(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, And The Sound Records / Border, betyg: 5]
Viskande lugn som en stillsam vind bland trädkronornas torra höstlöv smyger Immanu Els postrock fram. Vi har hört så många band göra liknande musik förut och flertalet av dem har vi glömt namnen på. Ansiktena såg vi aldrig, för alla medlemmar stod som skyltdockor i motljus och glodde på sina egna dojor när de lirade live. Jag misstänker att Immanu El och In Passage kommer att gå samma väg. Inte för att kvintetten bygger sina ljudskrapor av dåligt virke, utan snarare för att de saknar det lilla extra som utmärker just dem. Musiken är trevlig att lyssna på för stunden. Visst. Men när är det tänkt att behovet ska uppstå att höra In Passage igen? Här finns inte några enskilda låtar som lockar till upprepade lyssningar och som sagt, soundet är inte tillräckligt egensinnigt för att vara minnesvärt i längden. Så varför ska jag välja att para min cd-spelare med denna skiva när det finns så många andra heta plattor som ber om dess uppmärksamhet? Jag vet faktiskt inte. Immanu El satsar på att göra något vackert som berör. En helt okay ambition. Problemet är att jag lämnas tämligen oberörd. Visst kan jag tycka att musiken är fin och lite småtrevligt drömsk så där, och det är inget fel på framförandet med sin sömnigt viskande sång och saktmodigt, melankoliska komp. Men med tanke på att det här är bandets tredje platta tycker jag att man kan ha högre förväntningar på resultatet. In Passage är och förblir okay, men nästa gång vill jag ha mycket starkare låtar.