Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
När Hultsfredsfestivalen i fjol kastade in handduken trodde nog många att det var för gott, men den småländska rockfestivalen spottade i nävarna och återuppstod i ny regi. Det tyska bolaget FKP Scorpio tog över och lyckades på nolltid väcka liv i festivalen med det kanske kreddigaste programmet någonsin. Det blev en festival och enligt arrangören ska det bli flera, men som besökare känns det som att det fortfarande finns många obesvarade frågor kring Hultsfredsfestivalens framtid.
Mitt personliga intresse för Hultsfredsfestivalen är snudd på perverst. Jag har besökt rockfesten varenda sommar sedan 1990 och var även en av de hundratals personer som slog upp ett tält förra året när festivalen ställdes in. Kanske skulle det ha slutat där, åtminstone kändes det så när jag och mina kompisar packade ihop våra blöta tält på fredagen och fortsatte festen på annat håll.
Ja, det stämmer. Jag åkte hem på fredagen och därför blir denna festivalrapport ganska rumphuggen. Jag såg inget av Erasure, Hurts, Morrissey, Sounds of Arrows, Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet och de andra artister som jag gärna hade sett uppträda under fredagen och lördagen.
För faktum är ju att årets bokningar var riktigt starka, något som alla kraxande olyckskorpar av någon anledning “glömmer” att nämna i sina festivalrapporter. Plötsligt kändes Hultsfredsfestivalen hipp och kreddig igen. Problemet är kanske att publiken inte är lika hipp och kreddig utan hellre åker på Svensson-festivaler i Borlänge eller gubbrockkonserter på fotbollsarenor. Det är smällar man får ta om man siktar på att bli störst, men Hultsfredsfestivalen kanske inte ska fokusera på att vara störst utan bäst? Festivalen fyller ju definitivt en plats, vilken annan festival kan/ska boka artister som Beady Eye, Beach House, White Lies och Crystal Castles?
Hur som helst rullade vi in ner från Östgötaslätten mot de småländska skogarna under onsdagen, och det märktes direkt att det var en ny organisation som kanske inte var helt varm i kläderna. Till att börja med pratade väldigt många av funktionärerna engelska, vilket kändes ovant. Det blev lite inledande strul med bilpasset och det behövdes tre armband och ett presspass runt halsen för att komma in överallt. Nåväl, det var smådetaljer som löstes smidigt. Att det inte kom så mycket folk var kanske tur med tanke på de snålt tilltagna entréerna där det vanligtvis brukar vara långa köer. Nu var det varken köer till matställen, öltält, vid entréerna, toaletterna eller någon annanstans, vilket var skönt men samtidigt illavarslande. Det tydde på att det var väldigt lite folk och stämningen kändes också väldigt avslagen. Efteråt har det talats om totalt 10 500 besökare och att det skulle ha varit runt 8000 de första dagarna. Det känns som en siffra i överkant, även om många som bekant mest brukar hålla sig vid tälten på campingen.
Och ska man vara riktigt ärlig så är det ju på campingen som den riktiga festivalen äger rum. Allra bäst brukar festen vara kvällen innan området öppnas, när folk kommer ner, slår upp tälten och sedan kan festa loss utan några artistframträdanden att behöva passa. På den fronten fick årets Hultsfredsfestival även i år högsta betyg. Och det fanns faktiskt en hel del annat som var riktigt bra med årets festival. Exempelvis hade man gjort om hela festivalområdet till ölförsäljningsområde så att man nu kunde gå mellan scenerna med en kall öl i handen. Tiokronorspanten på plastglasen gjorde också att nedskräpningen hölls nere. En annan bra sak var att bilparkeringen var tillbaka på ängen precis utanför festivalen. Även vattentoaletterna och duscharna får högt betyg, de vidriga bajamajorna var nästan helt borta.
På minussidan hittar man torsdagsvädret, som visserligen inte var så mycket att göra något åt, men som spädde på en redan låg stämning. Det usla matutbudet var heller ingen höjdare, och det kändes som att det egentligen var mindre av allt från försäljare, organisationstält och toaletter till vattenkranar, happenings och ja…inte minst besökare. Jag tog några vänder på festivalområdet under torsdagen och gjorde korta besök på såväl Melissa Horn, Trans Am, Little Marbles och OFWGKTA men stannade för kort stund i regnet för att kunna skriva några utförligare recensioner. Man undrar hur det hade sett ut i vackert väder. Nu låg festivalområdet öde och det kändes mest sorgligt att se de fåtal som stod och huttrade i publiken.
Framåt natten när först The Prodigy spelade på gamla Pampasscenen (numera Blue Stage) och sedan Suede på tidigare Hawaii (numera Green Stage) började dock den gamla härliga Hultsfredsstämningen infinna sig. Regnet hade i princip slutat, det bjöds på häftiga ljusshower i sommarnatten, rockmusiken dånade och det var en hyfsat stor publik på plats. Inte som i fornstora dagar när folk trängdes bland björkarna utmed Hulingen, men ändå några tusen som gjorde att man kände att det verkligen var en festival och inte en likvaka man var på. Att stå i Smålandsnatten med en pizzabit och en öl och höra “Smack my bitch up” levereras genom ett fyrverkeri av scenljus gav hopp. Där kändes det som att Hultsfredsfestivalen fortfarande kan ha en hel del kvar att ge.
