(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Hybris / Border, betyg: 1]
Det här är mer än vad jag klarar av. Monty är David Pagmars artistnamn och vad han gör är någon sorts ytlig, syntig, plastig soulpop á la Stureplan, eller ställen i den stilen. Jag fixar inte Montys röst, texterna säger mig ingenting, jag stör mig på alla “baby” som pressas in i den annars svenska schlagerlyriken och har den här plattan någon hemvist över huvud taget så torde det vara i Melodifestivalssammanhang. Där kanske den kan uppskattas av någon? Hos Idoljuryn? Hos den svenniga flickdelen av tonårspubliken? På någon grekisk ö där partyturisterna ändå bara bryr sig om att svina och dricka shots ur andra turisters kroppsöppningar? Jag vet inte. Jag bryr mig inte heller. För mig är det här värsta sortens Lena Ph-, Mauro Scocco-, Christer Sandelin- och Thomas Ledin-skräpet. Visserligen för en ny, yngre och förstörd generation, men ändå. Att Monty gör covers på Jay-Z och Beyonce-låtar som “Umbrella” (här kallad “Paraply”) och “Halo” (omdöpt till “Gloria”) säger lite om den generation lyssnare han inriktat sig på. Och nej, jag tillhör inte dem. Det är tydligt, för jag tror knappast tanken är att man ska skratta åt en “Staffan är en stalledrängs”-liknande barnramsa som “Aldrig” men det gör jag spontant. Vitsen är nog inte heller att man ska uppfatta de vokala bakgrundsinslagen i “Elefantkyrkogården” som kräkljud, men det gör jag också. Sorry.