Robot – – signalerar comeback

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

Robot har legat lågt det sista. Under ett par år faktiskt. Men det innebär ingalunda att Magnus, Linus och Stefan kan räknas ut. Tvärtom, killarna är tillbaka och laddade.

Jag träffar Robot någon timme innan de skall upp på Göteborgsklubben Plasticitys scen. Och jag inser med en gång att det här är tre jordnära killar som med liv och lust kastar sig in i diskussioner om nära nog vilket ämne som helst. Istället för att genomföra en regelrätt intervju med på förhand nedskrivna frågor blir jag delaktig, eller i alla fall hyfsat delaktig i ett intressant och spännande samtal där associationer och repliker får fritt utrymme.

Vi hinner knappt börja förrän Stefan gör klart att dom inte tänker prata om hur dom träffades. Sånt kan man säkert hitta information om någon annanstans. Dom vill hellre prata om sin musik. Så vi börjar i en diskussion om vad det egentligen är för sorts musik som Robot spelar.

Stefan: Det är lite krångligt det här med vad vi spelar för musik. Vi passar inte in i något fack. Och det är för övrigt helt ointressant med uppdelning på olika fack.
Vi tycker inte själva att vi spelar synth.
Linus: Men synthen är en självklar del av vår ljudbild.
Magnus: Man kanske skulle kunna säga att vi är ett rockband som spelar synth?
Stefan: Vi hamnar någonstans mittemellan alltihop. Helst skall folk först ha hört oss. Sedan kan man diskutera vår musik. Att försöka förklara den för någon som aldrig hört oss är rätt svårt.

Jodå, jag känner själv igen problemet med att beskriva Robot rent musikaliskt. Kanske för att man tänker för snävt. Om jag ändå ger mig på en beskrivning så blir det att dom spelar 60-tals musik. En beskrivning som Robot själva håller med om när jag nämner det. Fast det är uppenbart att dom inte alls är intresserade av att stoppas in i något fack.

Magnus: Ibland kan det vara bra att inte kunna kategoriseras. Då kan man bli uppskattad av publik som lyssnar på pop och rock likaväl som synth. Men ibland kan det vara en nackdel att inte kunna kategoriseras. Skivbolagen gillar det exempelvis inte.
Linus: Dom har haft svårt att marknadsföra oss, just därför att vi inte låter som några andra eller självklart hör hemma i den ena eller andra musikstilen.

Men upplever killarna att det som knepigt att uppskattas av synthpubliken? Nej, inte alls. Alla tre känner att dom till viss del har sina musikaliska rötter i 80-tals synthen. Och i 80-talets hårdrock. Det är tydligt att det här är ett gäng som fullständigt saknar förutsättning att få en etikett på sig. Ingen musik hyllas eller döms ut på grund av vilka instrument som används. Istället är det musiken i sig själv som betyder något.

Stefan: Just nu tycks det gå en våg av små synthprojekt. Vilket jag tycker är positivt. Synthar är bra verktyg för att göra musik. Tyvärr verkar det ändå som att många av dessa projekt bara är på skoj. Man slänger ihop några Nintendo-trudilutter och sedan är det inget mer med det. Vi ställer inte alls upp på det. Vi vill vara och vi är pretentiösa. Det betyder inte på något sätt att vi är allvarliga och tunga, utan att vi låter vår kärlek till melodierna komma i första hand. Sedan spelar det ingen roll vad andra tycker att vi tillhör för genre.
Magnus: Fast på något sätt tycks vi appellera till just synthpubliken.
Stefan: Vi kanske skall vara glada att vi har någon publik överhuvudtaget.
Magnus: Kanske det, för attitydmässigt är vi väl helt fel.
Stefan: Jo, med gitarren och det där 60-tals stuket är vi väl rätt udda.

Jag kan inte låta bli att fascineras av den här trion. Utseendemässigt skiljer dom sig åt en hel del: tuffe Linus, popige Stefan och korrekte Magnus. Men i samtalet är det uppenbart att det här är tre killar som trivs med varandra och som känner varandra innan och utan. Ett perfekt samspel kanske? Hur arbetar i så fall en sådan treenighet?

Magnus: Vi gör grejer som vi sedan skickar till varandra. Antingen möts det av tystnad, eller också får man respons med förslag på förändringar och det är dom som väcker engagemang som vi sedan jobbar vidare på.
Stefan: Förr skrev jag nog mer musik än Linus och Magnus rent procentuellt. Men nu skriver Linus och Magnus mer musik än mig och jag skriver de flesta texterna. Det har hänt rätt ofta att jag fått låtar av dom som när jag lyssnar på dom så är texten bara där.

När jag undrar ifall dom funnit det optimala arbetssättet biter Stefan ifrån direkt.

Stefan: Nej. Jag tror inte att man kan säga att det finns ett perfekt arbetssätt. Det är bara så att detta funkar bäst för oss nu. I framtiden kanske det ser helt annorlunda ut. Mycket påverkas ju av vad man gör i livet i övrigt och hur man prioriterar och vad.

Som sagt, det är inte lätt att komma utifrån och försöka stoppa in dessa killar i något statiskt, whatsoever. Men vad har detta nya arbetssätt inneburit för Robots musik?

Stefan: Nu låter vi bättre än någonsin. Och vi är helt fria att göra som vi vill. Mycket har hänt under åren.
Linus: Automagic var spontan och lekfull.
Stefan: Vi spelade in det under tre veckor. Det var inte en massa omtagningar eller mixningar, utan vi tog låtarna rakt av. Snapshots!
Linus: Men jag gillar också andra skivan. Det var första gången vi verkligen kunde ta ut svängarna. Som vi vågade ta ut svängarna.
Stefan: Andra skivan blev ett rent studioalbum. Så polerat, allt är perfekt. En slick produktion. Första skivan var ju egentligen inte kommersiellt gångbar. Kontrasten är total jämfört med andra skivan som var en ren studioplatta. Dyr produktion som producerades av proffs. Den var kul att göra, även om det efteråt kan kännas att det blev lite väl tillrättalagt.
Linus: När vi spelade in andra skiva bodde vi inte i samma stad. Vi skickade material till varandra och gick till sist in i studion och lät producenterna knyta ihop det.
Magnus: Sista låten på den är så bra.

Det var förr det. Men hur låter det nya materialet?

Linus: Vårt nya material blir en mix mellan de båda skivorna. Vi gör precis som vi vill och vi kan ta tid på oss. Det är det riktigt stora vinsten med att vara utan bolag.
Magnus: Vi behöver inte vara rädda för att testa och gå vår egen väg. Det finns ingen annan än vi själva som kan ha åsikter och önskemål som vi måste ta hänsyn till.
Linus: Utan skivkontrakt kan man rå om sig själv. Man får försörja sig själv. Med ett kontrakt har man en stor press på sig att göra något som andra förväntar sig. Där vi står idag kör enbart vår grej, utan att ta hänsyn till några andra. Du får väl höra själv ikväll på spelningen hur vi låter idag. Det blir många nya låtar.

Och spelningen, som faktiskt var den första sedan Robot spelade på Göteborgskalasets Popstadsscen under sommaren 2001, var en uppvisning i energi och spelglädje. Låt på låt revs av inför en lycklig publik som inte gjorde någon större åtskillnad på ifall det var nytt eller gammalt material som kom från scenen. Alla studsade glatt till såväl snabba gitarriff som orgelslingor. Publikens omdöme blev enhälligt: Robot är på gång, igen!

Fakta Robot:

Stefan Strandberg – Gitarr, sång
Sysselsättning dagtid: Utbildare inom det statliga alkoholmonopolet
Favoritdruva: Blå – Nebbiolo, Vit – Riesling
Favoritdjur: Bichon frisé
Senast sedda biofilm: Sagan Om Ringen
Åsikt om Sagan Om Ringen: Mycket bra, men för kort. Ser fram emot DVD:n som blir betydligt längre

Linus Börjesson – Bas, sång
Sysselsättning dagtid: Utbildar sig till 3d grafiker
Favoritprogram (data): Maya
Favoritdjur: Jag är inte särskilt förtjust i djur… utom kanske bäver…
Senast sedda biofilm: The Others
Åsikt om The Others: Riktigt bra om man gillar att bli skrämd. Bör definitivt ses.

Magnus Hägglund – Synth, orgel
Sysselsättning dagtid: Lärare
Favoritämne: engelska, och då i synnerhet grammatiken
Favoritdjur: Pansarbjörn
Senast sedda biofilm: Sagan Om Ringen
Åsikt om Sagan Om Ringen: Monumental, nästan bombastisk. Fast jag tyckte att ringvålnaderna kunde varit mer eteriska.