Monday , November 25 2024

Tune-Yards – Loopar, Jonathan Swift och Yoko Ono

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Sverige-exklusivt fick Zero en pratstund med kritikerhyllade Tune-Yards, som nyligen släppte sitt tredje album, Nikki Nack. Gruppens sångerska och ledare Merrill Garbus berättade om öppenhet, begränsningar och hur det kändes att ta en sushi med Yoko Ono.

Med titlar som “Riotriot”, “Gangsta” och “Powa” hade Tune-Yards förra album, Whokill, ett tydligt tema i form av makt och styrka i allmänhet eller våld i synnerhet. På nya Nikki Nack anlägger Merrill Garbus ett ännu bredare perspektiv, bland annat efter en resa till Haiti, och funderar över de globala problem och frågor som vi ställs inför.

Centralt placerat på Nikki Nack finns det talade stycket “Why Do We Dine on the Tots?”, som inspirerades av Jonathan Swifts satiriska essä “A Modest Proposal” från 1729, där Swift ironiskt föreslog att fattiga irländare skulle sälja sina barn till överklassen som mat.
– Tanken att vi metaforiskt konsumerar och förbrukar vår egen framtid är en ganska bra sammanfattning av budskapet på Nikki Nack, förklarar Merrill på telefon från London. Texterna handlar om stora världsfrågor, men sedda genom mina ögon. Låtar som “Water Fountain” eller “Stop That Man” är tätt förknippade med min världsbild. Men många av texterna tar inte nödvändigtvis upp ett visst ämne specifikt, även om “Water Fountain” förstås gäller vatten eller snarare bristen på det.

Det brukar ju heta att en artists tredje skiva är särskilt svår. Uppfattade ni det så och hur tacklade ni det?
– Redan från början var den här skivan svårare, eftersom den är en studioplatta. Det vill säga vi hade inte spelat låtarna live tidigare och slipat på dem där. Nu hade vi inga idéer på lut i förväg, utan jag fick sätta mig och betrakta det som ett jobb att få fram uppslag, fler än vi behövde, så att vi sedan hade något att arbeta med.

Det är fortfarande Merrill och Nate som syr ihop Tune-Yards lapptäcken av indie, afrobeat, loopar och ukulele, men på Nikki Nack har duon tagit hjälp av externa, oväntat “kommersiella” producenter som Malay (Alicia Keys, Frank Ocean, Big Boi) och John Hill (Santigold, Shakira, M.I.A) för att putsa upp lo-fi-soundet och de fragmenterade strukturerna. På sina ställen närmar de sig till och med R&B. Spåret “Real Thing” med Hill började som en elektropop-anthem med stora refränger under titeln “Sinner”, men gruppen kände sig tvingade att skala av och “smutsa ner” låten innan den passade för Tune-Yards.

Måste du alltså anpassa dig till folks – eller dina egna – förväntningar om Tune-Yards? Vilka kriterier avgör när ni har hamnat för långt ifrån er “egen” musik?
– Ja, det är intressant att fundera över det. Varför Tune-Yards, som kan omfatta så många slags musik, i vissa fall ändå inte kan låta på ett visst sätt. Det måste finnas något i sångens berättelse som jag kan ta fasta på, och ibland känns det inte rätt. Allt kan inte handla om mig, men det måste finnas någon sorts känslomässig “hook”, oftast i texten, som jag kan förhålla mig till. Om en sång kommer ur ingenting, så att säga, och det bara gäller att skriva en låt för sakens skull, finns oftast inte den koppling som jag behöver ha.

Är du den sortens artist som har lätt för att ta regi av andra, eller tar det emot när någon föreslår att du ändrar i musiken?
– Bra fråga. Nej, jag är inte en sådan artist som normalt sett skulle låta utomstående påverka min musik. Jag fick bli mer ödmjuk och lära mig att lyssna på andras åsikter. Dessutom var jag lite tvingad att göra så eftersom jag som sagt inte hade gamla idéer på lager och inte kunde ha en starkt rotad uppfattning om sångerna i förväg. Så den här gången var jag mer öppen, medan jag tidigare, till exempel på låtar som “Powa”, har haft en väldigt specifik syn på hur resultatet ska bli. Men nu ville jag utvecklas som producent genom att lära av andra.

Är begränsningar ett hinder eller ett stöd för kreativiteten? Om du hade obegränsad budget, hur skulle det påverka din musik?
– Jag måste alltid ha begränsningar. Ett album där alla möjligheter fanns tillgängliga vore skrämmande för mig. Hittills, även om budgeten har blivit större, har det alltid funnits ramar att hålla sig inom, och inte minst för mig som kommer från en improvisationsbakgrund är det alltid då som kreativiteten blir störst. Länge var loop-pedalen något som tvingade mig att jobba på ett visst sätt för att se hur långt jag kunde sträcka mig med det sättet att skriva. Även om jag hade total frihet skulle jag själv välja att begränsa den och säga att den här gången använder vi bara de här instrumenten eller låt oss inte ge oss in på det eller det området. För mig handlar det här albumet om vad Nate Brenner, som skriver mycket av materialet, och jag kunde skapa och spela tillsammans eftersom vi står för de flesta av instrumenten.

Vad är den mest oväntade situation du hamnat i som musiker? Där du efteråt tänkt att detta skulle aldrig ha hänt om jag tagit jobb på kontor i stället?
– Haha, skojar du? Så tänker jag i stort sett varje dag. Men det mest surrealistiska hittills var nog när vi spelade in ett par låtar med Yoko Ono till hennes senaste skiva. Hon är ju närmast en mytologisk figur, och att hamna i studion med henne var… Att sitta och äta sushi med Yoko Ono hade jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Man kan inte föreställa sig en person som är så rar, inte minst med tanke på att hon varit i musikbranschen i så många år, och på samma gång så politisk.

Om Webbmaster

Kolla även

Skivomslag för Brock Davis - Everyday Miracle

Brock Davis – Everyday Miracle

Modern och huvudsakligen sentimental countrypop/americana a´ la dagens Nashville när Brock Davis framför tretton spår …