarna känns levande och man hör sinnrika variationer av de inspelade spåren.

Den visuella showen är en blandning av surrealistiska projektioner och rå modeestetik – en påminnelse om medlemmarnas konstnärliga ursprung, och den förhöjer känslan av att man befinner sig i en drömsekvens snarare än på en spelning med en scen som badar i rött ljus i en i övrigt becksvart industrilokal.

Bonander (SE)

@ Uus Laine

Den svenska delegationen har installerat sig på Art Deco-inredda Laine Bar, precis på gränsen mellan Gamla Staden och stadsdelen Kajamala. Bonander är först ut för kvällen och skapar en elektrisk stämning i hela lokalen.

Hon är artisten och producenten som gjort sig ett namn genom en säregen blandning av dramatisk artpop, cineastiska synthlandskap och ett kompromisslöst textuniversum, och visar återigen varför hon är ett av Nordens mest intressanta namn inom den alternativa popen. På Tallinn Music Week levererar hon en hypnotisk spelning som både skär genom bröstkorgen och smeker själen. Det är avskalade synthar, pulserande rytmer och en röst som pendlar mellan spröd viskning och nästan operalik kraft. Både tematiskt och uttrycksmässigt blir det mer än ett gig, det är närmast en konfrontation. Med normer, med skam, med kroppen, med oss själva.

Extra stark blir den avslutande låten (som jag aldrig uppfattade titeln på) som introduceras som inspirerad av Edith Södergrans “banger” Dagen svalnar. Den växlar från drömska klockljud som påminner om leksakspiano till ett drivet beat, och man lämnar spelningen med hennes kraftfulla röst i huvudet som ekar “You’re disappointed! You’re disappointed!”… och det är underbart, samtidigt som det inte stämmer alls.