Sónar 2007 – – en festival i hjärtat av anrika Barcelona

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Göran Tällberg)

Ett stenkast från La Rambla i hjärtat av Barcelona slår Sónar för femtonde gången upp sina dörrar för flera av världens främsta namn inom elektronisk musik och avancerad multimediakonst. I år är de stora toppnamnen de gamla rävarna Beastie Boys och Devo som ännu en gång tänker visa att de inte bara har en betydande roll i musikhistorien utan fortfarande kan skapa historia.

Festivalen är inhyst i och mellan de stora museikomplexen MACBA (Museu d´art Conttemporani de Barcelona) & CCCB (Centre de Cultura Contemporánia de Barcelona) i det gamla kvarteret El Raval, som är en del av centrala Barcelona. Festivalen är en av de största för elektronisk musik och har genom åren gästats av namn som Aphex Twin, Chemical Brothers och LCD Soundsystem. Stadens förkärlek för elektronsik musik drar även under festivaldagarna till sig stora electroakter till de många klubbarna runtom i staden.

Portarna öppnas på torsdagen och man märker rätt snart att dygnsrytmen i Barcelona inte är som hemma, det är rätt tomt förutom på pressfolk och arrangörer. Detta visar sig att vara ett perfekt tillfälle att bekanta sig med området. Framför de två stora utomhusscenerna är marken täckt av en grön matta som underlättar avslappning för trötta fötter eller bara för att ligga ned en stund, ingen lera eller kyla här inte. Samtidigt som Sónar är en traditionel festival med musik är det också en mässa för olika skivbolag och branschfolk. Då festivalen hålls i detta museiområde är även dess utställningar öppna och helt klart värda ett besök, om inte annat för att utställningsrummen har luftkonditionering.

Många av spelningarna jag besöker hålls i lokalen under CCCB. Möjligheten att i detta svala rum visa videoprojektioner skapar tillsammans med musiken en stämning som blir svår att slå på någon av utomhusscenerna. Den första akten på mitt schema är den kinesiska duon FM3 som med sin Buddha Machine (en liten apparat som spelar 9 stycken olika, korta loopar), suddar ut gränserna mellan vad som är konst och vad som är musik. Strax innan konserten blir det smått hysteriskt då det visar sig att de delar ut gratis Buddha Machines som snabbt tar slut.

På scenen placeras ett bord med ett antal Buddha Machines och FM3 tar plats. De nästkommande 30 minuterna visar sig vara något som jag aldrig sett tidigare – de spelar på maskinerna som om de var schackpjäser och flyttar runt dem på bordet mellan de riggade mikrofonerna. Detta får mig att med både förväntan och skräck se fram emot resten av festivalen, precis som den känslan som infinner sig när man läser en hyllad bok som alla älskar men man själv fattar ingenting. Senare på kvällen gör FM3 en bejublad konsert med Blixa Bargeld som frontman; att kalla det han gör för sång är inte rätt utan det är snarare små ljudpålägg med rösten som vävs in i de olika looparna av musik. Det dåliga humör som Blixa visar upp innan konserten övergår snabbt till ett stort leeende och efter konserten ställer han gladeligen upp på gruppbilder med fansen.

Efter denna suggestiva spelning slår jag mig ned på det gröna “gräset” för att se ännu en artist från Asien, Piana som men sin drömska pop och otroliga glädje för att få spela för oss, är en perfekt nedvarvning till det jag just sett. Man kan inte annat än att låta bli att le med henne då hon på knagglig engelska berättar hur mycket detta betyder för henne.

Vidare in i huset igen för att ta en tur runt bland de olika mässhallarna och skivbolagen. I ett av rummen har en av huvudsponsorerna bjudit in DJ-akter, och stämningen och värmen är skyhög. Här spelar senare under festivalen DJ:s från hela världen och det är det perfekta stället om man vill dansa. Annars är just dansmusik något som det inte är så mycket av under Sónar by day, som är det namn som den centralt belägna festivalen går under. Sónar by day är mellan 12 och 22 och därefter tar Sónar by night över – det senare är beläget en bit utanför staden i ett stort mässområde. Under festivalens första dag är det inget Sónar by night så detta är ett perfekt tillfälle att besöka någon av de olika klubbarna som finns i Barcelona. Jag kan rekommendera “The Loft” som är en del av klubben Razzmatazz där denna natt en av bröderna från Tiefschwarz stod bakom mixerbordet.

Sónar by day – Fredag
Schemat är lite tunt denna dag så jag glider mest runt mellan olika spelningar, däribland den spanska akten Bacanal Intruder som med sin ambienta akt inte riktigt övertygar; de ser mest ut som att de inte är medvetna om att det finns publik. Det är tyvärr något som många akter som använder laptops dras med, att begrava näsan i skärmen.

Det märks annars att det är fredag, för festivalen har fler besökare än dagen innan och att ta sig genom området till nästa spelning tar en del tid, men värmen och avsaknad av damm eller lera är ännu en gång något som får mig att le.
Black Affair från England sticker ut ordentligt med sin musik som gör att jag genast börjar tänka på Happy Mondays. Detta visar ännu en gång på den dynamiska sättningen festivalen lyckats med, så en eloge till deras bandbokare.

Sónar by night
Det visar sig att ta taxi ut till det gigantiska mässområdet inte är så lätt som jag hoppats, så jag rekommnederar att skriva ut den vägbeskrivning som finns på festivalens hemsida. Som tur är kostar det inte en förmögenhet att åka taxi i Barcelona. Det finns även officiella bussar som går till detta område utanför stan. Bussarna går längst ned på La Rambla och det tar ungefär 20 minuter att gå till dem från MACBA.
Väl där ute kan jag inte låta bli att häpnas över de gigantiska lokalerna. Det har ännu inte hunnit hit så mycket folk, vilket gör att storheten blir än mer påtaglig. Under festivalen kommer dessa lokaler att inhysa över 80 000 människor. Den första akten för kvällen är en ny bekantskap för mig, men en av de bästa under hela festivalen med sin hårt pumpande och suggestiva musik – tyska Signal, vilka är killarna bakom det tyska bolaget raster-noton. Tankarna går till ett hårdare Kraftwerk och jag får gåshud över hela kroppen.
Att alla nu väntar på Beastie Boys märks på stämningen som blir mer och mer förväntansfull och den officiella DJ:n för festivalen, DJ Angel Molina, gör det svårt för folk att stå still, även om det börjar bli trångt. Strax innan 12 äntrar de scenen.. och publiken blir som galna. Klädda i kostymer och i en klassisk rocksättning bryter deras punk-hip hop av mot allt annat på festivalen. De går ut hårt och det känns som att de inte kan öka takten, men de visar att gammal är inte äldst och jag kan inte annat än hoppas att lokalen håller för trycket.

Drar vidare till den lite mindre scenen SonarPub för att se New Young Pony Club, men det visar sig att de fått problem med visum och tyvärr inte kan närvara. I deras ställe DJ:ar Pedro Winter, grundaren av Ed Banger records och manager för Daft Punk och får hela stället att gunga med i sina beats. Detta blir inledningen till det som på schemat kallas för “Ed Banger records & French music export office” och ett perfekt intro för Uffie med sin vapendragare Feadz som med sin electrorap och massiva attityd riktigt imponerar. När senare de franska killarna bakom hyllade Justice äntrar scenen är det fullsmockat och stämningen är på topp. Ed Banger records fortsätter med sina artister att visa var skåpet ska stå och det är svårt att värja sig.

På SonarPark spelar japanska Cornelius som inte bara är kända för sin egen musik utan även genom mixningar av andra artister såsom Blur, Tahiti 80 och Bloc Party. Spännvidden i denna spelning är enorm, jag har inte sett någon som får fram så avancerad musik med gung på ett sådant enkelt sätt.

Både under Sónar by day och by night finns det ett system för att köpa något drickbart. Först köar man för att köpa en biljett som senare via en annan kö kan bytas mot något törstsläckande. Detta system knäcker vilken törstig som helst, om man inte är förutseende och köper på sig en massa biljetter redan i början av kvällen.

Klockan har hunit bli 3 och tröttheten smyger sig på, har inte riktigt vant mig vid den spanska livsstilen. Enligt spelschemat och de gigantiska videoskärmarna ska Romantica kliva på scenen men allt jag ser är en tom scen. Romantica är en av akterna som jag inte hunnit kolla in på festivalens hemsida så jag vet inte riktigt vad som ska hända. Allt släcks ned och ut kommer fyra japanskor i byggoveraller och dansar med ficklampor. Min nyfikenhet väcks och tydligen inte bara min visar det sig, för golvet framför scenen fylls snabbt upp. Musiken är hårdpumpande och de dansar grymt. Men redan innan de tagit tag i overallens dragkedja inser jag var detta kommer att sluta, för dessa damer har svårt att behålla kläderna på sig och publiken jublar som galningar. Jag kom att tänka på Fixmer/McCarthy spelningen på Arvika 2004 när det förtjusande paret på scenen också hade svårt att behålla kläderna på. En perfekt avslutning på denna första Sónar by night.

Sista dagen – Lördag
Det märks redan på vägen runt gatuhörnet till festivalen att detta är något som är stort i Barcelona, för utanför pågår det minst lika mycket fest som det pågår innanför grindarna. Att det dessutom är en vacker lördag med 26 grader och att alla är lediga märks även inne på området, det är trångt, svettigt, glatt och dansant. Jag flyr ett par gånger in i ett av de många utställningshallarna där det finns luftkondiontinering för att svalka av mig.

Första bandet för dagen är den engelska gruppen Various Production som kan kategoriseras under den nya hypen “Dubstep”, men jag kommer mest att tänka på trip hop för det låter snarlikt och svänget likaså. Jag gillar det men det övertygar inte nämnvärt så det blir ett besök till den största scenen på Sónar by day, SonarVillage.
Franska Hocus Pocus får publikens muskler som fortfarande inte vaknat att röra sig och på det gröna “gräset” är det folkfest.
Junior Boys spelning blir aningen försenad och jag som står bredvid scenen blir förvånad över hur lite vakter det är på och runt området. Här står både Jeremy och Matt från Junior Boys och många kommer fram och snackar med dem, vilket skulle vara helt omöjligt på de flesta festivaler jag besökt.
Jag gillar verkligen Junior Boys på skiva men här lyckas de inte nå fram med känslan. Om det beror på allt tekniskt strul eller om det bara är en dålig dag är svårt att säga. Men publiken är med på noterna och hyllar dem.

I SonarDôme spelas Sónar by days mest dansanta musik och här sitter folk utanför tältet som är rest över scenen och dricker öl och minglar, i bakgrunden syns det vackra huset MACBA. På scenen DJ:ar Andy Stott och jag har upptäckt ännu en DJ som måste kollas upp när jag kommer hem. Framför scenen dansar två små barn, de är helt klart de mest fotade personerna under denna spelning. Känslan av gemytlighet och att det inte finns några bekymmer genomsyrar hela festivalen och det är ett av de starkaste minnena förutom den grymma musiken som jag kommer ta med mig härifrån.

Planningtorock, som kan jämföras med electrons svar på Janis Joplin kör sin performance-spelning med videoprojektioner på henne över hela scenen, det är varmt, även fast det är inomhus och fullsatt. Hennes scenshow är definitivt något extra och det märks på antalet besökare. Vita kläder och tre oilka masker avverkas under spelningen.

Lördag –Sónar By night
Kvällens höjdpunkt är en av artisterna som gjorde det ytterst intressant att åka ned till Sónar i år, DEVO. Även om de egentligen aldrig slutat med musik så känns detta som en återföreningsturné och det märks att det inte bara är jag som tycker det. Hardcorefansen har letat fram sina gamla hattar och medelåldern i lokalen ökar drastiskt. Det är inte riktigt lika mycket folk som kvällen innan då Beastie Boys spelade, men inte långt ifrån. Hitsen radas upp och jag blir lite förvånad över alla guldkorn de har i sin katalog. “Whip it”, “Girl U Want”, “Jocko Homo” där hela publiken skriker med “Are we not Men? / We are Devo!”. De gula overallerna och röda hattarna åker av efter en stund, kvar blir svarta kläder med knäskydd (!), det känns rätt komiskt att de bär just knäskydd, för ingen av farbröderna verkar kunna böja sig nämnvärt.

Den sista spelningen på mitt schema för att inte vara helt död på flyget hem blir den spanska akten Fangoria, som jag inte alls har någon koll på. De är en av toppnamnen för denna festival men det visar sig att deras electro-pop inte alls är något för mig. Det enda jag kommer att tänka på är Nanne Grönnvall på electro och jag är rädd att Nanne skulle göra det bättre. Jag tackar för mig och beger mig tillbaka till hotellet för att sova. Även om detta känns som ett mellanår för festivalen är jag nöjd och ser fram emot nästa år.

Sónar 2007
83230 besökare
271 artister