Monday , November 25 2024

Way Out West 2014 – Där nya artister tar chansen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Jahnstedt)

Årets Way Out West-festival blev succé även utan det där riktiga kioskvältarnamnet. Zero bevakade bland hipsters, hårdrockare och kändisar.

Göteborgsfestivalen Way Out West har varit så gott som utsåld samtliga år. Kanske inte så konstigt med storheter som Kraftwerk, Prince och Blur på affischen. De två senaste åren har dock arrangören sparat på krutet och nöjt sig med att till största delen lyfta fram inhemska och internationella undergroundartister. Festivalen säljer ändå slut och vi glada, musiktörstande besökare får chansen att upptäcka något nytt. Alla nöjda?

Torsdag
När festivalen drar igång på torsdagen sitter man där i Slottsskogen och bara njuter. Halva grejen med Way Out West är att få vara i just Slottsskogen och möta alla glada männsikor. Det är som en vanlig solig lördag med skillnaden att runt en spelas det ljuv musik av världsartister.

Under dagen är det inte så många nya artister som väcker intresse. I stället är det några trotjänare som Queens of the Stone Age, Neneh Cherry och Motörhead som själ uppmärksamheten. Men lugn, det kommer intressantare akter längre fram.

En kväll där den något udda Way Out West-bokningen Motörhead ger en medioker spelning i dagsljus. Det är bara halvfullt framför Flamingoscenen och man märker att gruppen inte alls passar in. Tycker synd om de hårdrockare som lagt pengar på detta.

Fredag
I år har arrangören Luger satsat på en musikkonferens för branschfolk, vilket gör att det minglar ovanligt många spännande personer på VIP-området. Föreläsningarna, i ett extratält inne på VIP:en, är så intressanta att det är synd att de inte är tillgängliga för allmänheten. Vi rekommenderar att arrangören till nästa år gör så att fler kan ta del av dem.

Det är därför svårt att slita sig och ta sig ut för att se de tidiga fredagsartisterna. När så Janelle Monáe drar igång vid halv åtta är föreläsningarna slut och den hyllade stjärnan är verkligen så bra som man kunde hoppats på. Med ett snyggt scenframträdande i tjusiga vita kläder med matchande dekor framför hon sina hits.

Strax efter öppnar Little Dragon från Göteborg. De har verkligen gjort en resa, och intar nu sin självklara plats på en stor scen i hemstaden. Ett fantastiskt band som tar vara på en chans som de är väl värda. Har ni inte kollat upp dem är det på tiden!

Icona Pop spelade i Ulricehamn förra helgen och står nu på scen bara tio mil därifrån. Lite udda att spela så tätt inpå med tanke på hur stora de blivit, men publik verkar det finnas. Uport-festivalen gjorde succé med över 10 000 besökare och kvällens spelning lockar minst lika många. Båda spelningarna var verkligen bra, men Caroline och Aino behöver öva på mellansnacket. Det blir lite väl krystat och många svordomar. Bandet har utvecklats, men mellansnacket är på samma nivå som när man såg dem på ett lastbilsflak i centrala Göteborg för några år sedan.

Största bokningen i år var Outkast. Ett stort frågetecken före festivalen. Det skulle visa sig bli den sämsta bokningen i festivalens historia, om man inte räknar den snöpligt inställda Neil Young-konserten från ifjol. Ett sexistiskt och lojt framträdande gör att frågetecknet kvarstår. Nu har vi sett dem och säger: tack och hejdå.

Sedan avslutas fredagen med Slowdive och ordningen är återställd. Blundar man så kan man först tro att det är Siouxsie and the Banshees som varvas med The Cure på scen. Tittar man får man se ett charmerande rockband med feeling influerat av ovanstående artister. En skön avslutning på fredagskvällen.

Lördag
Lite regn äter upp lördagseftermiddagen och vi hör några av de intressanta artisterna från ett av de mysiga sponsortälten på området, Elliphant och Linda Pira med flera. 18.20 drar Jenny Wilson igång och folket strömmar mot tältet. Tyvärr missade Zeros utsända spelningen, men möts av lyriska besökare efteråt. Vi tar några öl på det gigantiska VIP-området där det pratas så mycket stockholmska att man för en stund tror att man befinner sig på Södermalm. Kändisar från alla möjliga olika sammanhang vimlar omkring här. Allsvenska fotbollstränare, politiker, hollywoodskådisar och stora delar av den svenska musikeliten. Redan VIP-sektionen är underhållande nog och kvällstidningsjournalisterna hade nog inte behövt gå utanför området för att fylla sina spaltmeter för helgen.

Veronica Maggio får både VIP-folket och Way Out West-publiken att samlas framför Flamingo. Veronica har verkligen rusat upp som en av våra mest folkkära artister och med all rätt. Hon levererar hit efter hit och får publiken att sjunga med. Det är så härligt att se alla unga tjejgäng som springer omkring och hoppar och dansar och kan varenda textrad. Vilken förebild hon är.

Tjej nummer två som får den här festivalen att bli det som man på papperet hade svårt att föreställa sig är Robyn. Nämligen succé!! För det är ett faktum att när hon och grabbarna i Röyksopp gör sin fullkomligt electrofierade spelning är publiken helt paralyserad. Det är effektfullt, vågat och svårt nog för hipsterpubliken. Spelningen innehåller ändå en hel rad med hits, så alla verkar nöjda. När vi såg Robyn på 90-talet kunde man aldrig föreställa sig att hon skulle stå här och leverera musik inspirerad av såväl Kraftwerk som DAF och få Zero-skribenter att fullkomligt häpna. Robyn har lyckats och är idag vår största electrostjärna eller, om ni så vill, synthstjärna.


Om Webbmaster

Kolla även

Skivomslag för Brock Davis - Everyday Miracle

Brock Davis – Everyday Miracle

Modern och huvudsakligen sentimental countrypop/americana a´ la dagens Nashville när Brock Davis framför tretton spår …