(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)
[album, Sony, betyg: 5]
Hurts är en av få grupper som tas på lika stort allvar i NME och andra alternativa publikationer som på den engelska sajten Popjustice, där föraktad radiopop som Girls Aloud och Robbie Williams behandlas med samma respekt som Radiohead eller Grimes åtnjuter i andra sammanhang. Cigarrettändarballaden “Blood, Tears & Gold” var inte den enda låten på duons debutalbum som lika gärna hade kunnat framföras av Take That som av en monokromt klädd elektropopduo. I Hurts dna finns starkare spår av Peter Jöback och svenskt melodifestivalheat än av industriell elektronik. (Här misstänker jag att jag kanske måste förtydliga att inget av detta är avsett att uppfattas negativt. Popmusik med melodier är inte något fult.)
Men på nya Exile har Adam och Theo nog drabbats av “det svåra andra albumet”-syndromet. Eller, annorlunda uttryckt: till sin första skiva har en grupp ofta haft många år på sig att samla ihop material, men till uppföljaren har de kanske tvingats skriva på turné och under mycket kortare tid. Oavsett vilka skäl som ligger bakom, finns inte samma inspiration här som på Happiness. På enstaka ställen glimtar det till av nya infall, men inte särskilt lyckade sådana. Den imiterade Depeche Mode-rocken på “Cupid” gör åtminstone inte mig glad. Arenaproduktionen, allsångsrefrängerna och de dramatiska känslorna är större än någonsin, men det klingar ihåligt om Hurts monumentala powerballader.