Saturday , November 23 2024

Plan B – The Defamation of Strickland Banks

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, 679 Recordings / Warner, betyg: 9]

Den anklagade, Strickland Banks, står inför rätten och sjunger sitt försvarstal i nervös falsett. Hans blick flackar mot juryn. De lyssnar kritiskt. Tror de att han talar sanning eller ljuger? Han vet ju själv att han inte gjorde det hon säger att han gjorde. Det var ju hon som lade sig ut för honom. Själv protesterade han när hon sade att hon älskade honom. Hur skulle hon kunna det, när de bara precis träffats?

När juryn i videon till “She Said” börjar knäppa med fingrarna till den jazziga swingrytmen, och väktarna i rättssalen börjar dansa på varsin sida om den tilltalade, känns det inte påklistrat utan helt naturligt, närmast förutsägbart.

Londonrapparen Ben Drew, från Forest Gate i East End, växte upp med gamla soulplattor. Den som följt honom vet att han alltid har sjungit, men The Defamation of Strickland Banks slår ändå ner som en bomb. En skiva i den här klassen drar man inte utan vidare fram ur den dubbla manschetten på första försöket i en ny musikstil.

Man kan alltid höra när en artist träffar rätt. Artister själva vet det inte alltid, vilket det finns alltför många exempel på, men lyssnaren kan alltid känna om det klingar ansträngt. Ben Drew tvekar ingenstans. Allt han gör är självklart. Bara för att briljera lite extra gör han albumet i form av en sångcykel som kommenterar kändisskap, tabloider och skuld i dagens febriga mediaklimat genom berättelsen om sångaren Strickland Banks uppgång och fall.

“Stay Too Long” varvar ett pådrivande hammondsoulbeat med tung rock/rap-crossover av den typ som brukar framföras av amerikaner i trekvartslånga shorts och basebollkepsen i felaktig vinkel. Sångaren och lyssnaren kastas mellan glimtar från en aggressiv fylla bland northern soul-dansare och biljardbord på klubben, ett sådant rus då man spricker av energi, när man vill göra allt och man vill göra det nu, och bakfyllans och eftertankens kranka blekhet. Han visste ju redan i förväg att han alltid stannar för länge. Tills något går snett.

Northern soul-dansen i videorna är en tydlig markör. Mod igen, denna märkliga subkultur som framför allt verkar vara missförstådd av utövarna själva. Jag ger mig inte ut för att vara någon expert, men “mod” stod ju ursprungligen för modernism och inte konservatism. Att göra klassisk soul är förstås inte modernt idag. Modernt i betydelsen “nytt” alltså. Trendigt har det ju varit ett tag nu. Ben Drew är till och med ganska sent ute inom retrosoulvågen. Men han gör åtminstone uppdaterad retrosoul. Det är nutida musik.

Framför allt är det vårens bästa popplatta, oavsett vilka etiketter man klistrar på den. Och vad en singel är idag vet väl ingen, men “Writing’s on the Wall” kommer att bli en fantastisk sådan. Tillsammans med ungefär sju andra spår. Saxofonen i “Love Goes Down”. Gospeln i “Welcome to Hell”. Falsetten och stråkarna i “Hard Times”. Fraseringen i “Prayin’”. Den udda takten i “Darkest Place”. Refrängen i “Free” som bara lyfter och lyfter och lyfter. Den akustiska balladen “I Know a Song”. Skrev jag “vårens” bästa popplatta? Jag menar nog årets.

Om Webbmaster

Kolla även

Skivomslag, Agitator - Vänner För Evigt

Agitator – Vänner För Evigt

Bara nio månader efter den briljanta debuten med Jag Trivs Bäst Där Du Är ger …