(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonn Jeppsson)
KB, Malmö
10 april
“I’m drowning in nostalgia / I’m still living in the past”
– The Mobile Homes, “Nostalgia”
(Bilder från kvällen under artikeln)
Sällan har en konsertkväll kunnat summeras så tydligt med en textrad som när syntveteranerna S.P.O.C.K, Mobile Homes och Elegant Machinery gör sina första Malmö-spelningar sedan gud vet när. Jag vet inte om de här namnen betyder något särskilt för syntare under tjugofem, med för oss som är födda runt skarven mellan sjuttio- och åttiotal är de en viktig del av soundtracket till våra liv. För egen del utgjorde S.P.O.C.K:s debut Five year mission en av de första kontakterna med musik bortom P3-skvalet och skapade en hel identitet att hänga upp sig själv på under högstadiet.
Det var drygt femton år sedan, men känns som igår när Skånes främsta astronauter dyker upp i scenröken. På ett ögonblick är jag tillbaka i “den gamla goda tiden” (som inte var så där god egentligen), då alla kläder skulle vara svarta, “Live long and prosper” var mottot och gitarrbaserad musik fienden. Det är som att befinna sig på någon av de där nittiotalskonserterna som Synthpopens Vänner – Blekinges mest idealistiska försvarare av blipp och blopp, vila i frid – arrangerade, alla råkar bara vara lite rynkigare, lite tunnhårigare och lite rundare om magen.
Inte minst Alexander “Android” Hoffman, som ser alldeles rörd ut av att få kvällens mest entusiastiska mottagande, trots att det var åtta år sedan S.P.O.C.K gav ut sitt senaste (och sannolikt sista) album. En bit in i konserten frågar han hur många som är under 21, alltså bandets ålder. Tre personer, av kanske fyrahundra, räcker upp händerna.
Det är en ren nostalgikavalkad som presenteras, från inledande “Reactivated” via hits som “Queen of Space” och “Astro Girl” till härliga reliker som “E-lectric” och “I’m An Android”. Allt framfört i rejält bastunga versioner, vilket låter helt rätt i “Dr McCoy” och en helt strålande “Not human”, men dränker mycket av melodierna och de finurliga ljuden i många andra låtar. Bitvis låter det lite mossigt och fungerar mest för att det är musik som sitter fastsvetsad i hjärnbarken för evigt (jag kommer på mig själv med att kunna varenda textrad, trots att det är minst tio år sedan jag hörde vissa bitar), men lika ofta påminns jag om hur slitstarka de bästa melodierna är. Särskilt låtarna som är mer melankoliska än sci-fi-nörd-hurtiga – “E.T. Phone Home”, “Take Me To The Stars”, “All E.T.s Aren’t Nice” håller lika bra nu som då. Och Hoffmans sång har tveklöst blivit bättre med åren.
Som underhållare är S.P.O.C.K också föredömliga i vanlig ordning. Att sångaren visar sina kalsonger med stora hjärtan på för att visa sin kärlek till den entusiastiska publiken kan tyckas lite fånigt, men jag lovar att det bara är gulligt när man ser det. Dessutom sjunger han Britneys “Hit Me Baby One More Time” acapella, dränker åhörarna med en gigantisk vattenkanon under syntsolot i “All E.T.s Aren’t Nice” och bjuder på underhållande anekdoter om bandets historia.
Spelningen avslutas självklart med “Never Trust A Klingon” och en allsång som värmer i hjärtat. Fast efter denna effektiva nostalgitripp är det skönt att komma tillbaka till verkligheten igen och inse att tiden inte har stått stilla sedan 1995.
Mobile Homes, arrangemangets verkliga seniorer, lyckas inte ens skapa en känsla av nostalgi, trots att det är de som har gjort en låt om fenomenet. Att jag har en obefintlig uppväxtrelation till dem – jag minns bara att jag tyckte det var coolt att de hyllade Ruhr-området i någon tv-intervju i slutet av åttiotalet – tror jag spelar mindre roll, de är nämligen bland det tråkigaste jag har sett på en scen.
Låtarna är rätt trevliga och Hans Erkendahl är en bra sångare, men på scen saknar de allt vad karisma och temperament heter. Jag är fullt allvarlig när jag säger att den stiliga t-baneskylten de har som bakgrund visar ett bredare känsloregister än husvagnarnas sävliga melankoli. Hälften av publiken som dyrkade S.P.O.C.K försvinner till baren, några tappra tjejer försöker dansa och jag försöker se det positiva i tillvaron: vokalisten har ju faktiskt en toksnygg skinnjacka och en gubbkeps som gör mig grön av avund. Bara en kille med en Mobile Homes-turnétröja från 1992 ser genuint lycklig ut över att höra sina hjältar. Vi andra drar en lättnadens suck när bandet går av scenen efter femtio minuter och inte kommer tillbaka för extranummer.
Elegant Machinery ser inte ut att ha åldrats en dag sedan Degraded Faces släpptes; framför allt ser Robert Enforsen så stilig ut i brun skjorta och svarta hängslen att man nästan kan känna sig bitter över att Tyskland förlorade kriget. (Förlåt, dumt skämt. Så himla festligt är det inte att bandmedlemmen Richard Jomshof är en ledande medlem i Sverigedemokraterna). Precis som Android har sångarens stämma bara blivit bättre med åren. Fast här är det mer en fråga om nyansskillnader – Hoffman lät ju däremot som en älg i målbrottet i början.
Antydde jag förresten att nostalgi är något dåligt innan? Så inkonsekvent av mig. När Elegant Machinery inte spelar låtar från Shattered Grounds eller Degraded Faces är det mest sångarens otroliga utstrålning som håller mig kvar. “Hard To Handle”, “Safety In Mind” och “Watching You” är desto större anledningar att jubla – svensk syntpop har nog aldrig låtit bättre än så.
Sedan är det i teorin fint att trion befinner sig lika mycket i nuet – senaste albumet A Soft Exchange kom i fjol – som i det förgångna, men de nya låtarna blir mest en sorts syntetisk nostalgi. Lite blekare än förr, men med precis rätt melodier, basgångar och polerade Enforsen-fraseringar för att man ska luras att tro att det inte är så. Som sagt: “I’m drowning in nostalgia / I’m still living in the past”.
|
Foto: Petter Duvander